av JERKER BLOMQVIST
Catherine Nixeys bok The Darkening Age. The Christian Destruction of the Classical World, som utkom 2017 och nu har översatts till svenska, genomsyras av författarens oreserverade uppskattning av den antika högkultur som bars upp av greker och romare men som försvann under senantiken, med påföljd att Europa höljdes i vad som kallats medeltidens mörker. Hennes tes är att den antika kulturens utplåning berodde på religionsskiftet när kulten av den månghövdade grekisk-romerska gudavärlden ersattes av kristendomens dogmatiska monoteism. Läsaren presenteras för en uppsjö av kristna illdåd mot den traditionella religionen och dess materiella och intellektuella manifestationer: Man raserar templen, den antika arkitekturens främsta skapelser, man skändar och slår sönder de fulländade konstverk som gudabilderna utgjorde, och bokbålen flammar. Med stöd i Paulus ord ”denna världens vishet är dårskap i Guds ögon” ersätts filosofi och vetenskap med bokstavstro på Bibeln; den platonska filosofskolan i Athen stängdes på den kristne kejsarens order 529. Man trakasserar, misshandlar eller i värsta fall mördar den som inte lyder.
Å andra sidan hävdar Nixey att förföljelserna av de kristna i romarriket inte var så omfattande och skoningslösa som allmänt antas; de kristnas illgärningar var värre. Martyrakternas uppgifter om myndigheternas grymheter är inte pålitliga, menar hon, medan berättelserna om de kristnas illdåd och övergrepp inte prövas källkritiskt.
Boken utger sig inte för att vara vetenskapligt objektiv; den är en glödande inlaga i en debatt om europeisk idé- och kulturutveckling. Nixeys främsta ambition har varit att skapa en slagkraftig argumentering för sin tes. Faktakontrollen har varit mindre ambitiös, och forskningsresultat har lämnats obeaktade. Om ”det mytomspunna biblioteket” i Alexandria påstås till exempel att det förstördes år 392 när ”Serapistemplet … jämnades med marken”. Det är riktigt att denna händelse innefattade förstörelsen av en mängd böcker. Men det stora, vittberömda (och i dag på sätt och vis återskapade) Alexandriabiblioteket fanns inte i Serapishelgedomen utan i en annan del av staden. Det hade sannolikt förstörts redan 120 år tidigare, när den romerska armén under kejsar Aurelianus drev bort Palmyradrottningen Zenobias trupper, för efter cirka år 270 omnämns det inte i någon grekisk eller latinsk källa. Eller också har de arabiskspråkiga källorna rätt när de uppger att biblioteket fanns kvar ännu vid den arabiska erövringen av Alexandria cirka 645 och att bokrullarna då kom till användning som bränsle i de alexandrinska badhusens varmvattenberedare. Detta låter som en skröna, men ett faktum är att en rad framstående filosofer verkade i Alexandria under 500- och 600-talet; alla var kristna och bar bibliska namn – David, Elias, Johannes (som kallades Filoponos ”den arbetsglade”), Stefanos – och har bland annat efterlämnat tusentals sidor med Aristoteleskommentarer. De måste ha haft goda biblioteksresurser till sitt förfogande. Ingen av dem omnämns av Nixey.
Den pöbelhop som raserade Serapistemplet bestod bland annat av munkar som lockats in till staden från klosteranläggningarna på den egyptiska landsbygden. Dessa egyptiska munkar har traditionellt haft rykte om sig för att vara fiender till alla former av bildning. Många skulle instämma i Nixeys beskrivning av dem som ”vulgära, illaluktande, obildade och våldsamma”. Men detta är inte hela sanningen. Ett forskningsprojekt vid Lunds universitet under ledning av Samuel Rubenson åren 2009–2015 visade helt klart att de tidiga egyptiska klostren fungerade som bildningscentra med bibliotek och skriptorier där filosofisk och vetenskaplig kunskap bevarades och förmerades. En betydande del av de kristna var positivt inställda till lärdomstraditionen och förde den vidare till eftervärlden. I flera fall bevarades även de hedniska templen genom att de omvandlades till kyrkor sedan ”avgudabilderna” rensats ut.
De exempel på tveksamheter som getts här torde visa att Nixeys framställning är ensidig och måste användas med försiktighet, gärna kompletterad med exempelvis E. J. Watts’ City and School in Late Antique Athens and Alexandria (University of California Press 2006).
Om Nixeys framställningssätt skrev en för övrigt negativ recensent: her prose sparkles (ung. ”hennes språk gnistrar”, red. anm.). Den svenska översättningens språkdräkt framkallar kanske inte sådana reaktioner, men den verkar återge originalets innehåll korrekt. Beklagligtvis saknar den svenska översättningen originalets register över personer och ämnen. Originalets färgbilder har blivit svartvita samt reducerats i antal.
Jerker Blomqvist är professor emeritus i grekiska språket och litteraturen vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 1/2024, s. 60–61.