Gud och dada

Det finns personer som genom sin kompromisslöshet erövrar stora insikter. Deras väg är extremernas och de får ofta betala ett högt pris för sina överslag och misstag innan de når de mål som kan tillfredsställa dem. Långtifrån alla når fram; de flesta fastnar i sina föreställningar, blir förstenade, rigida och bittra – eller rent destruktiva i förhållande till livet. Farligast är de riktigt begåvade människornas felgrepp, dessa smittar lätt av sig på hela mänskligheten och kan föra med sig oerhörda lidanden som aldrig kan kompenseras i någon mänsklig mening. En person som Hugo Ball hade tursamt nog inte möjligheten att bolla med miljoner människors liv; hans inflytande inskränker sig i första hand till konsten och litteraturen. Men han hade också tankemässiga sidor som numera har gjort honom till ett allt större namn inom områden som historiefilosofi och kyrkohistoria. Till de kompromisslösa andarna hör han onekligen – han är följaktligen en utomordentlig guide till det konstnärliga och intellektuella liv som vågat röra sig i polariteten mellan de tidiga kyrkofäderna och modernitetens mest utmanande former. Hans liv gestaltar sig inte minst i förhållandet till en mycket speciell kvinna, Emmy Hennings, och historien om dessa två, som samtidigt tillhör dadaismens centralgestalter, finns nu tillgänglig på svenska i Tom Sandqvists bok Kärlek och Dada. Hugo Ball och Emmy Hennings (Brutus Östlings Bokförlag Symposion).

När dramatikern Lars Norén använde sig av Stagnelius poetiska formulering, ”Natten är dagens mor. Kaos är granne med Gud”, för att namnge ett par av sina dramer, befann han sig i en likartad existentiell sfär som Hugo Ball. Tidens tempo har emellertid gnagt på Noréns och Stagnelius formuleringar så att de börjat att bli utslitna och massmediala – de har kommit att utnyttjas på ett sätt som kan ge den förvirring och nihilism som råder ett sken av ”teologiskt” berättigande. ”Kaos”, och det än mer förbrukade begreppet ”kris”, utgör inte längre en möjlighet till en äkta och livsförankrad förnyelse. En förnyelse som skulle kunna grunda sig i att man på ett lågmält sätt kan se och utgå från vad som verkligen är givet i en religiös, historisk, biologisk och politisk bemärkelse. En mycket torftig, upplöst och ohistorisk granne slår sig i-stället ned brevid Gud för att slippa vidare uppbrott. Upplösningen har med andra ord blivit systematisk och institutionaliserad. Uppfattningen att ”den gudomliga nåden” liksom ”välfärdssamhället” kommer att finnas kvar, oavsett vad man företar sig i realiteten – fysiskt, psyskiskt, estetiskt och moraliskt, är nog de enda kvardröjande ”patriarkaliska” illusioner man av bekvämlighetsskäl låtit förbli intakta här i landet.

Hugo Ball var både en kaosskapare och en kaosbetvingare – mycket schematiskt kan man säga att han började hos Gud för att sedan ge sig bort och till slut återvända igen. Efter ett sällsynt hektiskt gästspel i sekelskiftets mentala klimat och idévärld söker han sig i vuxen ålder tillbaka till barndomens outvecklade hängivelser och intressen. På 100-årsdagen av hans födelse 1986, firades han med tysk/schweizisk grundlighet med utställningar i födelsestaden Pirmasens men också i München och Zürich. En magnifik utställningskatalog trycktes i sammanhanget, ett litet exempel på den tyska kulturandan när den är som bäst – noggrannhet men med känsla för det väsentliga. Pirmasens Oberbürgermeister Karl Reinwalt kallar, i katalogens inledning, Hugo Ball för stadens store son. Det är ett erkännande som knappast varit möjligt under Balls livstid. Barndomen var mödosam och obemärkt. Han fick kämpa för sig själv och sina intressen i en fattig katolsk familj. Först efter några slitsamma år på en läderfabrik fick han, under stora uppoffringar från föräldrarna, möjlighet till högre skolgång och så småningom också universitetsstudier. Från barndomsåren omvittnas hans stora intresse för den katolska liturgien. Inlevelsen i den lär ha varit så stark att även den djupt religiösa modern reagerat med förvåning.

