Självmedvetenhet och frihet. Personens särpräglade drag

Alltsedan 1800-talet är frågan vad människans medvetande egentligen är, och hur människan som medveten person förhåller sig till allt annat i världen, ett av de mest behandlade ämnena inom filosofin. Medan idealistiska filosofer bemödade sig om att reducera allting annat till endast medvetandefenomen och medvetandestrukturer, försökte materialistiskt orienterade vetenskapsmän och filosofer förklara medvetandet som något rent fysiskt och materiellt. I det ena fallet menade man att träd, stenar och stjärnor tillsammans med den mänskliga kroppen frambringas som en produkt av medvetandet. I det andra fallet antog man att medvetandeprocesser kunde ses som komplexa fysikaliska eller kemiska skeenden och därmed som rent materiella företeelser. I motsats till dessa två monistiska positioner, som ville reducera medvetandet till materien eller det materiella till medvetandet, försökte vissa psykologer och filosofer upprätthålla den klassiska dualistiska uppfattningen om en avgörande skillnad mellan medvetandet och den fysiska världen. I detta fall försvarade man ibland en parallellteori, enligt vilken medvetandet och det fysiska är två sidor av en för oss okänd verklighet, eller också en interaktionsteori, enligt vilken det visserligen finns ett gap mellan det ”andliga” medvetandet och den materiella världen, men också en intim samverkan mellan bägge dessa sfärer.

Medvetandeforskningens grundproblem

Innan man närmar sig frågan om medvetandets förhållande till den fysiska världen och därmed problemet om människans särdrag i förhållande till allt annat, är det lämpligt att komma underfund med vilka vetenskapsteoretiska svårigheter och hinder man måste räkna med. Ett vederhäftigt svar på frågan får naturligtvis inte utgå från religiösa, ideologiska eller livsåskådningsmässiga ”förhandsuppfattningar”. Just i detta fall gör sig sådana ”fördomar” ständigt gällande. Invanda uppfattningar om ande och materia, kropp och själ, subjekt och objekt kan nämligen starkt påverka och till och med förblinda det kritiska tänkandet. Följden blir att viktiga synpunkter inte beaktas eller till och med avsiktligt negligeras och åsidosätts.

Men det är lika fel att från början förvänta sig ett tillfredsställande svar på problemet endast från naturvetenskapernas håll. Dessa kan nämligen aldrig ge det slutgiltiga svaret. På grund av sin empirisk-induktiva karaktär kan de endast utforma paradigmatiska lösningsmönster, vars universella giltighet och användbarhet kan ifrågasättas. Ett vederhäftigt svar kan möjligtvis presteras av det kritiska och i synnerhet av det självkritiska förnuftiga tänkandet. Men detta tänkande får inte utgå från ideologiska ”självklarheter”. I stället måste det vara berett att beakta och noggrant analysera alla relevanta fakta. Framför allt får det kritiska tänkandet inte rygga tillbaka från eventuella ”oönskade” konsekvenser, som en sådan undersökning skulle kunna utmynna i.

Varje försök att ge ett svar på medvetandets särart och beskaffenhet brottas från början med en rad metodiska problem. När vi i våra vanliga vetenskaper undersöker växter, grundämnen, stjärnor m.m., tycks undersökningsobjektet vara direkt tillgängligt för våra sinnen. Dessutom kan vi mäta detaljer hos växter, väga grundämnen och i teleskop betrakta himlakropparna och på det viset underkasta dem en experimentell och metodisk granskning. Vid andra tillfällen, exempelvis när det gäller mänskliga företeelser som ett språk, ett samhälle eller ett konstverk, tycks undersökningsobjektet åtminstone vara tillgängligt för en ingående analytisk granskning och en efterföljande tolkning. Slutligen kan vissa objekt som tal m.m. åtminstone uppfattas som väl avgränsade tankeobjekt, när de läggs till grund för en vetenskaplig undersökning. Dessa förutsättningar gör det lättare att utforma ett visst biologiskt, kemiskt och astronomiskt system, eller åtminstone ge en beskrivning av vissa mänskliga kulturfenomen eller att konstruera matematiska teorem.

