Det heliga berget

Den ortodoxa kyrkan har inget gemensamt centrum, som Rom och påvestolen är för den katolska världen. Den ekumeniske patriarken i Konstantinopel pretenderar inte på någon sådan exklusiv ställning. Istället är nationalkyrkotanken stark inom ortodoxin. Det finns dock ett andligt centrum som är gemensamt för de ortodoxa kristna oavsett nationalitet – munkhalvön Athos, Det heliga berget, som ligger inte långt ifrån Thessaloniki.

Athos intar en särskild plats i det moderna Europa, något av en munkrepublik med långtgående självstyre. Den består av 20 kloster och ytterligare ett stort antal mindre anläggningar med munkar från de olika ortodoxa kyrkorna, men de flesta av klostren är ändå grekiska till sin nationalitet. Athos har sin särställning inskriven i Greklands fördrag med EU och vad som särskilt väckt allmän uppmärksamhet är förbudet mot kvinnor att vistas på halvön, trots att Gudaföderskan själv är Athos beskyddarinna och den symboliska abbedissan i ett av de största klostren. Ön har också en nästan mytisk status genom sin svåråtkomlighet. Flera svenska författare har skrivit om sina besök där, till exempel Lennart Hellsing och Sven Lindqvist.

Sven H. Gullman har nu utkommit med en guidebok för dem som vill och kan resa till Athos. Han berättar i början av sin bok, i kapitlet ”Att leva på Athos”, men kanske litet för kort för att det ska vara riktigt meningsfullt, om ortodox andlighet i allmänhet och om ikonernas tillbedjan. Han går sedan vidare och redogör för Athos historia. Vad man slås av i denna berättelse är att halvön trots munkarnas längtan att stå utanför tiden i så hög grad varit involverad i Balkans komplicerade politiska historia. En annan återkommande fråga har varit olika konflikter på Athos mellan de grekiska och ryska munkarna, konflikter som naturligtvis också har haft en politisk grund. Förutom de politiska konjunkturerna har bränderna varit det största hotet mot halvön. Nästan alla de tjugo klostren har brunnit inte bara en, utan flera gånger under århundradenas lopp. Som framgår av boken håller Athos på att hämta sig från en förfallsperiod: antalet munkar ökar och byggnaderna som till helt nyligen ofta varit i mycket dåligt skick restaureras.

Gullman beskriver också hur halvön styrs av ett munkråd och hur det går till att få tillstånd att besöka munkarna. Författaren till boken har själv besökt klostret vid många tillfällen. Boken illustreras av fotografier tagna av Gullman själv.

Den andra halvan av boken är en presentation av samtliga kloster på halvön. För vart och ett av dem ges en kort historisk översikt och några av de legender som är förknippade med klostret i fråga återberättas. Dessa ofta medeltida anläggningar innehåller stora konstskatter och många historiskt intressanta handskrifter.

Boken är informativ och full av detaljer. Ibland kan framställningen kännas litet torr och den är presenterande och faktaspäckad snarare än analyserande och problematiserande. Den skriande bristen på ekumeniskt sinnelag i vissa av klostren, där man i något fall inte ens låter medlemmar från andra konfessioner delta i gudstjänsten, skulle till exempel kunna kräva mycket reflektion. Men föreliggande bok är just en guidebok. Ett och annat fel har också smugit sig in. Det stora klostret i Kiev är inte Klippklostret (det finns just inga klippor i Kiev) utan Grottklostret. Ikonvännernas slutgiltiga seger över ikonoklasterna ägde rum 843 och inte 842 som det står i boken.

Vad man emellertid hela tiden känner är författarens kärlek till det heliga berget och dess innevånare. Denna kärlek erfar man också i alla färgfotografier på landskap, byggnader och munkar som finns med i boken, bilder tagna av författaren själv. I dessa framgår mötet mellan vild natur och bysantinsk arkitektur på ett slående sätt. Så mycket om andlighetens innehåll får vi oss kanske inte till livs, men det kan nog inte heller presenteras i en bok av detta slag, den kan nog bara erfaras på plats, och där kan Athos det heliga berget vara en utmärkt vägvisare.