Guds närvaro

Werner Jeanrond har varit professor i systematisk teologi i Lund sedan 1995. Han är utbildad i Tyskland och USA och har läst för bl.a. Paul Ricoeur och David Tracy. Innan han kom till Sverige hade han sin tjänst vid Trinity College i Dublin på Irland. Han är katolsk lekman. Med sin bakgrund innebär Werner Jeanrond en förändring i det svenska teologiska landskapet och det är roligt att se med vilken iver han griper sig an uppgiften som kristen teolog i vad han betecknar som ett post-kristet land.

I Guds närvaro publicerar han tolv bearbetade föreläsningar. Flera av dem har också varit publicerade i svenska tidskrifter, bl.a. Signum. Werner Jeanrond är angelägen att nå ut. Han skriver om det mest centrala: gudsbegreppet. Han reflekterar över teologins uppgift i både innehållsliga och strukturella termer. För honom är det väsentligt att veta varför samhället behöver teologer. Werner Jeanrond behandlar också teologins relevans för kyrkolivet.

Gudsbilden

Hur ser då Werner Jeanronds gudsbild ut? Han betonar det annorlunda hos Gud, ”Guds alteritet”. Den filosofiska bakgrunden till detta finns hos Lévinas och Ricoeur, som på olika sätt betonar mötet med andra som andra, som olika en själv, och tar detta som utgångspunkten för förståelsen av livet. En annan bakgrund finner Werner Jeanrond hos mystikerna, som tvingas göra upp ”med det smärtsamma mötet med elden i Guds närvaro” där deras gudsbilder bränns bort och frestelsen att låta Gud vara på ens egen sida omöjliggörs (s. 14).

Insikten om Guds alteritet är förutsättningen för att man skall förstå vad det menas med att älska Gud. I mötet med Gud krävs en beredskap för radikal förändring. Det är som andra möten med det annorlunda: det skrämmer oss, om vi inte i stället fylls av nyfikenhet och förväntan. En sådan förväntan innebär också en respekt för det annorlunda, inte bara hos den vi möter, utan också hos oss själva. Erkännandet av det vi inte till fullo begriper eller känner igen hos andra och oss själva skapar ett slags rymd i mötet, som positivt mottaget, är det vi kallar kärlek. Ungefär så kan man sammanfatta denna Ricoeur-inspirerade teologi.

Denna teologi låter sig inte etiketteras. Gränsöverskridandet är ett av dess kännetecken. Respekten för det som oväntat sägs om Gud är själva grunden för den: Poängen är därför inte om min kärlek uppvisar de rätta kyrkliga, patriotriska, konfessionella eller partipolitiska färgerna. Snarare är poängen att min kärlek, vilken kontexten än må vara, skall behöva förändras på ett sådant sätt, att den i alla avseenden kan utvecklas och växa (s. 83).

Öppenheten är utmanande och kanske av många oväntad från en katolsk professor i systematisk teologi. Werner Jeanronds teologi är inte konfessionellt steril, men absolut inte heller konfessionellt rigid. Sådan är akademisk teologi när den är som bäst. Gränser och skillnader är förvisso inte osynliga, men de är många och de respekteras. De utgör förutsättningen för den undersökande nyfikenhet som är kännetecknet på allt sökande efter kunskap.

Werner Jeanrond betonar återkommande att kärleken inte primärt är ett etiskt begrepp. Den har etiska konsekvenser, men relationen föregår moralen. Det är en viktig och tänkvärd distinktion.

Mysterium eller hemlighet?

Uppenbarelsen är mötet med Guds alteritet vid gränsen för det mänskliga förnuftet. Här finns en principiell skillnad gentemot en mer harmonisk uppfattning, som visserligen inte anser förnuftet kunna begripa Gud, men som inte lika starkt betonar det annorlunda. Werner Jeanrond menar att filosofin är sekundär i förhållande till teologin.

Gud är ett mysterium, inte en hemlighet, skriver Jeanrond. Inför detta viktiga ord i dagens teologiska debatt är det värt att stanna upp. Vad skiljer mysteriet från hemligheten? Werner Jeanrond menar att ”ett mysterium inbjuder alltid till nya upptäckter, medan en hemlighet kan avslöjas om man förfogar över den rätta tillgången” (s. 50). Kan distinktionen upprätthållas?

Jag menar att det finns en risk både hos Werner Jeanrond, och hos andra flitiga användare av mystik-begreppet, att man genom att hävda detta mysteriums principiella ovetbarhet samtidigt som man fyller sidorna med tal om just detta, kan ge intryck av att man tillhör den elit som på något vis ändå fått förtroendet att bevaka det ovetbaras rättigheter.