Medvetandet däremot tycks inte på något sätt ingå som objekt i vår upplevelsesfär. Det kan inte observeras och granskas på liknande sätt som en blomma eller ett språk eller ett talförhållande. På sin höjd kan vi med våra sinnen uppfatta några fakta, som tillåter oss en slutledning till det som kallas för ”medvetande”. Ty i vår inre upplevelsesfär uppträder medvetandet ingenstans som ett observerbart eller gripbart faktum. Denna avsaknad av ett påtagligt undersökningsobjekt visar sig speciellt däri att man på otaliga och ofta helt oförenliga sätt har försökt beskriva medvetandet. Dessutom är sådana beskrivningar ofta utformade på så sätt, att de mer återspeglar en viss ideologisk utgångspunkt än att de utgör en objektiv grund för all vidare undersökning. Det finns alltså från början inte någon verklig klarhet om vad som egentligen skall undersökas. Därför finns en stor risk att man preciserar undersökningsobjektet på så sätt att det motsvarar ens egna förutfattade meningar eller förväntningar.

Ett ytterligare problem utgör den metod som en undersökning av medvetandet kan och måste använda. Eftersom medvetandet inte finns som ett objekt i den sinnesmässigt upplevbara verkligheten, kan naturvetenskapernas vanliga empiriska metod inte användas. Endast om man från början identifierar medvetandet med hjärnan, är det inte orimligt att undersöka människans hjärna för att förstå medvetandet. Men ett egentligt svar på frågan, vad medvetandet egentligen är, kan inte ges på detta sätt, och egentligen behövs inte heller ett sådant svar, eftersom man ju från ideologiska grunder har likställt medvetandet med hjärnan. Det är inte heller möjligt att uteslutande använda den i psykologin förekommande introspektiva metoden. Den blickar visserligen ”inåt” för att få klarhet om de egna tankeprocesserna, viljebesluten och emotionerna och deras förhållande till varandra. Denna metod kan möjligtvis observera processer som sker ”i medvetandet”, men den förtydligar inte själva medvetandet.

Olika sorters ”medvetande”

Frågan om medvetandets beskaffenhet kan bli tydligare om man utgår från en rad observationer, som visar att ”medvetande” knappast är en helt entydig term. Ordet tycks nämligen ha en mängd olika betydelser. De flesta människor skulle visserligen spontant räkna med att en huggorm, sedan den huggit sina gifttänder i en mus, skulle äta upp den döda musen, om den efter att ha sprungit en viss sträcka tillfälligtvis skulle dö alldeles bredvid huggormen. Men huggormen har inte ett s.k. objektmedvetande om en mus. Den kan endast äta sitt byte, om den först har följt efter musens doftspår på marken och sedan med känseln i gapet har fått en uppfattning om det vi kallar för ”musens nos”.

En katt däremot tycks ha någon sorts objektmedvetande om musen, eftersom den utan varje sinnesmässig kontakt med musen ändå kan vänta tills musen kommer ur sitt gömställe. Men det är inte helt klart, om en katt kan uppfatta skillnaden mellan ”att se en mus” och ”att höra en mus”. Mycket tyder på att den inte är i stånd att skilja mellan olika sorters sinnesförnimmelser eller inre akter hos sig själv, alltså mellan sitt seende av en mus och sitt hörande av musen. Möjligtvis saknar alltså en katt ett s.k. aktmedvetande, som vi människor är utrustade med, eftersom vi är medvetna om skillnaden mellan att se och att höra och andra sinnesförmågor.

Ännu mindre kan man enkelt tillskriva en katt eller en hund eller en gorilla någon form av självmedvetande. Det är nämligen inte sig själva, som dessa djur ser i en spegel, utan en annan individ eller en rival av samma sort. Endast några få delvis omstridda spegelexperiment kan tolkas så att enskilda schimpanser möjligtvis kan uppfatta sin egen spegelbild som en bild av sig själv. Om dessa experiment kan ytterligare bekräftas, borde man tillskriva sådana djur ett rudimentärt självmedvetande. Vi människor däremot kan från och med två-, treårsåldern se oss själva i spegeln. Detta förutsätter, att vi vid denna ålder har ett klart utpräglat s.k. själv- respektive jagmedvetande. Från denna tidiga barndom är vi medvetna om oss själva.

