Det förflutna som framtidsdröm och återvändsgränd

Har du tänkt på att drömmen om ett bättre samhälle nuförtiden ofta handlar om det förflutna? På många håll i världen finns det en utbredd känsla av förlust och en vilja att återupprätta det som gått förlorat. Av allt att döma bidrog det kraftigt till utgången av brexitomröstningen och det senaste amerikanska presidentvalet. I Sverige finns en stark underström av folkhemsnostalgi i samhällsdebatten. Något har gått sönder, brukar det sägas. Politiker till höger och vänster försäkrar att de kan laga det trasiga och återupprätta gårdagens landvinningar – den svenska modellen, svenska värderingar och, paradoxalt nog, framtidstron som tidigare utmärkte vårt land och som vi saknar så mycket.

Om denna tidstypiska tendens att förlägga utopierna till dåtiden handlar sociologen Zygmunt Baumans Retrotopia. Boken utkom kort efter hans död i början av året och sätter punkt, eller kanske snarare utropstecken, för en enastående forskar- och författargärning. Bauman återknyter till teman som han behandlat tidigare, främst den frustrerande belägenheten i dagens ”flytande” värld, där osäkerheten är det enda säkra och människor avkrävs maximal flexibilitet i såväl yrkesliv som personliga relationer. Men han gör inget försök att sammanfatta sitt livsverk. Tvärtom uppvisar Bauman i Retrotopia samma livliga intresse som alltid för vad som pågår just nu, och samma nästan provocerande flyhänta analys. Klassisk lärdom varvas med nya forskningsrön och iakttagelser av vardagliga, till synes ytliga kulturella fenomen, såsom tv-serier eller damtidningsartiklar. När det gäller just damtidningarna kan jag inte låta bli att undra – prenumererade han på dem själv, eller läste han hustruns eller frisörens exemplar?

Med ”retrotopi” menar Bauman alltså en vision som förläggs till ett övergivet eller stulet förflutet som fortsätter att hemsöka oss, i stället för att som de klassiska utopierna knytas till en obestämd framtid. Bakgrunden är att hela framstegsidén under en längre tid har privatiserats och individualiserats. Numera är det upp till var och en att på egen hand försäkra sig om en bättre framtid. Det gör att framtiden framstår som skrämmande, full av hot om att förlora fästet på arbetsmarknaden, tappa i status och se sina barn växa upp till ett sämre liv än man själv haft. Gårdagen framstår i jämförelse som trygg och säker, och tanken att på något vis återvända till den blir lockande.

Det pågår en veritabel nostalgisk epidemi av globala dimensioner, som litteraturvetaren Svetlana Boym noterade redan kring tusenårsskiftet. Enligt Bauman är den fullt märkbar på alla nivåer av mänsklig samlevnad. I boken varnar han för en rad oroväckande aspekter av utvecklingen och resonerar kring vad de beror på och hur de kan bemötas. Som särskilt problematisk framhålls den breda återgången till tribalism, eller stamtänkande, främst uttryckt i strävan att återupprätta den etniskt baserade nationalstaten som trygg hamn i en hotfull värld.

Som exempel på tribalismens återkomst ges bland annat Donald Trumps primärvalskampanj. Där framfördes helt öppet ett hätskt vi och dom-tänkande som dittills mest förekommit anonymt på internet. Hos åhörarna väcktes hoppet om att det går att återskapa en förlorad och bättre värld.

Bauman misstänker att längtan tillbaka till en enhetlig nationell gemenskap till stor del kan förklaras av ökande klyftor mellan fattiga och rika, både globalt och nationellt, och han diskuterar modellen med basinkomst som en möjlig väg för att återupprätta solidaritet och rättvisa. Nationalismens löfte däremot är en chimär, menar Bauman, eftersom vår tids problem, inklusive migrationskrisen, är globala och kräver globala lösningar.

Ett läsvärt kapitel har titeln ”tillbaka till moderlivet” och utvecklar vad nostalgivurmen innebär på det mer personliga planet. Här excellerar Bauman i det som gör honom så fängslande och faktiskt underhållande som nutidsanalytiker: tänkvärda iakttagelser av hur vi lever våra dagliga liv, vad vi längtar efter och vilka dilemman vi hamnar i. Allt kopplas till större samhällsförändringar och exemplifieras genom ett brett spektrum av lärda studier, populärkulturella uttryck och, ja, damtidningar. Författaren rör sig obehindrat från Christoper Laschs klassiska argument om narcissism som utbrett kulturfenomen, via organisationsforskarna André Spicers och Carl Cederströms mer aktuella Wellnesssyndromet, som visar hur det blivit en plikt att må bra och ständigt utveckla sig personligt, till svenske filmaren Erik Gandinis The Swedish Theory of Love, som handlar om självständighetsidealet och den påföljande ensamheten som utmärker vårt land och folk.

Mot denna bakgrund är det inte märkligt om människor börjar drömma sig tillbaka till en dåtid då livet verkade enklare, relationerna mer robusta och maten lagades från grunden. Enligt Bauman drar vi oss alltmer tillbaka till trygga enklaver av likasinnade, exempelvis i avgränsade grupper i sociala medier, där vi i lugn och ro kan arbeta vidare på oss själva.

Ytterst kopplar Bauman retrotopiernas lockelse till den breda, geopolitiska utvecklingen. Grundproblemet är det stora gapet mellan makt och politik, menar han. Nationalstaterna förmår inte längre hantera de problem som uppstår i samband med globaliserade finanser, handel, kunskap och kommunikationer. Mänskligheten som helhet står inför allvarliga överlevnadshot, men de politiska instrumenten är långt ifrån globala.

Hittills i historien har den fortlöpande integrationen mellan platser och människor matchats genom att det skapats allt större politiska enheter. Det har hela tiden funnits någon annan att utmåla som fiende, och de nya gemenskaperna har byggt på ett fortsatt vi och dom-tänkande. Nu fungerar det inte längre, menar Bauman. Nu måste vi för första gången utveckla ett ”vi” utan att det finns något ”dom” – ett vi som omfattar alla människor.

Men hur ska det gå till? Det mest övertygande svaret finner Bauman i ett tal av påven Franciskus, som uppges vara den enda offentliga, auktoritativa person som för närvarande vågar tackla den här sortens frågor. Svaret är att vi behöver utveckla vår förmåga till dialog. Bauman citerar långa stycken ur påvens tal som manar oss att lyssna till främlingar, bygga gränsöverskridande koalitioner kring det vi har gemensamt och främja en kultur av möten och dialog i hela samhället, med början i skolundervisningen. Alla måste delta i att bygga denna dialogkultur, inskärper Franciskus. Här krävs både personligt och samhälleligt ansvarstagande, och ingen får stå vid sidan om och titta på när andra kämpar. I vad som tycks vara en referens till Baumans verk förklarar Franciskus att vi måste fördela jordens tillgångar rättvist, genom att gå från en ”flytande” ekonomi till en social ekonomi.

Som så ofta när stora samhällstänkare analyserar vår tid finner jag Baumans problembeskrivning mer övertygande än hans lösningsförslag. Hur hjärtevärmande det än är för en katolik att se påvens maningar upphöjda till enda framkomliga väg så är Franciskus ord just maningar, och det är inte helt enkelt att föreställa sig hur de skulle förverkligas. Det hindrar inte att Baumans Retrotopia är ytterst läsvärd. Enda varningen är att det är lätt att drabbas av den nostalgi som boken varnar för och tänka: ack, sådana forskare görs inte längre!

Charlotta Levay är docent i företagsekonomi vid Lunds universitet.