68-kyrkan – om den kristna vänstern före murens fall

Johan Sundeens 68-kyrkan är en lättillgänglig men omfattande historik över den kristna vänstern i Sverige. Den påvisar det inflytande som marxistiskt inspirerade teologer fick på kort och lång sikt i vårt land. Boken är förmodligen den mest omtalade och diskuterade teologiska vetenskapliga skriften under 2017.

Johan Sundeen är idé- och lärdomshistoriker och universitetslektor vid Bibliotekshögskolan i Borås. Sundeens doktorsavhandling från 2008 behandlade Karlstad-biskopen J.A. Eklund (1863–1945). Här går Sundeen vidare med ännu ett spännande ämne i gråzonen mellan idéhistoria, kyrkohistoria och statsvetenskap. Boken har en viss personlig anknytning. Sundeen berättar i förordet att han växte upp i Lund under de årtionden som boken skildrar och i en familj där det fanns kopplingar till den politiska vänsterrörelsen i staden. Själv har Sundeen gått i en annan riktning och bland annat varit ledarskribent i flera dagstidningar med moderat orientering. I dag är han medlem i den romersk-katolska kyrkan. Att Sundeen inte själv är eller har varit djupare involverad i Svenska kyrkan har förmodligen utgjort en viktig förutsättning för den undersökning som han nu slutfört. På ett balanserat och distanserat sätt har han kunnat behandla intrikata och kontroversiella frågor i framför allt Svenska kyrkans nära förflutna. Boken utmärker sig varken för stark polemik eller för några försök att mörka relevanta ämnen.

Sundeen undersöker den kristna vänstern som ”åsiktskollektiv”. Han ser den som en parallell till den grupp av intellektuella och publicister som kom att träda fram ur 1880-talets kulturradikala våg vid universiteten i Uppsala och Lund. De flesta av dem hade tillhört de kulturradikala studentföreningarna i dessa städer och hölls samman av vissa ideologiska övertygelser även långt efter det att de lämnat universiteten. På samma sätt växte den kristna vänstern under 1960-talet fram ur de ekumeniska studentföreningar som var anslutna till Kristna studentrörelsen i Sverige (KRISS). Det sena 1960-talets studentgeneration i KRISS har också hållits samman under de kommande årtiondena av gemensamma vänsteridéer, vilka de försökt förverkliga i kyrka och stat genom diverse yrkeskarriärer, framför allt som journalister, universitetslärare och präster. 1960-talet var, i likhet med 1880-talet, ett årtionde som utmärkte sig ifråga om allmän samhällsradikalism, och som satt långvariga spår.

KRISS var en del av en internationell kristen vänsterrörelse, som byggde på och aktivt spred marxistisk ideologi. Inom den kristna 68-rörelsen fanns allt från trotskister till borgerliga radikaler, även om de flesta var anslutna till Vänsterpartiet kommunisterna eller Socialdemokraterna. Bland frontfigurerna fanns bland andra Per Frostin, Carl-Henric Grenholm, Sigbert Axelson, Martin Lind och Anne-Marie Thunberg. Frostin blev professor i systematisk teologi, Grenholm blev professor i etik medan Lind blev biskop. Flera andra blivande biskopar och professorer tas upp i boken och skulle kunna nämnas. KG Hammar, som spelade en avgörande roll för den liberala teologins förstärkta inflytande i Svenska kyrkan i början av 2000-talet, tillhörde samma generation och gruppering men hade inte någon framträdande position under de årtionden som behandlats. Han omnämns men förekommer i övrigt inte i någon nämnvärd utsträckning i undersökningen.

Den tidsperiod som undersöks är 1965–1989. Murens fall och Sovjetimperiets sönderfall förändrade förutsättningarna för den ideologiska debatten. Efter 1989 fortlevde antiamerikanismen och antikapitalismen som identitetsbärande idéer för den kristna vänstern men fick sällskap av multikulturalism, feminism och hbtq-frågor. Utvecklingen efter 1989 och den kristna vänsterns förvandling till liberal stödtrupp i Svenska kyrkan ligger utanför bokens tidsram och analyseras därför inte.