Från att ha ett medvetande till att vara medveten

Problemet med medvetandets betydelse för den mänskliga personen kan ytterligare belysas om man klargör de missuppfattningar som lätt kan följa en odifferentierad användning av ordet ’medvetande’. Genom sin substantivform kan denna term i uttryck som ”jag har ett medvetande”, ”mitt medvetande är omtöcknat” och ”han förlorade sitt medvetande” ge upphov till en besynnerlig föreställning om medvetandet. Medvetandet kan nämligen mer eller mindre tydligt föreställas som ett slags psykisk delkomponent hos en mänsklig person, i likhet med ett hjärta som tänks som en kroppsdel hos henne. Detta föranleder vanligtvis frågan, var medvetandet egentligen ”sitter”. I så fall finns många som pekar på sitt huvud, som om medvetandet vore detsamma som hjärnan eller identiskt med en kroppslig komponent i hjärnan. Denna förtingligande objektivering av medvetandet ligger bakom många felaktiga teorier om vad som kunde menas med termen ’medvetande’ och hur medvetandet förhåller sig till den enskilda mänskliga personen.

Det är mycket riktigare att utgå från adjektivet ’medveten’ och att säga ”någon är medveten om något” eller ”någon är medveten om att detta och detta är fallet”. I så fall avslöjar termen ’med-veten’ genast, att grundordet åtminstone etymologiskt har att göra med någon sorts ”vetande” som följer ”med”. I likhet med mitt vetande, som inte får uppfattas som någon sorts kroppslig eller psykisk komponent hos mig, behöver inte heller medvetandet ses som en delkomponent hos mig. På samma sätt som jag kan säga, att jag vet något, utan att mitt vetande är ett objekt hos mig, kan jag också säga, att jag är medveten om något. Min medvetenhet om något kan alltså anses ha liknande drag som mitt vetande om något. Man kan dessutom helt korrekt tala om kattens medvetenhet om ett objekt som en mus. På liknande sätt kan en apa anses vara medveten om seendet av en banan, alltså om en akt. Slutligen kan man tala om den mänskliga personens medvetenhet såväl om sig själv som om sina akter och om objekt. Det är människans särdrag, att hon på grund av sin medvetenhet om sig själv vet om sig själv och kan relatera allt annat till sig själv.

Detta karaktäristiska drag hos den mänskliga personen visar sig i synnerhet däri, att hennes seende av en penna inte är detsamma som en kameras bildupptagning. En kamera fotograferar objektet, men vet inte något om detta. En människa däremot inte endast fotograferar ett objekt, t.ex. en penna, utan hon är dessutom medveten om sitt eget fotograferande (= seende) av pennan. Hon vet därför också, att hon just nu fotograferar (= ser) en penna, och till och med att det är hon själv och inte någon annan som ser denna penna.

Någons medvetenhet om sitt eget seende av en penna, är visserligen helt subjektrelaterad, eftersom endast den seende är medveten om detta seende. Denna medvetenhet om det egna seendet är därför inte tillgänglig för andra, alltså inte intersubjektiv. Men detta betyder inte att någons medvetenhet om sitt eget seende endast är något subjektivt och relativt. Även om endast jag är medveten om mitt seende av denna penna och ingen undersökning av hjärnan kan konstatera detta, är denna medvetenhet ändå något objektivt, eftersom den innebär att ett objektivt faktum konstateras, nämligen mitt eget seende.

Personens medvetenhet om sig själv

Att den mänskliga personens medvetenhet om sig själv är hennes särmärke i förhållande till allt annat i världen betyder ingalunda att människan kan ses som ett i sig vilande självmedvetande, vilket först i efterhand i sin upplevelse och sitt tänkande vänder sig till allt annat i världen eller till och med utgör grunden till allt annat. Långt innan människan i sin barndom är i stånd att rikta sin uppmärksamhet på sig själv, kan hon bli varse tingen runt omkring sig. Men ändå tycks barn redan före tvåårsåldern kunna relatera dessa andra ting till sig själv som ett slags centrum för varseblivning och upplevelse av detta andra. En rad observationer bekräftar att redan spädbarn tycks ha en fundamental erfarenhet av sig själv, exempelvis i sitt förhållande till sin mamma. Men de kan ännu inte uttryckligen uppmärksamma denna själverfarenhet eller redogöra för den. Själverfarenheten tycks så småningom leda till barnets gryende medvetenhet om sig självt, som långt senare dessutom kan göras till föremål för en uttrycklig uppmärksamhet och reflektion.