Werner Jeanrond skriver att Guds uppenbarelse inte är absolut, utan ”kontextualiserad eller inkarnerad i konkreta händelser som har att göra med konkreta personer och omständigheter” (41). Mysteriet kan inte gripas annat än i det konkreta. Det betyder inte att vi förfogar över det, men det innebär att det alltid uttrycks på en mångfald sätt. Därmed måste varje konkretisering tas emot i medvetenhet om att den står i en öppen relation till Guds hemligheter. Detta undanröjer i hög grad misstanken om elitism, men den försvinner inte helt.

Jag väljer att tala om hemligheter hellre än mysterium. Mysteriebegreppet kan enligt min mening aldrig befrias från sin esoteriska betydelse och hemlighet har en vidare begreppssfär, som inte berättigar oss att tala om att den kan avslöjas bara man har de rätta redskapen. Men när Werner Jeanrond skiljer mellan att uppleva Gud som närvarande eller som användbar (s. 48) upplever jag detta som en respekt för Guds hemligheter och medger gärna risken att förväxla detta, särskilt för en teolog.

Teologin och tomrummet

Werner Jeanrond gör en mycket skarp skillnad mellan nyandlighet i vid mening och gudstron i den judisk-kristna meningen. Han lägger ett stort ansvar på de kristna, särskilt de kristna teologerna, att visa männi-skor förutsättningar för verkliga gudsmöten i stället för ytlig andlighet på den ”spirituella stormarknaden” eller fundamentalistisk sekterism.

Tomrummet har teologerna delvis varit med om att skapa genom att i högre grad ägna sig åt beskrivningar och empiriska undersökningar än att bidra till ”utvecklingen av en offentlig diskurs om religiös erfarenhet och dess dubbeltydiga potential att skapa vår kultur”.

Här tycker jag att Werner Jeanrond har både rätt och fel. Man måste ta vår kulturella bakgrund på ett större allvar. Vi kan inte låtsas som om den religionskritiska debatten inte funnes. Det går inte att kora någon segrare. Kanske kan man säga att såväl kristendomens kritiker som dess försvarare ledde oss in i en situation där ”en offentlig diskurs om religiös erfarenhet” måste ta en paus, innan den kunde nyskapas. Jag får ett intryck av att Jeanrond menar att teologerna under en tid svikit sin uppgift. Själv menar jag att de antog en ny utmaning på ett förtjänstfullt sätt.

Universiteten blev den arena, där ett arbete kunde ske för att ge grunderna för att det offentliga samtalet skulle kunna föras på nytt. Universiteten är kulturbärare och kulturskapare. Här har teologin förvisso förändrats, men också vunnit respekt och erkänsla. Det är inte bara vi teologer som ser kontaktytorna till andra ämnen. Det är också naturligt för dem att söka sig till oss. Detta är också något som Werner Jeanrond ser, även om jag kan tycka att han undervärderar vikten av utvecklingen som lett fram hit.

Werner Jeanrond definierar teologi som en ”orädd, rigorös, offentlig, kritisk och självkritisk reflexion om Gud” (s. 92). Kanske har vi haft för lite av detta. Det ligger något utmanande i Jeanronds uppmaning till oss att ta steget ut i offentligheten, inte bara med etik och värderingsstudier, utan med tal om Gud. Detta tal handlar, enligt Werner Jeanrond, om relationer. Han säger till och med att ”religion [är] vår mänskliga relationsförmåga” (s. 127). Därför handlar talet om Gud om att utmana kristna kyrkor och samfund, det offentliga livet i Sverige och de globala krafter som söker allomfattande makt. Det är onekligen spännande uppgifter.

Teologi och kyrka

Werner Jeanrond understryker vikten av att det finns en kreativ dialog mellan universitetsteologi och kyrka. Den teologi kyrkan behöver är kritisk och självkritisk, precis som den akademiska teologin. Han menar att ”kyrkan borde uppfatta teologin som sitt intellektuella samvete” (s. 144).

Avkristningen är inte ett hot, utan ett faktum. Kyrkan måste göra något för att inte helt marginaliseras. Eftersom Jeanrond definierar religion som relation är det enligt hans mening just den kristna gemenskapen som måste utvecklas till såväl form som innehåll. Det är ju i kyrkan som mötet med Gud skall färga av sig på alla andra relationer.

