Revoltören Karlsson

Vid sjuttio års ålder kan det vara dags att göra ett bokslut, i synnerhet när man fått överblick över ett ovanligt livsöde. Den legendariske professorn Gunnar Adler-Karlsson föddes 1933 i Karlshamn. För drygt ett år sedan avslutade han sin självbiografi med den provokativa titeln En uppblåst bakteries memoarer. Efter trygga barndomsår och traditionell skolgång flyttade han till Stockholm, där han läste juridik och ekonomi. Gunnar Myrdal var en av hans lärare. Ett resultat av studierna var hans doktorsavhandling Western Economic Warfare där han kommit fram till att embargopolitiken är ett ineffektivt vapen mot diktatoriskt styrda stater.

Ur rent akademisk synpunkt var disputationen inte någon framgång. Det politiskt infiltrerade vetenskapliga etablissemanget förvägrade honom docenturen. Stockholms universitets agerande blev en cause célèbre. Gustaf von Platen minns i sin tredje memoardel Att få börja ett nytt liv den skandal som drabbade hans ideologiske motståndare: ”Jag hade avfärdat (Gunnar Adler-Karlsson) som en tokstolle och medlöpare till den yttersta vänstern i stället för att inse att han är en personlig tänkare, en filosof som går i ingens ledband och som älskar att formulera djärva, originella och gärna förargelseväckande teser” (125).

Stockholms universitet kunde emellertid inte hindra Gunnar Adler-Karlsson att läsa och forska vid världens bästa lärosäten. Han låg vid både Harvard och Berkeley. Hans revolt var inte riktad mot autentisk kunskap utan snarare mot dem som antingen missbrukade den för sina politiska syften eller gjorde narr av den. Hans beska kritik drabbade dem som ”gick direkt från tvångsmässigt galärslaveri (plugget) till frivilligt karriärslaveri”.

Han skriver att han ”aldrig ångrat beslutet att bibehålla en mer filosofisk läggning och åtminstone försöka få en smula förståelse för de rejält djupa frågorna i livet”. Han var tvungen att tänka igenom detta val: ”karriär eller livsvärde?” Det gamla talesättet, att i Grekland hyste filosofer lojalitet mot Sanningen, i Rom mot Rom, blev en ledstjärna för honom. Kärleken till filosofin konkretiserades när han under flera år byggde en filosofisk park till minne av historiens ledande tänkare. När den invigdes år 2000 (och välsignades av den katolske kyrkoherden i Anacapri) publicerades samtidigt Tankar om västvärldens vishet (Zindermans, Göteborg 2000).

Efter professorsutnämning och forskning vid flera universitet i Norden, och efter otaliga framträdanden på olika forskningscentra på alla kontinenter drog sig Gunnar Adler-Karlsson tillsammans med sin hustru Marianne tillbaka till Capri där han grundade Capriinstitutet. Det är här hans filosofi har mognat och hans livsåskådning har tagit form. Hur är verkligheten funtad?

Efter många års studier har han format en ny biologisk världsbild. Han tror på en utveckling av människans kultur som tycks vara driven av en blind, genetiskt determinerad kamp mellan de evigt lika adrenalin- och testosteronstinna hannarna. Om dessa biologiska safter är oemotståndliga kan man se hela kulturhistorien som ett enda stort biologiskt styrt utslagningsspel där både Gud och människans fria vilja spelar på förlorarnas planhalva.

Han drar sig emellertid inte för att revoltera mot sitt eget synsätt. Han ställer faktiskt frågan vart Gud har tagit vägen i en biologistisk världsbild. Jo, han kan finnas kvar på två sätt. Ingen vet fortfarande vem som skapade universum eller livet på jorden och därigenom också den intelligens som nu ger oss vårt dagliga bröd. Lämna därför dem som vill tro på en gudomlig skapelse i fred. Men låt oss andra nöja oss med att säga: ”vi vet inte, ännu”, när det gäller de djupaste frågorna. Låt oss leva i en fredlig samexistens mellan religiösa människor och biologiska agnostiker. Men skapar inte denna insikt en smått obehaglig tillvaro i den biologiska buren?

Varför anstränger sig professor Gunnar Adler-Karlsson så mycket att han skriver böcker om att vi är uppblåsta bakterier – som ibland förvandlas till blåsta schimpanser? Då är det ju som det är vilket man kan glädja sig åt eller beklaga. Varför ska vi arvtagare till den från världsalltets urknall och livets ursoppa – en bråkig och brokig samling atomer och molekyler – bemöda oss om en ändring av vår värld, hotad av krig, plågad av hunger och härjad av sjukdomar och allt annat elände? Varför kan människan inte låta bli att strida mot ett skoningslöst öde som styr hennes liv? Hur förklarar man denna ihärdiga strid för en bättre värld? Förstår han inte att hans biologiska världsbild manövrerar honom in i en position där inga meningsfulla svar står att finna? Visst förklarar han att ”det är möjligt att jag misstar mig”. Men om han tog denna möjlighet på allvar skulle han behöva gräva på andra kunskapsområden och röra sig mot vidare horisonter än de ekonomiska och biologiska. Några trevande steg gör han i boken.

Gunnar Adler-Karlssons memoarbok saknar inte dramatiska poänger. Från sin upphöjda utsiktspunkt på Capri ser han tillbaka på vissa kontroverser i sitt ursprungsland. ”När tyskarna gick in i Danmark och Norge 1940 var Gunnar Myrdal i New York. Tingsten skrev till honom och bad honom ordna en flyktbostad, då tyskarna kanske skulle gå in också i Sverige. Till vilket Myrdal svarade: ’Du får gärna överta min lägenhet i New York, för om tyskarna kommer till Sverige åker jag hem för att slåss!’” Denna professorns straffspark missar inte målet.

I sina memoarer berättar han om striden mellan en biologism som dominerar i hans tankevärld, och ett vaknande men än så länge kontursvagt intresse för en öppen humanism. Hans styrka är tankens rörlighet, omfattande kunskaper och lusten att provocera. Han går till anfall mot både troende och icke-troende. Det är få som inte får sig en påminnelse om sin dödlighet. Men han är den förste att inse och bekänna att själv vara sårbar, bristfällig och dödlig.