Någon gång i människans liv är denna förmåga, som innebär att man kan ”gå helt och hållet tillbaka till sig själv” (på latin: reditio completa), fullständigt utvecklad. Detta betyder naturligtvis inte, att varje människa alltid på ett medvetet sätt måste uppmärksamma sig själv och sin medvetenhet om sig själv. Vanligtvis riktar vi nämligen vår uppmärksamhet så mycket på allt annat i vår omvärld, att vi sällan uttryckligen lägger märke till oss själva. Du, som läser denna text här, har hittills varit så upptagen med att tillgodogöra dig dess innehåll, att du inte riktar din uppmärksamhet på dig själv och konstaterar att du hela tiden var medveten om att det är du som läser denna text. Men just nu, när jag har gjort dig uppmärksam på detta faktum, läser du inte bara texten utan observerar samtidigt att det är du själv som har denna text för ögonen och att du försöker förstå dess innehåll. Därmed har jag riktat din uppmärksamhet på ett faktum som du egentligen hela tiden var medveten om, utan att du uttryckligen brydde dig om det.

Trots att vi vanligen glömmer bort oss själva i våra vardagsbestyr kan ingen av oss helt undkomma sin medvetenhet om sig själv, så länge vi lever och inte helt har ”förlorat vårt medvetande”. Endast genom att man tar livet av sig, kan man effektivt undgå att vara medveten om sig själv. Naturligtvis kan man också försöka fly från sin självmedvetenhet exempelvis genom att bedöva sig själv med hjälp av narkotika eller sprit eller genom starka ”sinnliga” upplevelser, alltså starka ljud, starkt ljus eller utsvävande sexuella impulser. Men ingen kan undkomma sin medvetenhet om sig själv. Så snart bedövningen släppt, är vi medvetna igen. Vi är liksom dömda att vara medvetna om oss själva.

Medvetandeforskningens objekt och metod

Genom att vi riktar vår uppmärksamhet på vår medvetenhet om oss själva öppnar sig också en väg för medvetandeforskningen. I denna självmedvetenhet framträder nämligen det ”objekt” som kan granskas vetenskapligt. Samtidigt skiljer sig detta ”objekt” tydligt från andra vetenskapliga objekt. Vad vi menar med uttrycket ”att vara medveten” finns nämligen inte på det intersubjektiva planet, så att det kan observeras av alla som en blomma eller en stjärna. Vår medvetenhet blir nämligen ”observerbar” endast därigenom, att var och en riktar sin uppmärksamhet på sig själv och granskar det objektiva faktum att han eller hon är medveten om sig själv. Ett medvetande förekommer nämligen inte någonstans därute i den yttre världen, som om det vore ett objekt bland andra objekt. I stället måste vars och ens egen medvetenhet om sig själv anses vara det objektiva faktum som kan undersökas vetenskapligt, även om det inte kan göras intersubjektivt tillgängligt.

Medvetandeforskningens undersökningsmetod består alltså i sista hand däri att man utgår från en direkt observation av sig själv. Därigenom kan man uppnå en viss förståelse av hur man själv – och förhoppningsvis var och en av medmänniskorna – fungerar som medveten person. Detta har även konsekvenser för vår syn på den mänskliga medvetenhetens förhållande till människans hjärna. Även om vår medvetenhet vore helt och hållet kopplad till fysiologiska förändringar i hjärnan, är dessa elektriska strömmar och kemiska förändringar i vår hjärna naturligtvis inte detsamma som att vi är medvetna om oss själva och om våra akter. På sin höjd kan man förstå förhållandet så, att det råder en genomgående parallellitet mellan våra medvetna akter och vår hjärnfunktion. Endast om denna fullständiga parallellitet skulle saknas måste man anta att vårt medvetande och vår hjärna är självständiga enheter som principiellt samverkar med varandra.

