av OLA BJÖRLIN
Finns det en neutral plats i ett rum varifrån man ser rummet ”som det är”, som rummet egentligen ser ut? Finns det på samma sätt en ”utifrånposition”, en neutral plats varifrån de olika religionerna kan betraktas? Som lärare i religionskunskap i den svenska skolan är denna icke-konfessionella position påbjuden, en utmaning som man kan ta en välbehövlig paus ifrån när man läser Hedvig Larssons utmärkta bok En kort introduktion till religionsdialog. Boken ingår i Veritas skriftserie ”En kort introduktion till …” där initierade skribenter bidrar med grundläggande kunskaper om den katolska kyrkans tro, liv och lära. Hedvig Larsson är teologie doktor i religionshistoria och har erfarenhet från undervisning vid högskolor och folkhögskolor med såväl kristen som muslimsk respektive judisk profil. Hon är ledamot av Kommissionen för interreligiös dialog i Stockholms katolska stift.
När man, som i det här fallet, utgår från en kristen religionsteologi finns det ingen neutral utgångspunkt utan det är givet vem som betraktar den andres tro. Det här är förstås på många sätt den enda utgångspunkten för en äkta religionsdialog. Att betrakta den andres tro är att samtidigt fördjupa sin egen tro, sin medvetenhet om varifrån man betraktar den andre. Den interreligiösa dialogen, möten mellan personer med olika tro i syfte att göra det möjligt att förverkliga en faktisk religionsfrihet, är viktig inom den katolska kyrkan överallt i världen. Andra delar av kristenheten, i Sverige särskilt Svenska kyrkan, deltar också i försöken att utifrån en kristen analys möta de andra trossamfunden för att bidra till mer hållbara relationer mellan människorna i den pluralistiska samhällsformation som Sverige utvecklats till.
På den lokala och kommunala nivån har interreligiösa råd växt fram under senare tid, något som kan betyda att trossamfunden alltmer ses som aktörer och dialogdeltagare i försöken att bemästra växande spänningar i samhällsdebatt och politik. Mediebilden av religioner skapar knappast större förståelse för religionsfrihet och för behovet av större kunskap och beredskap att möta den som inte tror som jag själv och lever som jag gör. Författaren ägnar en del av sin genomgång åt att beskriva olika förhållningssätt till den som inte har samma tro som man själv har. Begreppen ”exklusivism”, ”inklusivism” och ”pluralism” får en genomlysning där dessa förhållningssätt analyseras och värderas. Inom en och samma religiösa tradition kan det finnas olika sätt att förhålla sig, vilket gör det viktigt att förstå att det handlar om personer, inte religioner, som är agenter i konkreta dialogsituationer. Det här innebär förstås att den som går in i en seriös dialogsituation både är tillräckligt insatt i den egna religionen och allvarligt intresserad av och öppen för att möta ”den andre”.
Stora delar av boken ägnas åt kyrkans förhållningssätt till judendom och islam. Kyrkans förhållningssätt till judarna beskrivs historiskt och författaren väjer inte för att beskriva hur mer eller mindre exkluderande förhållningssätt varit dominerade fram till 1960-talet.
En genomgång av kyrkans dokument från och med Andra Vatikankonciliet på 1960-talet visar på den nyorientering som var på gång. Ett centralt dokument härvidlag är förstås Nostra aetate från 1965 som på många sätt ger uttryck för utvecklingen av kyrkans religionsteologi. Dokumentet utgavs på svenska 2015 (övers. Kaj Engelhart) och är ett av huvuddokumenten för Kommissionen för interreligiös dialog i Stockholms katolska stift.
När det gäller kyrkans förhållningssätt till islam så gör författaren en reflexion som belyser relationen mellan de abrahamitiska religionerna: ”… islam har ett förhållande till kristendomen som påminner om det som kristendomen har till judendomen.” En intressant iakttagelse som kan kasta visst ljus över den abrahamitiska ”succession” som kan leda till såväl konflikter som fruktbara dialoger.
Det är önskvärt att alla katoliker, och för all del alla kristna, i mötet med människor av annan tro är någorlunda orienterade om hur kyrkans religionsteologi ger riktlinjer på vägen till en konstruktiv dialog. De politiska spänningarna i vår omvärld och i Sverige, kan nog sägas utgöra ett ”högspänningsläge”. Det är lätt att dialogen fastnar i de snubbeltrådar som den politiska debatten spänt ut. Religion får i vissa sammanhang en syndabocksroll, i andra sammanhang förbises den betydelse som religion kan ha för en viss grupps handlande.
Behovet av ”religiös läskunnighet” är stort, och Hedvig Larssons bok gör här en insats med sin introduktion av religionsdialogens plats i den katolska kyrkans teori och praktik.
Ola Björlin är pensionerad lärare i religion, svenska och filosofi, lärarutbildare, Västerås.
Ur Signum nr 1/2024, s. 55–56.