Med samma drastiska allvar som han deltagit i mässan ger han sig in i studier av socialfilosofiska och politiska tänkare. Nietzsche var centralgestalten i en ny gudlös värld, därtill kom namn som Bakunin, Marx, Lassalle med flera. Med sin både hudlösa och kompromisslösa personlighet blir Balls möte med det tidiga 1900-talet desperat och smärtsamt. Tänkare som Bakunin och Nietzsche var farliga möten för en så distanslös person som Ball. Han tog dem till sig med hull och hår och konstaterar: ”Hos Bakunin finns den proletärt-kollektivistiska extremen, hos Nietzsche den aristokratiskt-individuella.” Hans samhällsrevolt tar sig också en nietzscheansk/anarkistisk form. Full av vrede vill han störta alla gamla tanke- och samhällsstrukturer i gruset. Han skriver på en avhandling om Nietzsche som ska rättfärdiga den fullständiga förstörelsen av alla moraliska värden. Den instängdhet han kände i det borgerliga samhället ville han förlösa genom att släppa de dionysiska krafterna fria genom konsten och teatern. Han överger sina universitetsstudier och låter istället teaterverksamhet ersätta dem. Under flera år för han ett rotlöst intellektuellt liv där teatern tar det mesta av hans krafter i anspråk. I München lär han känna Kandinsky, Meidner och Kokoschka. Speciellt Kandinsky, i sin kombination av filosof och konstnär, tilltalar honom. Han läser Kandinskys bok Om det andliga i konsten och får sina egna övertygelser förstärkta och mer systematiserade. Konsten blir både religion och ersättning för religion i hans anspända motbild till samhället. Med en nästintill sjuklig inlevelse i den nietzscheanska tankevärlden vill han revolutionera hela samhället via konsten, teatern och de dionysiska krafternas fria spel. Han skriver: ”Luft och rum skapar det dionysiska, medan sokratismen leder till åderförkalkning, till slutet, till dekadansen, men det dionysiska till härligheten.”

Tillsammans med Leybold medverkar han i Berlinexpressionisternas tidskrift Die Aktion. Man söker handling och kraft vilket man snart kommer att få möjlighet till i övermått. Under den här tiden träffar han också Emmy Hennings, en sångerska och artist som med sin blandning av styrka och skygghet gjorde ett avväpnande intryck på Ball. I en kaotisk omgivning finner de varandra. Förhållandet kommer att utvecklas till en livslång gemenskap. Det är en stor förtjänst hos Tom Sandqvist att han låtit Emmy Hennings få sin berättigade plats i detta turbulenta skeende. Hon var en stor artist samtidigt som hon hade en egenartad naivt religiös läggning. Hon kunde t.o.m. få dadaistkretsarnas veteraner att häpna, vilket måste betraktas som något synnerligen häpnadsväckande.

Krigen och konsten

Utifrån sin avsky för det borgerliga samhället hamnade Ball m.fl. i en prenazistisk vitalism som Första världskriget i vissa fall lindrade och i vissa fall förstärkte. Det kan vara intressant att göra en jämförelse med Ernst Jünger, vars far var apotekare med en för sekelskiftet typisk borgerlig och positivistisk hållning. Sonen fann snart stugan vara för trång och rymde hemifrån för att ta värvning i Främlingslegionen. Det blev ett parentetiskt äventyr där han tämligen snabbt återbördades till hemmet. Under Första världskriget får han däremot sin chans till krigiska bedrifter. Som ung officer för en stormtruppsavdelning visar han ett enastående mod. Han skadas svårt sju gånger och erövrar den högsta tapperhetsorden Pour le Mérite. För Jünger blev inte lidandet och eländet det helt centrala utan han berusas också av kriget.

Den präktiga borgerliga rationalismen gjorde också stugan trång för större grupper av människor. Många uppfattade kriget som en befriare och entusiasmen var påfallande i inledningskedet. I Thomas Manns roman Bergtagen sliter sig den unge hjälten Hans Castorp lös ur sanatoriets sjuåriga förtrollning först när han själv kan kasta sig ut i kriget. Kriget blev på ett paradoxalt sätt liktydigt både med sjukdom och en strävan att övervinna den. Hugo Ball försöker också att ta värvning men avfärdas av hälsoskäl. Krigets fasansfulla verkningar blev uppenbara med tiden och Balls dionysiska känslor och moraliska nihilism mildras betydligt av vad han ser. När kanonerna gjort sitt och den tyska armén till slut även börjar visa intresse för honom finner han det bäst att förflytta sig till Zürich.