En total inventering av hjärnans fysiologiska beskaffenhet kan därför möjligtvis avslöja vad i hjärnans kroppsliga sfär som måste fungera så att vi inte blir störda i vårt självmedvetna liv. Men därmed förklaras fortfarande inte hur hjärnan och medvetenheten hänger ihop. Visserligen kan en ostämd pianosträng starkt påverka framförandet av ett pianostycke, men upptäckten av denna sträng avslöjar inte mycket om själva pianospelaren. Dessutom får man aldrig glömma att en undersökning av hjärnan endast kan ske inom forskarens egen medvetna sfär. Detta gör att vi endast kan veta något om hjärnan därför att vi är medvetna personer, eftersom varje kunskap om hjärnan redan är en produkt av människans medvetna forskning. Människans hjärna är nämligen enbart tillgänglig för oss inom den egna medvetna dimensionen. Vi har inte först tillgång till hjärnan för att kunna förstå vår medvetenhet, utan vi är medvetna personer och har därför tillgång till en förståelse av hjärnans funktioner.

Medvetenhetens följder för det mänskliga språket

Att självmedvetenheten är människans särmärke visar sig även på det språkliga planet. Den nyare språkanalysen har kunnat redogöra för en hel uppsättning språkliga termer, som kallas indexuttryck eller egocentric particulars och som fungerar annorlunda än vanliga namn och begreppsuttryck. Ord som ’Sokrates’, ’flaska’ eller ’vatten’ förknippas nämligen, av alla som förstår deras innebörd, med en mer eller mindre likadan betydelse. De anses syfta på en bestämd människa, på en bestämd sorts föremål eller på ett bestämt grundämne. Med sådana indexuttryck som ’jag’, ’du’, ’här’, ’nu’ m.fl. är det annorlunda. Beroende på vem talaren är och under vilka omständigheter något yttras, menar nämligen var och en som använder dessa termer i en viss situation något annat, När jag och du säger ”flaska” menar vi ungefär samma sorts föremål. När vi båda säger ”jag”, menar var och en av oss något annat. När jag säger ”nu” på julafton menar jag något annat än när jag säger ”nu” på nyårsdagen. Dessa ords betydelse beror alltså helt på vem talaren är och var och när och till vem han yttrar något.

Dessutom måste den som yttrar dessa ord i sista hand vara medveten om sig själv och sin egen situation. En papegoja kan visserligen lära sig att härma ordföljden ”Jag är hungrig”, och till och med att använda den i rätta sammanhang, men förstår ändå inte ordens innebörd. Den använder nämligen ljudföljden, inte för att uttrycka ett inre tillstånd, eftersom den i så fall skulle vara medveten om sig själv, utan den härmar endast en ljudföljd. I motsats till papegojan måste den snart treåriga Tove ha en gryende medvetenhet om sig själv, när hon i tamburens stora spegel upptäcker sin egen spegelbild och börjar sjunga: ”Tove, det är jag.” Detta berättade en lycklig mor för mig. Utan att någon har kunnat bibringa Tove det rätta språkbruket och meningen hos ordet ’jag’, kunde Tove upptäcka sig själv i spegeln och samtidigt förknippa ordet ’jag’ med sig själv. Hon använde i samma ögonblick ordet ’jag’ om sig själv och markerade därmed en skillnad till pappa och mamma, som också säger jag om sig själva. På grund av sin erfarenhet av sig själv fattar hon uppenbarligen på ett dunkelt sätt, att hon i likhet med pappa och mamma kan säga ”jag” om sig själv, fast ingen har pekat på henne och kallat henne för ”jag”. Man har alltid bara sagt ”Tove” eller ”du” till henne, men Tove säger slutligen ändå ”jag” om sig själv.

