Det gråtande djuret

”Något vill operera bort min själ, och jag är inte tillfrågad. Utan mitt hörande vill man utplåna mitt ansikte” (s. 11). Mot bakgrunden av en hotande upplösning av människan i dagens värld reflekterar Anders Piltz i en ny bok över människans väsen, kallelse, moral och mål. Han granskar den europeiska traditionen för att finna svar på de klassiska frågorna: Vem är jag? Varifrån kommer jag? Vart är jag på väg?

En stor del av boken handlar om männi-skans sökande efter moral och om förnuftets och de religiösa traditionernas och texternas bidrag till moralens utveckling. Moralen är det som skiljer människan från den övriga naturen. Varför Piltz följer Plinius den äldre och kallar människan ett ”gråtande djur” förblir tyvärr osagt. Han understryker att det finns ett intimt samband mellan etik och religion. ”Vad den ’kristna etiken’ innebär praktiskt ser vi inte i första hand i böcker. Vad den betytt och betyder ser vi i männi-skor – i obemärkta eller kanoniserade helgon, som genom sin efterföljelse har förvandlat världen inifrån” (s. 83). Denna syn på den kristna moralen är värd att kontemplera i en tid där alla ropar efter etisk kompetens. Men en sådan kompetens måste först växa fram. I denna bok söker Piltz former och möjligheter för människans utveckling som kompetent moralisk agent i nutidens hotande, dvs. postmoderna sammanhang. Han hittar motiv, mönster och paradigm för moralisk fostran inom de bibliska och kyrkliga traditionerna.

Denna välformulerade och vackert gestaltade volym innehåller elva idéhistoriska essäer och en kort inledning vars rubrik ”Mot jagets upplösning” tydligt anger vad som bekymrar Anders Piltz. Han vill lämna ett bidrag till dagens diskussion om människan genom en positionsbestämning och tydliga begreppshistoriska upplysningar. ”De senaste åren har gett gott om material för dystra funderingar i ämnet” (s. 11).

Alla essäer är mycket läsvärda och fullpackade med intressanta upplysningar av idéhistorisk, teologisk och etymologisk natur. Piltz har en utomordentlig språkbegåvning och en klar uppfattning av viktiga problemhorisonter i dagens intellektuella diskurs. De flesta essäer uppvisar emellertid likartade ingredienser och struktur: Piltz identifierar ett tema som han sedan bearbetar genom ett särskilt urval av idéhistoriska analyser, vilka börjar med grekerna, fortsätter via romarna och medeltiden för att sluta i en betraktelse av bibelns och (den katolska) kyrkans bidrag till temat. Om det handlar om ”jakten på den stora koden”, om begreppet ”natur”, om moralen, humanismen, språket, myt och rit, gruppidentitet eller om ”Romtanken”, latinet, feministteologi, fromhet och satir eller ”helgerånet” spelar ingen roll: samtliga analyser antyder hur hopplösa de moderna och postmoderna kulturella ansträngningarna är och att endast bibeln och den (katolska) kristna traditionen kan erbjuda orientering för de vilsegående nutidsmänniskorna.

Trots alla intellektuella vinster är denna bok frustrerande. Här finns ingen djup och öppen diskussion med modernitetens och postmodernitetens tänkare, inget försök att inleda ett ömsesidigt kritiskt samtal mellan dessa tänkare och den kristna traditionen. Här finns bara svart och vitt. Nietzsche, till exempel, som aldrig direkt citeras, avvisas som ”dagens modefilosof” (s. 18), Hitlers vägberedare (s. 89) och moralens förstörare (s. 111). Marx, Sartre, Freud, Jung, Derrida, Foucault m.fl. används bara för att måla upp en dyster scen mot vilken det kristna budskapet kan lysa ännu bättre. Enligt Piltz uppfattning av europeisk tradition och dess utveckling har alla dessa tänkare inte någonting att bidra med till den kristna antropologin, den kristna bibelläsningen, den kristna gudsförståelsen och den kristna moralens utveckling. Dessa tänkares utmaning av religion, teologi, moral och kyrka samt deras konstruktiva bidrag till utvecklingen av misstankens hermeneutik (nämnd bara som tvivelaktigt fenomen på s. 266) tas inte upp. Här verkar postmoderniteten bara vara hot och aldrig potential för kritisk reflexion.