Det är här den dadaistiska historien börjar på allvar. Det är också här, i den historiska skildringen av dadaismen, som Tom Sandqvist har sin styrka. Han kan sina saker och trivs i miljön, ibland alltför väl, eftersom dadaismens nihilism tilltalar honom på samma sätt som postmodernismens.

Den outhärdliga tiden

Med ett missriktat anarkistiskt lättsinne och förtjusning slår han en bro mellan dadaismen och den postmoderna teoribildningen. Han inleder sin bok med följande tirad: ”KONSTEN ÄR DÖD! Vi behöver inga konstnärer längre! Vi ger fan i alla doktriner och dogmer! Vi behöver inga ideologier! Vi tror inte längre på någon entydig sanning eller lögn! Vi tror inte längre på jaget som den första sanningsinstansen – egot är en lök med hundra skal! Vi måste tala med varandra över alla gränser, överskrida alla genrer, blanda alla uttryck! Världen är vårt hem, scenen för alla våra åtbörder, alla våra gester, allt vi har att säga! Det är inte någon ny fransk postmodern filosof som säger detta, nej, det är dadaisterna i Zürich och Berlin … m.m.” Uppfylld av det, som åtminstone för en tid sedan, var trendiga teoribildningar försöker Sandqvist göra dadaismen, Ball och Hennings m.fl. till föregångare till den ”globala byns” postmoderna teoretiker. Han ser en strukturlikhet men missar, trots sina goda kunskaper, att dadaismens ”nihilism” i stor utsträckning grundade sig i vantrivsel och förtvivlan. Det var ett vanmäktigt försök att protestera mot ett etablerat vanvett. Postmodernismens uppsåt är snarast det rakt motsatta – att teoretiskt legitimera detsamma. De flesta dadaister skulle däremot med all sannolikhet ha avskytt vår tid i lika stor utsträckning som de avskydde sin egen samtid.

Det är ingen tillfällighet att Ball kallar sin dagbok Flykten ur tiden,

därför att han med sin djupa känslighet fann tiden just outhärdlig. Balls ”nihilism” är egentligen en metod för att övervinna sig själv, det är också därför han kan inse när dadaismens gester har sagt sitt. I dagboken skriver han: ”Vad vi kallar dada är ett gyckelspel sprunget ur den intighet där alla högre frågeställningar har trasslat in sig. […] Dadaisten älskar det ovanliga, ja det absurda. Han vet att livet är ett spel av motsättningar och att hans tid som ingen tillförne är inställd på att förinta all generositet. […] Mitt i denna väldiga onatur tycks honom det direkta och primitiva som det otroligaste av allt. […] Eftersom idéernas bank-rutt har rivit bilden av människan i småbitar, framträder drivkrafter och bevekelsegrunder på ett patologiskt sätt. Och eftersom varken konst, politik eller religion tycks få bukt med denna läcka i fördämningen, kan vi inte annat än räcka ut tungan i en blodig pose. Dada-isten hyser större förtroende för själva händelsernas uppriktighet än för människornas förstånd.”

Balls väg är en via negativa, en avskalningens väg, som syftar till att finna tillvarons urgrund i, men också bortom, denna världs diaboliska kaos. Han genomträngde 1900-talets poetiska kabaréliv på samma sätt som de tidiga ökenasketerna kämpade mot sin tids demoner. När han genom sin bohemiska ”asketism” och psykiska dekonstruktion drabbats av den moderna demonvärlden frambringar han sällsynt snedvridna former av både den naturliga och sakrala världens språk och rytmer:

elomen elomen lefitalominal

wolminuscaio

baumbala bunga

acycam glastula feirofim blisti

elominuscula pluplusch

rallabataio

Fonetikern Claes Witting har i en intressant essä (Tidskriften Hjärnstorm nr 54) synat några av dessa ljuddikter. Om ovanstående ”dikt” skriver han: ”Min första tanke vid åsynen av denna ordräcka var att Ball lätt omformat Jesu ord på korset (enligt Markus 15:34): Eloi, Eloi, lema sabachtani? Likheten med elo- elo- le- föreföll mig ligga klart utanför den rena slumpen. Inte så lite besviken återfann jag senare elomen förvrängt i Gadji beri bimba till elifantolim … bulomen … bulomen, kombinationer som väl snarare associerar till små elefanter och nötboskap än till Gud, för att inte tala om det i samma dikt uppträdande elominuscula, en riktigt liten gud (?), i feminin form dessutom.” Det är, som Witting påpekar i sin essä, ett misstag att betrakta dessa dikter som nonsens, de består av förvirrade och upplösta reminiscenser från en oförfalskad värld som en gång hade en djup anknytning till Balls inre och yttre liv.