Vår medvetenhet om oss själva möjliggör inte enbart att var och en av oss säger ”jag” om sig själv. Denna medvetenhet låter oss också förstå, att var och en av oss alltid existerar här och nu. Var och en befinner sig alltid på en bestämd plats (’här’) och i en bestämd situation (’nu’), även om platser och situationer för ens närvaro successivt kan förändras och avlösa varandra. Just nu, när du läser denna text, kan du komma ihåg att du fick detta Signumnummer i din hand för en kortare eller längre tid sedan (det förflutnas ’då’). Du läser dessutom texten, eftersom du har en viss önskan och en viss förhoppning om, att du i morgon kanske förstår mer om medvetandet (framtidens ’då’). Vi existerar alltid endast här och nu. Vi har det förflutna tillgängligt genom minnet och förväntar oss eller hoppas på något i framtiden. Att vi alltid lever på en viss plats just nu är ett viktigt drag hos oss, och detta särdrag blir klart för oss genom vår medvetenhet om oss själva här och nu.

Självmedvetenheten som grund för all sann och säker kunskap

Att var och en av oss är medveten om sig själv är ett objektivt faktum som vi egentligen inte kan tvivla på. Visserligen kan man invända att denna medvetenhet kanske är en illusion, men i så fall är den en illusion hos mig och jag måste dessutom vara medveten om illusionens innehåll. Om jag själv skulle vara endast en illusion uppstår frågan, vem som i så fall har denna illusion. En illusion som inte förekommer hos någon, är inte en illusion. Jag kan därför inte tvivla på att jag är medveten om att jag ser en skär råtta på bordet. Däremot kan jag mycket väl tvivla på att det i verkligheten finns skära råttor och uppfatta min syn som en illusion. Men jag kan inte tvivla på att jag trots allt ser en skär råtta.

Den säkraste utgångspunkten för all vår kunskap är alltså given i vår medvetenhet om oss själva och om våra akter. Att vi ser något, hör något, upplever något, minns något osv. kan vi alltså vara mycket säkra på. Vad vi ser, hör, upplever eller minns är däremot inte alls så säkert som att vi ser, hör, upplever eller minns. Våra sinnen och vårt minne kan nämligen mycket väl bedra oss och presentera för oss ett objekt som inte finns eller ett tidigare skede som inte ägt rum. Detta innebär att all kunskap både i vardagslag och i våra vetenskaper inte kan vara säkrare än den medvetna kunskapen om att vi observerar eller minns något, eftersom den är beroende av våra sinnen och vårt minne.

Kunskapen om vår medvetenhet är alltså minst lika säker som all annan vetenskaplig kunskap, men den är vanligtvis mycket säkrare. Jag kan nämligen tvivla på att det verkligen finns en yttervärld, eftersom jag endast har tillgång till den via mina sinnen. Däremot kan jag inte tvivla på att jag finns, såtillvida som jag är medveten om mig själv. Man skulle kunna travestera Descartes uttalande ”Jag tänker, alltså finns jag” (på latin: Cogito, ergo sum), som enligt honom framhäver den säkraste grunden för all kunskap, och i stället säga ”Jag är medveten om mig själv, alltså finns jag”. Detta kan inte betvivlas.

Självmedvetenheten och människan som fri och ansvarig person

Att vi är medvetna om oss själva och om våra egna akter öppnar för oss vägen till kunskap om allt annat, som vi just nu inte är i direkt kontakt med, exempelvis vår yttervärld och vårt förflutna. Vi är säkra på att vi ser eller hör något ”därute” och kommer därför fram till en mer eller mindre säker tro på att det vi ser eller hör verkligen finns därute ”i världen” oberoende av oss. Vi kan just nu minnas att vi åt frukost i morse och är därför övertygade om – trots att minnet kan bedra oss – att vi redan ”då” existerade och till och med verkligen åt frukost i morse.

Men hur skulle vi kunna inrikta oss på vår framtid? Om nämligen allting i världen skedde med fullständig nödvändighet och om vi själva med nödvändighet reagerade på allting, skulle vi möjligtvis kunna veta sådana fakta som att vi någon gång måste dö eller att vi kommer att slå ihjäl oss, om vi hoppar ut genom fönstret. Men trots detta skulle vi inte kunna planera vår framtid. Om nämligen allting fungerade med nödvändighet kan vi inte hindra oss själva från att hoppa ut genom fönstret, därför att vi inte vill slå ihjäl oss. Det skulle också vara befängt att förvänta sig eller önska sig något annat av framtiden än det som faktiskt kommer att hända.