Även den nutida kristna teologins bidrag till de teman som Piltz behandlar lyser med sin frånvaro. Förutom Rudolf Bultmann som dyker upp med felaktigt dödsår (han dog 1976 och inte 1957) och då endast som negativfolie för adekvat hermeneutik (s. 142) är det bara feministteologerna som behandlas lite utförligare. Men även deras bidrag till den samtida trons och kyrkans utveckling analyseras mycket selektivt. Deras huvudfråga, varför det inte får finnas kvinnliga ledare och präster i dagens romersk-katolska kyrka, och varför Rom inte vill att denna fråga ens diskuteras längre, nämns inte.

Piltz kan i denna bok uppfattas som en skicklig apologet för en viss form av katolsk traditionalism: svar på våra pressande frågor om människans natur, kallelse och moral finner vi bara när vi blickar tillbaka. Visserligen kan vi inte hitta adekvata svar om vi inte känner till och begrundar vår historia. Men för att formulera kristna svar på våra existentiella frågor och problem idag räcker det inte med blott idéhistoriska och etymologiska överväganden hur viktiga de än är för oss. Svar på våra frågor måste vi arbeta fram i ett lyckat samspel mellan en kritisk och självkritisk tolkning av våra traditioner och en konstruktiv dialog med dagens alla kritiska och konstruktiva röster. Det är inte bara människans mångtydighet vi konfronteras med i denna process, utan som Piltz själv medger – också den kristna traditionens ambiguitet (s. 106).

För den som känner till både den kristna traditionsutvecklingen och den katolska kyrkans dubbla natur genom tiderna som befriare och förtryckare kan Piltz upprepade försök att rentvå denna kyrka från en del av dess mörka historia inte uppfattas som hjälpsamma. Meningar som ”Inkvisition finns under ett eller annat namn i varje åsiktsgemenskap” (s. 180) är knappas någon tröst för de katoliker som Teresa av Avila, Karl Rahner, Yves Congar, m.fl. som har lidit eller som Hans Küng, Jacques Dupuis m.fl. som även idag lider av hur denna kyrka behandlar sina egna konstruktivt-kritiska tänkare. Att det är så självklart att ”Rom som symbol behövs” (s. 215) vill jag gärna bestrida. Vari ligger Roms religiösa legitimation? Har Romsymbolen inte varit ett kristet försök att ersätta Jerusalemssymbolen? Och att påvens moraliska auktoritet skulle ha stärkts av den påvliga ofelbarheten (s. 224) ser jag inga bevis för i kyrkohistorien. Även Piltz syn på den protestantiska reformationen är missledande. Det räcker inte med att fastställa att avlaten var ”notoriskt missförstådd” (s. 177) och det håller inte som förklaring till denna mörka del av katolicismen att hänvisa till en solidaritetsgemenskap mellan de levande och de döda (s. 178). Gustav Vasas politiska instrumentalisering av reformationen i Sverige (s. 315–325) är inget argument mot reformationens andliga, antropologiska och teologiska insikter, vilka förblir en utmaning för alla kristna kyrkor och samfund även idag.

Jag rekommenderar Anders Piltz bok till alla som är intresserade av en finkänslig intui-tion och inventering av dagens stora existentiella problemområden. De läsare som är på väg mot en bredare och djupare reflexion över vår mänskliga tillvaro erbjuds här viktiga idéhistoriska impulser. Men dessa impulser måste granskas och kompletteras i en bredare och djupare intellektuell konversation. Piltz bok är ett bidrag till denna konversation som Sverige och Europa så väl behöver.