Att komma hem

Hur upplevelserik resan än har varit är det för de flesta av oss skönt att vända hem igen. Borta bra men hemma bäst, säger vi. Och från barndomen bär vi med de arketypiska bilderna av mor eller far som står med utbredda armar på trappan och tar emot det lilla barnet i sin famn. Vi bär alla på en längtan efter den omfamningen. Och det är den längtan Jesus knyter an till i liknelsen om de båda sönerna; en av dem gick hemifrån men hittade åter sedan han kommit till sig själv igen. Denna längtan efter en förträngd och förlorad identitet vill John Sjögren utforska i sin nya bok Återställelsens glädje. Till sin hjälp har han tagit några konstnärer, några teologer och sina egna erfarenheter. Han erkänner själv att vägen blir vindlande och svårfunnen. Det handlar om en nästan igenvuxen stig.

Det är inte bara Marcel Proust och Karl Ove Knausgård som är på en spaning efter en tid som flytt. Vi letar alla efter ”det sköna”. Det sköna är, menar författaren, en påminnelse och ger oss en aning om vad vi förlorat. Paradise Lost. Denna längtan sätter själen i en riktning bakåt mot det förlorade men också framåt mot det anade och återfunna. Om vi börjar med det sköna, estetiken, så kommer längtan efter det goda, etiken, att följa efter av sig själv.

Redan i sin första bok, Konstens sakrament, (2015), berättade Sjögren om vad mötet med filmaren Tarkovskij betytt för honom. Författaren känner igen sig i Tarkovskijs apokalyptiska längtan efter nya himlar och en ny jord. En längtan efter honom som ska komma och göra allting nytt. I hemlängtan finns alltid en dimension av en vilja att ställa allt till rätta. I Konstens sakrament skrev han om Spegeln och i denna handlar det mest om filmen Nostalghia. Huvudpersonens längtan är inte en längtan till en plats utan det handlar om en andlig längtan, en törst efter Gud.

Ibland är det svårt att följa John Sjögren på hans snåriga färder med en mängd olika följeslagare. Knausgård får bli exemplet på den som känner längtan men ändå inte förmår vända om och hitta hem. Han anar vägen men går gång på gång vilse. Sjögren jämför honom med Augustinus. Min kamp blir en Bekännelse utan omvändelse. Gud söker oss just i vilsenheten, men Augustinus uttrycker det så att om vi väljer att ”dyrka det skapade framför Skaparen” blir världen tom och kan upplevas just som ett fängelse.

John Sjögren är en fristående kulturskribent, uppvuxen i en frikyrklig miljö men nu upptagen i den katolska kyrkan. En kulturskribent måste vara beläst och kunnig och det är Sjögren. Tack och lov får han ofta plats i Svenska Dagbladets spalter. Jag har en känsla av att han skriver den här boken enbart därför att han har tid och därför att han tycker att det är roligt. Han inbjuder läsaren att följa med på hans villkor. Han har ingen avsikt att ledsaga där det är snårigt eller att underlätta där det är brant och svårframkomligt. Han undervisar inte, hjälper inte till, tittar sig inte bakåt för att se om alla är med. Ibland rusar han fram bedövad och bedåras av de utsikter han själv får se. Men för den som hänger med är det spännande. Och han underskattar inte sina följeslagare.

På vägen sker kortare eller längre möten med intressanta personligheter. Jag får möta konstnären Marina Abramovic. Hon sitter vid ett bord med en tom stol mitt emot sig. Där får jag sätta mig för att dela en tyst minut med henne, ansikte mot ansikte. Jag får möta den katolske 1900-talsteologen Hans Urs von Balthasar och den brittiske teologen Sarah Coakley och hennes bok God, Sexuality and the Self – An Essay on the Trinity. Dante och Platon, Thomas Merton och Tomas Tranströmer skymtar förbi. Det gäller att hänga med. Lättast går det om jag känner dem litet före mötet. Mötet med de för mig okända blir ibland ett för hastigt möte. Men ibland kan det ju locka till att försöka påbörja en djupare bekantskap.

Det känns ganska självklart att författaren uppehåller sig vid den amerikanske författaren Marilynne Robinsons författarskap och hennes tre romaner Lila, Gilead och Hemma. Robinsons romaner handlar om att vara närvarande nog för att kunna se. Pastorn John Ames ser. Hans blick är motsatsen till den sekulära blicken som är tömd på gudomlig närvaro. Den sakrala motsatsen ser Guds närvaro och skapelsens heliga mysterium i de allra enklaste och vardagligaste händelserna. Tillvaron innehåller ett tilltal som bara den öppna och lyssnande människan har förmågan att uppfatta.

Det känns också självklart att författaren återigen stannar upp inför Torgny Lindgren och hans sökande i minnets och fantasins djupa och outtömliga säck. Själva landskapet, där Torgny Lindgren tillbringade sina första år i livet, blir till en mytologisk plats. Platsen där det lokala blir universellt och det särpräglade blir allmängiltigt, Heimat.

Jag kommer inte att sätta in John Sjögrens böcker långt in i hyllan bland lästa böcker som jag inte ofta kommer att återvända till. Jag kommer ha dessa böcker lite lättåtkomliga för att då och då kunna återvända och läsa ett stycke igen. Jag tror inte att John Sjögren så ofta framträder som förkunnare, lärare eller föreläsare. Det är synd. Mest för hans egen skull som författare. Man lär sig mycket på att tala inför andra. Gång på gång måste man lyssna av sitt auditorium och fråga sig om alla hänger med, förstår och uppfattar vad man säger. Det är extra viktigt om man själv drivs av att ha något viktigt att säga. Jag tror att John Sjögren har något viktigt att säga, men han tappar många på vägen. I små glimtar då och då delar författaren med sig av barndomsminnen. Läsaren hade behövt mera sådan för att vila i en text i utandning och inandning.

Det kommer att bli roligt att hitta boken igen. Det kommer att bli återvändandets glädje.

Caroline Krook är tidigare biskop i Stockholms stift inom Svenska kyrkan.