Sådana konstiga följder är däremot inte givna, om vi inte endast är medvetna om oss själva utan dessutom är fria till att handla. Här rör det sig inte om en frihet från förkylning, från fängelse, från tvång m.m. En sådan frihet har även en penna som faller fritt, eftersom den är fri från handen som håller den, eller en hund som springer fritt, eftersom den inte hålls i koppel. Den självmedvetna personens frihet till att handla har att göra med en medveten planläggning av det som skall hända i framtiden. Den har med ett medvetet och avsiktligt beslut att göra och med ett val att handla på ett visst sätt för att uppnå en planerad framtidssituation.

På grund av min medvetna frihet till att handla blir jag själv den yttersta orsaken till mina helt personliga handlingar och deras konsekvenser. Så långt min medvetna frihet räcker, är jag själv – och ingenting annat – just nu den yttersta orsaken eller grunden till vem jag kommer att vara i morgon. Därför är jag även ansvarig för allt som framgår ur mina medvetna och fria beslut, men endast i den mån jag är medveten om mina besluts konsekvenser och fritt kan bestämma mig för ett visst alternativ. Medvetenhet om sig själv, frihet till sig själv och ansvar för sig själv är den mänskliga personens särdrag.

Denna koppling av människans medvetenhet till hennes ansvariga handlande visar sig i flera kulturkretsars språkbruk. I många språk används nämligen samma term för att uttrycka det som i andra kulturer menas med både ’medvetenhet’ och ’samvete’. Så används i latinet termen conscientia i bägge betydelserna. Detsamma gäller för consciousness i det engelska språket, för conscience i det franska m.fl. Uppenbarligen skiljer man i dessa kulturkretsar mindre starkt mellan den teoretiska och den praktiska dimensionen i människans medvetenhet, medan andra accepterar en större klyfta mellan det teoretiska och det praktiska. Att någon är medveten om sig själv har nämligen vanligtvis till följd att någon omedelbart också bedömer sig själv i sitt moraliska handlande. Därför tycks så många människor vilja fly från sin medvetenhet om sig själva. De uthärdar helt enkelt inte den dom som deras moraliska medvetenhet fäller över dem själva.

Självförverkligande eller flykt från sig själv

Människans särdrag som medveten och fri person har till följd att hon å ena sidan i mångt och mycket är en produkt av arv och miljö och möjligtvis även av slumpen. Men hon är inte endast en produkt, eftersom hon genom sina medvetna och fria val kan påverka sin egen framtid. I dag kan jag som person fritt välja att bli den individ som jag kommer att vara i morgon. Visserligen kan jag genom yttre omständigheter eller inre impulser hindras från att i morgon bli den individ som jag i dag har för avsikt att vara och väljer att bli. Men ändå är jag trots dessa hinder en fri person, som genom sina medvetna och avsiktliga val själv kan bestämma sig för att bli den människa jag kommer att vara. Under gynnsamma omständigheter kan jag till och med bli denna människa. I denna mening kan man med rätta tala om att någon som medveten och fri person kan göra sig själv verklig, det vill säga förverkliga sig själv. Jag är en handlande person och därför en ansvarig aktör för det jag gör med vett och vilja.

Vägen till detta ”förverkligande” av den egna personligheten är inte detsamma som en serie nyckfulla och blinda ryck. Den innebär inte heller att man endast låter sig drivas in i framtiden av tillfälliga omständigheter. Snarare förutsätter denna väg en medveten planering och en klar motivation. Om man nämligen har för avsikt att bestämma sig för vem man skall vara i morgon, måste man i dag börja att på ett medvetet och fritt sätt utforma sin framtid. Detta förutsätter att man redan i dag på ett medvetet sätt måste välja den väg man tänker gå för att i morgon kunna vara den person man i dag önskar att bli i framtiden. Antingen kan jag trots många hinder medvetet och fritt utforma min egen framtid eller också kommer omständigheterna runt omkring mig och impulserna inom mig att forma mig till den produkt jag senare kommer att vara.