Sundeen presenterar sin undersökning av den svenska kristna vänsterns möte med marxismen i sex tematiska kapitel. Kapitel 2 beskriver den kristna 68-vänsterns formativa år, med en kartläggning av olika vänsterradikala yttringar inom KRISS och svenska trossamfund. I kapitel 3 diskuteras dialogen mellan kristna och marxister, medan kapitel 4 belyser det förhållande till Kina som odlades inom kristen 68-vänster. I kapitel 5 behandlas den kristna vänsterns bidrag till fredsrörelserna i slutet av 1970- och början av 1980-talet. Kapitel 6 undersöker förhållandet till den latinamerikanska befrielseteologin medan slutkapitlet tar upp biskop Lars Carlzons roll som frontfigur för den östtyska diktaturen i Sverige. Boken avslutas med en epilog som har den kristna vänstern och 1989 års händelser som tema.

Sundeen har grävt fram många chockerande citat. Det mest chockartade för en nutida läsare är nog det explicita glorifierandet av de kommunistiska förtryckarregimerna och deras folkmord som kom till uttryck inom den kristna 68-vänstern. En sak som skiljer den kristna vänsterns företrädare från profana vänsterföreträdare är att många av de senare faktiskt gjort upp med och tagit avstånd från de uppfattningar de förde fram under 1960- och 1970-talet. Några sådana uppgörelser eller syndabekännelser har inte den kristna vänsterns företrädare bestått den svenska offentligheten med. Det har heller inte tagits initiativ till någon sanningskommission inom Svenska kyrkan kring dessa förhållanden.

Att något sådant skulle behövas understryks inte minst av de relationer som framträdande personer i Svenska kyrkan odlade till DDR. Lars Carlzon, som var biskop i Stockholms stift 1979–1984, var ordförande i Förbundet Sverige-DDR 1987–1991 och beklagade murens fall i förbundets tidskrift. Lars Carlzon var socialdemokrat, förespråkade kvinnliga präster, anordnade gudstjänster för homosexuella och stödde Prideveckan. Hans engagemang för den kommunistiska diktaturen tas upp i den senare delen av Sundeens undersökning. Ett visst arbete med frågor av närliggande karaktär har gjorts i Växjö stift. År 2013, det vill säga närmare 25 år efter murens fall, diskuterades utbytet mellan Växjö stift och den evangeliska kyrkan i DDR vid ett symposium som anordnades av stiftet självt. Kyrkan i DDR var nämligen kontrollerad av Stasi. Symposiet resulterade i en antologi med titeln: Som i en spegel. Kyrka och teologi i möte med DDR (2015) under redaktörskap av Erik Sidenvall. Sundeen omnämner antologin och hänvisar till den.

68-kyrkan har inte oväntat gett upphov till en rad debatter och animerade diskussioner i såväl tidningar som i sociala medier och i youtube-kanaler. Kritik som har riktats mot boken har gällt bland annat att den kristna vänsterns inflytande i Svenska kyrkan fått sitt genomslag under 1990-talets senare del och 2000-talet och att boken inte behandlar detta. Till Sundeens försvar ska sägas att det faktiskt tillhör forskarens privilegium att själv bestämma sina frågor och formulera de problem som han avser att lösa. 68-kyrkan upptar sammanlagt 490 sidor och är en magistral genomgång av ett mycket rikhaltigt och omfattande material. Att kräva en ännu längre vetenskaplig monografi är varken realistiskt eller särskilt läsarvänligt. Vetenskapliga undersökningar är alltid begränsade. Men genom 68-kyrkan har Johan Sundeen lagt en gedigen grund för fortsatt forskning om den kristna vänsterns öden efter murens fall. Sådan forskning är högst relevant och måste komma till stånd.

Den kristna vänsterns agerande i inrikespolitiska och kyrkopolitiska frågor finns främst med i marginalen. Ett område som inte tas upp av Sundeen är den kristna vänsterns strävan att skandalisera och stoppa Ulf Ekman, Livets Ord och vågen av kristna skolor och nya karismatiska församlingar under 1980-talet. Sigbert Axelson och andra företrädare för den kristna vänstern inom Svenska Missionsförbundet spelade huvudroller i detta och uppvaktade bland annat den socialdemokratiska regeringen i ärendet. Det faktum att Ulf Ekman och Livets Ord blev ett skällsord i svensk press, i public service-tv och i radio har en av sina bakomliggande orsaker i den kristna vänsterns aktioner. Det är en händelseutveckling från samma tidsperiod som också behöver kartläggas och sättas in i det idéhistoriska perspektiv som Sundeens undersökning förmedlar.

Torbjörn Aronson är docent i kyrkohistoria vid Uppsala universitet.