Samtidens svala teologer talar inte högt om demoner – det är märkligt med tanke på att man talar högt om dem i Nya testamentet liksom i vår egen ungdomskultur och profana litteratur. Att vara tidsmedveten behöver inte innebära att man är tidsanpassad. Radikalitet, revolution och konservatism har alltid levt i ett fruktbart växelspel inom kyrkan – den här tidens utmaningar kanske inte heller behöver bli förödande.

Det moderna eller postmoderna är i sin essens inte så modernt och postmodernt som man ibland kan bli frestad att tro. Hugo Ball och Emmy Hennings har varit två olikartade teckenbärare som genomlevt den dadaistiska ekluten på ett sätt som uppenbart gjort dem intressanta både för kyrkan och den profana intellektuella världen. Båda är väl två något luggslitna ”helgon” vars insikter man tycks vilja lägga beslag på från flera håll och kanter. Hur det verkligen stod till med Hugo Ball och Emmy Hennings är det svårt att uttala sig om. Deras dadaistiska period är klart överbetonad, det finns ett liv också efter dada, och i mitt tycke är den tiden värd en betydligt större uppmärksamhet.

Att demaskera demonerna

I början av tjugotalet återvände Ball till den katolska kyrkan, men egentligen var han i teologisk bemärkelse mer närstående den österländska och ortodoxa kyrkliga traditionen. Hans självutlämnande radikala öppenhet kan tidvis förena honom med östkyrkans heliga dårar men också med den slavofila kritiken av västvärldens intellektualism. Under sina sista år blev han vän med Hermann Hesse, vars österländska uppslag fascinerade honom. Han skrev också en biografi över Hesse, i en något förvånansvärd traditionell och romantisk stil.

Från att i Byzantinisches Christentum ha arbetat med fornkristendomens föreställningsvärld om den gudomliga hierarkin, börjar han under sitt sista år undersöka ondskans imperium. Han samlar material till en bok om exorcism. Hans pulstagning på tidsandan har en viktig grundval i föreställningen om människans sammanhållna tredelning i kropp, själ och ande. I sin stora essä Der Kunstler und die Zeitkrankheit, skriven 1926, ett år innan han dog, skriver han följande: ”Massinsjuknanden har förekommit i alla epoker. Begreppet sjukdom förutsätter väl rimligen att det finns en hälsa, en norm som gör sjukdomen mätbar, eller att det åtminstone är möjligt att tänka sig en sådan norm och hävda och realisera den utifrån en oangripen, frisk del av den insjuknade organismen. Hur det än må förhålla sig med den saken: idag är en sådan norm och hälsa inte i sikte, eller åtminstone inte trovärdig. Sekelgamla normbegrepp är skakade i grunden, och en ny stabilisering står ännu bara i sin begynnelse.

Men en vacker dag kommer det kanske att visa sig att vår intresseinriktning skiftar tyngdpunkt, att vi riktar blicken uppåt istället för nedåt och på så sätt undslipper våra infernaliska lidanden. Söndringen mellan de primitiva libidiniösa och mot dem antagonistiska religiösa drivkrafterna, av vilket vårt insjuknande, som vi konstaterade, var en konsekvens, skulle kunna förlora sin sprängkraft i det ögonblick då det transcendenta skiktet förstärks med exorcismen som förebild, istället för att försvagas med psykoanalysen som förebild. Det kunde komma att visa sig att vår tids insjuknande handlar om en inbrytning av makter som bara kan definieras demonologiskt, alltså som ett tillstånd som i rigorösare tider betecknades som besatthet.”

Det är drastiska ord för en tid präglad av ekonomism och beskäftig kuratorsvisdom. Ball var aldrig ljummen, hans liv och tankar har sälta och det svider när man konfronterar sig med honom. Jag kan inte komma ifrån känslan att Tom Sandqvist försöker göra honom en smula politiskt korrekt i sin biografi, till en medlöpare i den postmodernistiska kvasivärld som inte känner någon sanning utan bara en anhopning av sken och lögner. Balls stora demaskerings- och dekonstruktionsprojekt förde honom ändå till slut till Gud och kyrkan, vilket tycks vara lika utmanande och svårbegripligt för vår tids intellektuella som det var för dåtidens. Ball upptäckte nämligen att man måste gå mot strömmen för att finna källan.