Jag känner igen resonemanget från min egen kyrka. Engagemanget måste fördjupas, gudstjänsterna utvecklas och hängivenheten öka. Men till skillnad från många andra är Werner Jeanrond inte nöjd i sin utgångspunkt. Han är tvärtom mycket kritisk och återkommer gång efter annan till i hur liten grad kyrkan lever upp till att vara en gemenskap, där allt förändras och man utvecklas mot okända mål. Det är alltså tveksamt om man kan älska Gud i den kyrka vi faktiskt har. Här görs ingen åtskillnad mellan samfunden.

Werner Jeanronds ivrande för intensivare kyrklig gemenskap ter sig sannare än mycket annat sådant tal genom den realistiska utgångspunkten. Här står inte allt väl till. Samtidigt väljer jag hellre en annan väg. Jeanrond menar ju att religion handlar om relationer över huvud taget. De kyrkliga gemenskaperna kan inte täcka allt detta. De kan förvisso bli bättre, men de kan inte rymma livets fullhet. Gud möter oss i vånda och glädje var än vi är. Teologin måste tillhandahålla språk, modeller och visioner för möten som sker långt utanför kyrkans väggar. Jag kan inte dela Jeanronds uppfattning att det är ”bara i denna gemenskap av Kristi lärjungar” som vi kan ”förverkliga vår sanna och fulla mänsklighet” (s. 157). Av samma skäl kan jag inte heller hålla med om att kyrkan inte behövs för socialt inriktade riter.

Med denna syn på kyrkan är det inte oväntat att det näst sista kapitlet handlar om nattvarden. Där finns mysteriet, även om kyrkorna tycks göra allt för att skymma det med detaljfrågor om firande och ämbetsstrider. Det är allvarligt, eftersom det är just här som vi skulle lära oss att älska Gud och bli hela människor. Werner Jeanrond använder verkligen sin teologis kritiska potential för att utmana sin egen kyrka, men också andra kyrkor och samfund drabbas.

Systematisk öppenhet

Guds närvaro erbjuder möjligheter att stifta nya bekantskaper. Även om namn som Ricoeur och Tracy är kända för ganska många vid det här laget, tillhör de inte den teologiska gemensamma egendomen. Detta gäller än mindre för namn som Lévinas, Lyotard och Marion. Dessa och andra som Werner Jeanrond förhåller sig till går inte att undgå för dem som följer den internationella debatten, men är säkert nästan okända för många av dem som Guds närvaro vänder sig till. Boken lockar till nyupptäckter. Därför är det en bra bok.

Det är roligt att få en så lättillgänglig och lärd framställning om gudsbegreppet. Att Werner Jeanrond inte har svenska som modersmål ger en extra fräschör åt texten. Att Gud är helig (annorlunda) och kärleksfull har vi hört förr. Men eftersom det är sant och vi längtar efter nya sätt att få höra det på, söker nya perspektiv, blir boken tankeväckande läsning.

Mystik och mysterium är ord som återkommer i svensk teologisk debatt på ett diffust sätt. Även om jag har invändningar mot detta, bidrar Guds närvaro till att klargöra vad som kan menas med att det är viktigt att värna mysteriet i vår tid. Detta gäller särskilt om man beaktar att Werner Jeanrond betonar att detta mysterium alltid kontextualiseras och inte kan mötas eller beskrivas i sig.

Det finns en spänning mellan vad Werner Jeanrond skriver om teologins uppgift i samhälle och kyrka. Kyrkan tar överhanden. Förenklat kan man säga att detta blir typiskt katolskt, utan att bli traditionellt katolskt. Det finns en dragning åt att förstå kyrkan i samhällsperspektiv snarare än samhället i teologiskt perspektiv. Det är en rikedom att båda perspektiven finns företrädda i svenskt kulturliv i vid bemärkelse.

Den mest levande texten har placerats sist i Guds närvaro och utgörs av en betraktelse över påskaftonens karaktär mot en personligt tecknad bakgrund. Korgossens undran varför vi måste låtsas vara ledsna över Jesu lidande, när vi vet att han är uppstånden leder många år senare samma person till att enkelt och rakt uttrycka vad som vi mött tidigare i boken i annan språkdräkt. Här skriver Werner Jeanrond om en sed med hedniskt ursprung som blev en liturgi utanför kyrkans murar. Äggen som delades ut som symboler för livet under det religiösa kaos som uppkom efter Jesu död och bara kunde leda till undrande förväntan, öppnade för det överraskande och därmed för Gud.

Werner Jeanrond är en god systematiker. Systemet är inte slutet. Kyrkoorienteringen har en öppenhet mot hedendomen. Så måste det vara, när öppenheten ligger i själva gudsbegreppet och dess annorlundaskap, dess alteritet.