Ett ännu större hinder på denna väg till det personliga självförverkligandet är vårt eget förflutna, som vanligtvis har präglat oss djupt, långt innan vi överhuvudtaget har uppnått en större grad av medvetenhet och frihet. Tidigare traumatiska händelser och psykiska sår, egna misstag eller skamliga felhandlingar har nämligen trängts bort så att vi överhuvudtaget har möjlighet att leva vidare, även om det fundament inom oss som vi måste bygga på är skadat. Men om jag alltför mycket tränger bort det negativa ur det medvetna livet, kommer detta bortträngda att omedvetet påverka mig i all framtid. Man kan till och med uppställa tesen att den som inte vill bli medveten om sitt förflutna i framtiden omedvetet kommer att påverkas och därför inskränkas i sin egen frihet till att förverkliga sig själv. Människornas benägenhet att fly från sig själva och sitt förflutna är den egentliga grunden till att de inte kan bli och fungera som medvetna och i synnerhet inte som fria personer. Men ju mer man är beredd att se sanningen om sig själv och vill bli medveten om sitt förflutna, desto mer kommer ens egna frihetsmöjligheter att växa i framtiden.

Självmedvetenhet, frihet och transcendens

Trots att människan alltid lever här och nu och i stor utsträckning är utlämnad åt tusentals tillfälliga omständigheter i omvärlden och i sitt inre, måste hon inte bli dessa yttre och inre faktorers slav. Människan måste inte bli det som man i allmänhet brukar vara och inte tänka så som man i allmänhet tänker. Hon måste inte heller följa ögonblickets nycker. Som medveten person kan hon överskrida (transcendera) detta tillfälliga och mitt i denna obeständiga och kontingenta värld uppnå en inre säkerhet och trygghet. På grund av sin medvetenhet om sig själv kan hon nå fram till den absoluta sanningen att hon finns. Dessutom kan hon också i viss mån inse på vilket sätt hon finns i denna tillfälliga konkreta värld. Visserligen kan vi missta oss i mångt och mycket, men vi kan inte missta oss om vår egen existens och väsentliga drag inom oss. Endast med vett och vilja kan vi försöka undvika denna oundvikliga medvetenhet om oss själva. Trots att det mesta är tillfälligt och obestämt i vårt personliga liv här och nu, finns en kärna som är absolut sä-ker och trygg.

Visserligen påverkas vi ständigt av en omvärld, som hindrar oss från att bli oss själva. Visserligen står vi för det mesta under inverkan av inre impulser, som ibland kan förkväva hela vår personliga självständighet. Men trots detta är vi vanligtvis inte helt utlämnade åt omvärldens tryck och impulsernas press. Som fria medvetna personer förmår vi trots allt värja oss mot yttre förtryck och inre tvång, om vi inte ger efter och viljelöst låter oss drivas vidare in i framtiden. Vi har alltså också en förmåga att i viss mån övervinna (transcendera) yttre och inre påverkan, så att vi inte determineras och förslöas av sådana opersonliga faktorer utan förblir medvetna och fria personer i allt som försöker styra oss eller göra oss beroende.

Som medveten och fri person har människan alltså i sig själv en dimension, som ger henne möjligheten att värja sig mot allt som förminskar eller till och med förkväver det personliga livet. Visserligen kan genom sjukdom, kemiska ämnen eller fysisk åverkan den mänskliga hjärnans funktionsduglighet upphävas och därigenom hennes medvetna och fria liv störas eller till och med förstöras. Visserligen kan en människas psykiska helhetsbild genom tortyr och hjärntvätt omprogrammeras. Men så länge människan är ”vid sina sinnens fulla bruk”, kan inte någonting annat än hon själv förstöra hennes självmedvetenhet och frihet. Endast om hon väljer att fly från sig själv som medveten och fri ansvarig person, kan hon göra om sig till en objekt för omständigheterna. Som fri och medveten person däremot kan hon alltid överskrida det kroppsliga och timliga och öppna sig för en dimension som är mycket större och mycket mera än hon själv och allt det relativa som omger henne.