av STURE GUSTAFSON
Läser med stor belåtenhet en bok om ”en värdig död ur katolskt perspektiv”. Boken är ett välkommet bidrag i debatten om legaliserad dödshjälp.
Benedicta Lindberg inleder med ett utomordentligt förord, inte bara en pliktskyldig introduktion och författarpresentation. Hennes text värmde i alla fall mig, väckte tankar och lockade mig till läsning. Hon skriver: ”På ålderns höst kryper tanken på livets slut närmare.” Förvisso har jag funderat mycket på döden och etiska problem förknippade med livets slutskede. Men nu då sanden i mitt timglas snart runnit ut har funderingarna blivit konkreta och berörande.
Boken ligger rätt i tiden – ett välbalanserat inlägg i debatten om eutanasi och vård av svårt sjuka. Fast vad som menas med eutanasi borde tydligare ha definierats. Debatten är inte ny, den var intensiv redan på 1960-talet. Jag reagerade, fann det ovärdigt och omoraliskt att döda en svårt sjuk patient, trots att syftet sades vara barmhärtighet och/eller dödandet skedde på patientens önskan. Samtidigt fann jag det ovärdigt och grymt att med hjälp av avancerad teknik förlänga ett plågsamt liv. Denna grundhållning har jag när jag skriver om boken.
De etiska svårigheter som döden bereder oss är priset vi måste betala för den nytta och glädje vi har av ökade kunskaper och effektivare metoder inom medicinen. Jenny Lindberg redogör för det i sitt inlägg under rubriken ”Juridiska, etiska och teologiska aspekter på behandlingsbegränsning”. Från att tidigare inte ha kunnat bota vanliga åkommor, exempelvis lunginflammation, kan vi i dag framgångsrikt behandla och ibland bota tillstånd som förr ledde till säker död. Detta har lett till att vi fått ett annat förhållande till både livet och döden. Vi ställer krav på att sjukvården ska hålla döden på avstånd. Vi vill bestämma över både liv och död. Kanske ser vi oss, berusade av hybris, som livets herrar, och med döden spelar vi schack allt skickligare. Ändå vet vi innerst inne att döden varken bjuder eller accepterar remi.
Mikaela Luthman berör just det i sitt bidrag ”Erfarenheter av palliativ vård – en läkare berättar” och hänvisar till ett dokument från WHO från 2002. Där framhålls vikten av att bekräfta livet och se döden som en normal process. Detta är också i linje med den katolska kyrkans syn – Troskongregationens (numera Dikasteriet för trosläran) brev om vård av personer i livets kritiska faser och vid livets slut, Samaritanus bonus (2020). Men att betrakta döden som en normal process är inte skäl för dödshjälp, inte heller för att med livsuppehållande åtgärder förlänga ett liv in absurdum. Just rädslan att inte få dö på ett värdigt sätt, att tvingas leva med smärtor och obehag har varit och är ett stående argument för legal dödshjälp. Riskerar vi inte att med avancerade metoder endast förlänga döendet? Något som vi – enligt min mening – inte har någon moralisk plikt till att göra.
Jenny Lindberg pekar i sitt avsnitt på många svåra avgöranden som vi står inför vid livets slut. Tvehågset undrar vi: När är det rätt att avsluta en livsuppehållande behandling? Eller påbörja en åtgärd som inte är till nytta för patienten och inte sällan medför lidande? Måste vi underkasta patienten plågsamma undersökningar? Därför måste en begränsning av åtgärder ske, en avvägning mellan nytta och skada. Men vem ska bestämma? Patienten? Anhöriga? Ansvariga läkaren? Viktigt är att ge patienten medinflytande och samråda med närstående.
Visst hör livsslut och död ålderdomen till. Men livets slut kan också vara i livets början, ja till och med före födelsen. Detta belyses under rubriken ”Livets slut vid livets början” av Bernadetta Majerczyk och Benedicta Lindberg. När barn kommer till världen med svåra sjukdomar eller funktionshinder eller föds utan livstecken, grusas abrupt föräldrarnas glädje och förväntningar. På det neonatala området görs hela tiden nya landvinningar. Allt tidigare lyckas man rädda för tidigt födda. Nyblivna mödrar och fäder pendlar mellan hopp och förtvivlan när de ser barnet omhändertaget med avancerad teknik. Har barnet dött vid födelsen drabbas de hårt av sorg.
Det sägs ofta att döden bekymrar oss mindre än döendet. Ändå tror jag att många känner oro inför det som hinsides är. Kanske vill man inte blotta sin ängslan för det okända. I den palliativa vården, när de medicinska behandlingarna är avslutade, finns det en beredskap även för existentiella spörsmål.
Mikaela Luthman slår i sitt avsnitt fast: ”I den palliativa vården ses människan som en helhet, inte bara som en diagnos. Det är självklart att en sjuk person förutom medicinska behov även har psykologiska, sociala och existentiella behov. Målet är i grunden livsbejakande, att den sjuke ska få en god livskvalitet fram till den naturliga döden.” Med andra ord få en god död.
Fader Andrés Bernar redogör för vad kyrkans morallära säger om livets slut. En mycket läsvärd artikel som mynnar ut i att kyrkan som en god mor alltid kommer att försvara den mänskliga värdigheten och hjälpa oss att urskilja det moraliska omdömet i de beslut som måste fattas.
Själavårdsaspekten behandlas av två katolska präster, pater Klaus P. Dietz och fader Björn Göransson. Vid svår sjukdom och då döden är nära har de sjukas sakrament en stor betydelse. Jag har själv erfarenhet av det. Den oro, klart berättigad, som jag hade inför en komplicerad operation, förvandlades till trygghet och vila.
Sture Gustafson är skriftställare och tidigare sakkunnig i Statens medicinsk-etiska råd.
Ur Signum nr 1/2024, s. 58–60.