av ELISE PHILAJANIEMI
En mästerlig källstudie baserad på ett utspritt källmaterial och med förvånansvärt fräscha och nya, men logiska, resultat. Det var vad jag tänkte på under läsningen av Anna-Stina Hägglunds avhandling Birgittine lanscapes. Hägglunds syfte med sin avhandling är att belysa de andliga gemenskaperna, inklusive välgörare och donatorer kopplade till tre senmedeltida birgittinkloster, nämligen Mariendal, nära dagens Tallinn i Estland, Marienkrone, nära Stralsund i dagens norra Tyskland och Nådendal nära Åbo i dagens sydvästra Finland. Hägglund, som försvarade sin doktorsavhandling vid Åbo Akademi i oktober 2022, är i dag verksam som forskare inom projektet Lived Religion in Medieval Finland, som är förlagt till universitetet i Tammerfors.
Innan vi går vidare kommer här en spoilervarning: Den här recensionen rör en excellent avhandling. I synnerhet Hägglunds detektivarbete med det mångskiftande och olikartade materialet, både det digitala och det fysiska, som finns utspritt i området kring Östersjön, är mycket övertygande och professionellt. Hägglund är skicklig när det gäller att få fram logiska och begåvade bibetydelser utifrån ett sporadiskt källmaterial, oavsett om detta är skrivet på plattyska, latin eller svenska.
Strukturen i Hägglunds avhandling är tämligen traditionell. Den inleds med en förklarande redogörelse för de politiska omständigheterna kring det svenska 1300-talshelgonet och mystikern Heliga Birgitta (1303–1373) och hennes helgonförklaring 1391 samtidigt som den ger en kort överblick över Birgittas berömda uppenbarelser, inklusive hennes klosterregel, Ordo Sanctissimi Salvatoris. Efter en förklaring av avhandlingens centrala begrepp och metoder, beaktar Hägglund de använda medeltida källornas begränsningar. Hon klargör hur källorna kraftigt varierar mellan de tre klostren. I Nådendal överlevde källorna från den katolska tiden huvudsakligen den svenska reformationen under 1520-talet, vilket har gjort det möjligt för dagens forskare att i större utsträckning undersöka välgörarnas kretsar än vad som är fallet i Mariendal och Marienkrone, där källmaterialet än i dag är väldigt utspritt.
Trots detta visar Hägglund att alla de nya birgittinklostren ganska snabbt blev de största markägarna i sina regioner och förmådde att exempelvis köpa landarealer även i de fall där ingen annan var intresserad eller hade råd. Samtidigt är det värdefullt att Hägglund nämner det som somliga läsare känner till, nämligen att inget birgittinkloster var helt självförsörjande under senmedeltiden. De behövde den omgivande, dynamiska landsbygden, donationer och ”birgittinska skatter” för att upprätthålla sina funktioner, både andliga och mer världsliga. Således sattes idealet, som Birgittas klosterregel understryker, att inte ta emot donationer efter det att de första medlemmarna med sina hemgifter anlänt till klostret, ofta på prov. Donationer, som ofta togs emot in natura, och endast undantagsvis i reda pengar, var utan tvivel avgörande för varje kloster. För exempelvis Birgittinordens moderkloster i Vadstena tycks den påvliga bullan, Ad vincula, som erbjöd avlat och som ledde till ett noterbart flöde av pilgrimer och donatorer i samband med detta, ha varit särskilt viktig och värd att kämpa för.
Det mest intressanta i Hägglunds avhandling är det förenklade forskningsupplägget: att beskriva birgittinerna och deras andliga gemenskaper (”bönegemenskaper”, praying communities som Hägglund kallar dem), och att basera studien på helt världsliga källor, främst donationer och försäljningar av jordegendom, pantsättningar och arrenden. Jag blev litet förvånad över hur nära klostren var kopplade till sin omgivning, landsbygden och bondebefolkningen. Alla små detaljer och berättelser om människor som man tidigare sällan hört talas om, som till exempel Elsebe von Putbus och små medeltida byar som Seelvitz som ägdes av Marienkrone, är fascinerande och visar de medeltida gemenskapernas sociala normer och deras vanor när det gäller religiös praxis. Även spänningen mellan abbedissan och hennes förtroendevalda män som arbetade som klostrets representanter utanför dess murar i stället för abbedissan, som inte hade någon möjlighet att någonsin lämna sin placering men som ändå var ansvarig för varje genomförd transaktion, är en ytterst värdefull observation som Hägglund gör.
Om det är något som man möjligen kan sakna i Hägglunds avhandling, så är det en djupare reflektion kring frågan varför senmedeltidens samhällen till sist valde att vända sig till birgittinerna, när det blev aktuellt att etablera ett kloster. Hägglund nämner att det fanns andra klosterordnar som konkurrerade om möjliga platser för kloster, men att de lokala myndigheterna i Stralsund, norra Estland och sydvästra Finland slutligen valde birgittinerna. Även om Hägglund nämner några möjliga orsaker, hade det varit fascinerande att få veta ännu mer.
Efter att ha läst Hägglunds avhandling är det lättare att förstå hur birgittinklostren kring Östersjön inte bara hade ansvar för de andliga behoven inom sina gemenskaper utan även för den omgivande landsbygden. Klostren var betydelsefulla också som kombinerade sociala och ekonomiska centrum. Traditionen att ta hand om de äldre utanför murarna, genom att fungera som ”medeltidens Foodora” och leverera förnödenheter till dem som inte fysiskt kunde besöka klostret, men som valt att följa den birgittinska dagliga rutinen i hemmet, och Mariendal som tog emot fogdarna från slottet Raseborg i södra Finland som gäster, när de besökte Tallinn, tyder på att klostrens betydelsefulla roll även inom de materiella traditionerna och det socio-ekonomiska ansvaret inom deras gemenskaper var påfallande. Hägglunds avhandling lämnar ett stort bidrag till det tidigare studiet genom att belysa den roll birgittinerna spelade kring Östersjön under senmedeltiden.
Översättning: Per Lindqvist
Elise Pihlajaniemi är doktorand i pedagogisk vetenskap vid Åbo universitet.
Ur Signum nr 1/2024, s. 57–58.