av FLORENCE VILÉN
När en nyutkommen bok om svensk historia kort och gott heter Fienden, förstår nog många vad det rör sig om, redan före underrubriken Sveriges relation till Ryssland från vikingatiden till idag. Den som till äventyrs inte gissar rätt bör kanske läsa dagsnyheterna också med ett perspektiv bakåt. Författaren är Dick Harrison, mest känd som specialist på medeltiden, men han har också forskat i så pass nutida ämnen som Tage Erlanders dagböcker. Han ger både de stora linjerna och mängder av sådana detaljer som ger nytt liv åt det förflutna.
Boken har fyra huvudavsnitt, alla med talande titlar: Vänskap och främlingskap; Förakt och förundran; Förödmjukelser och fiendskap; Fruktan.
Efter en kort skildring av Lenins korta uppehåll i Sverige våren 1917 börjar framställningen redan i förhistorisk tid. Så småningom växer någorlunda dokumenterade texter fram, under de första seklerna här som på andra sidan Östersjön vanligen av kyrkligt inriktade krönikörer. En härskares främsta uppgift enligt deras uppfattning var att gynna kristendomen. Om han dessutom kristnade sitt rike, desto bättre. Detta är vad som hände i Kievrus i slutet av 900-talet. Där samsades slaver med inflyttade nordbor i ett område fullt av skilda folkgrupper från Finska viken och söderut ner mot oberoende gränsområden vid Svarta havet. På södra stranden låg sedan Östrom, områdets kulturella stormakt, det bysantinska kejsarriket. Detta var århundraden innan Moskva blev mer än namnet på en lokal flod.
Kievs makt avtog, tiderna hårdnade. Redan i mitten på 1000-talet ledde konflikten mellan katolsk och ortodox tro till en våldsam schism mellan de två kyrkorna. Med korstågen tog sig också i Sverige nitet för den sanna tron krigiska former. Här hade för övrigt den heliga Birgitta bestämda synpunkter på hur sådana krig borde föras.
Rikssvenskar har lätt för att glömma att Finland redan under högmedeltiden blev en väsentlig del av Sverige och förblev så under mer än ett halvt årtusende. Österut fortsatte de större politiska grupperingarna att efter förmåga ta för sig av grannarnas land. Gränserna var osäkra och rörliga, krigslyckan växlade. En gång i tiden var Sankt Petersburg svensk mark, med egna befästningar … I stort sett var det dock ryssarna som expanderade, från Ivan den Förskräcklige till Peter den Store och den tsar som vi så gärna glömmer, Alexander I. Freden i Fredrikshamn år 1809, där Finland gick förlorat, var inte något som nöttes in i våra skolor. Men inte alla svenska kungar förde ryska krig. Erik XIV odlade goda diplomatiska förbindelser. Bland hans sena efterträdare förde Karl XIV Johan en ryssvänlig politik, till stor förtret för samtidens kulturella elit. Dessemellan hade frihetstiden karakteriserats av både franska och ryska försök att med löften och mutor bestämma över svensk politik. Ändå är det naturligtvis krigen vi minns. Det var i dagens Ukraina som Karl XII vid Poltava för alltid förlorade det svenska stormaktsväldet.
Harrisons framställning är genomgående livfull och rikt dokumenterad. Läsaren bör ge sig god tid att begrunda den till synes ofta lättsamma och stundom underhållande texten. Även häftigt kritiserade politiska beslut i äldre tid diskuteras med en vilja att förstå resonemangen och värderingarna bakom – en intellektuell spänst som är välkommen. Särskilt intressant blir boken kanske ändå när den går in på efterkrigstiden, det kalla kriget, för svenska förhållanden Raoul Wallenberg, de nerskjutna flygplanen över Östersjön, ubåt U 137 vid Karlskrona, en tid fylld av spänning och upprustning.
Sedan kom den europeiska drömmen om ett tryggt samarbete med Ryssland, den som man trodde på för att man så gärna ville tro på det. Om inte förr så efter det ryska angreppet mot Ukraina visade sig en annan verklighet. Om framtiden noterar Harrison att vi kan ”konstatera att det ryska imperiet är here to stay, och det har hittills aldrig betett sig som en god och pålitlig granne”. Det är den gamla barnvisan om björnen som sover, ”men man kan dock honom aldrig tro”.
Idémässigt hänger boken samman med författarens närmast föregående verk, en närmast encyklopedisk framställning av imperiernas fall, men sällan har en bok om det förflutna känts så ofrånkomligt aktuell. Som det ibland heter, historien upprepar sig inte, men den rimmar.
Florence Vilén är fil. lic. i religionshistoria vid Stockholms universitet.
Ur Signum nr 1/2024, s. 62–63.