Argentina – militäranarki eller terrorstat?

Sedan mer än ett år har Argentina – som är det mest europeiska av de latinamerikanska länderna – levt i en av de dystraste epokerna i landets historia. Den gamla illa beryktade men likväl konstitutionella regimen under ledning av Perons änka kastades över ända genom militärkuppen av den 24 mars 1976. Kuppmakarna lovade att göra slut på varje terrorism i landet och att se till att den allmänna ordningen återställdes. Istället för att återställa den inre freden drev kuppmakarna landet in i ett verkligt inbördeskrig på vilket ingen kan se något slut. Det är inte lätt att förklara vad den nuvarande regimen egentligen vill om man ej är beredd att använda förenklingar och grova generaliseringar. Den nya regimen har hittills endast kunnat beskrivas i negativa termer. Detta gäller så mycket mer som de styrande militärerna själva inte är överens om innebörden av vad som med en officiell term kallas för ”den nationella reorganisationen”. Det argentinska kommunistpartiet stöder den av juntan tillsatte presidenten, general Videla och motiverar sitt stöd med att man annars skulle lämna gatan fri åt fascister och ”pinochetister”.

Videla är helt tydligt inte någon Pinochet. Videla utlovar – i linje med juntans politiska program – att folkstyret skall återupprättas på sikt under det att Pinochets politiska varor bär general Francos hallstämpel. De argentinska militärerna har inte rest sig mot en marxistisk regering och mot ett revolutionärt styre. Den regim som störtades genom juntans kupp var laglig om än rutten. Den störtade regimen styrde med gangstermetoder och drev sin politik i en närmast fascistisk anda. Att jämföra Chiles Salvador Allende med figurer som Perons änka Isabelita eller med landsmannen, ”trollkarlen” Lopez Rega skulle vara att göra dennes minne orätt.

Mycket talar för att Argentina för dagen är en mer konstitutionell stat än Chile. Förtrycket är dock för närvarande mycket kraftigare i Argentina. Många skilda vittnesmål talar om ett allmänt godtycke från de styrandes sida och om att det råder ett fruktansvärt förtryck.

Personer, som har utsatts för politiskt förtryck både i Argentina och Chile, har vittnat om att terrorn för närvarande är starkast i Argentina.

Argentina har för närvarande proportionellt fler politiska fångar än grannen på andra sidan Anderna. Våld och förtryck har gammal hävd i argentinsk politik. Dessa ting har funnits länge i den argentinska politiken innan den nu regerande juntan kom till makten.

Den peronistiska regeringen proklamerade belägringstillstånd i november 1974 för att kunna bekämpa den alltmer aktiva gerillans verksamhet. Härigenom sattes författningen ur spel. Förutom den av myndigheterna bedrivna terrorn och gerillans våldsamheter förekom ytterligare en källa till politiskt våld under denna tid. De extremistiska kårerna på högerkanten – såsom exempelvis den ryktbara Antikommunistiska Alliansen, förkortad AAA – sysslade med att med regeringens välsignelse lönnmörda politiska motståndare.

Även om det nuvarande politiska eländet inte började med den nu regerande juntan så har tillståndet i landet förvärrats sedan denna i mars 1976 kom till makten. Under Perons regering fanns resterna av en konstitutionell stat kvar. Dessa rester av en fungerande författning var tillräckliga för att begränsa statsmakten och därmed också det av staten utövade våldet. Det rör sig om en gradskillnad i våld som väl märks. Den gamla enkla typen av politiskt förtryck har bytts ut mot nya och mer tekniskt fulländade former av motrevolutionär krigföring. Förändringen kan mätas statistiskt. I den offentliga statistiken räknade man med färre än 1 000 politiska mord under år 1975 men med omkring 1 500 för år 1976. Av dessa senare tillhörde 1 300 oppositionen – eller antogs göra det – samt 170 polisen. Under en tolvmånadersperiod, räknad från mars 1976 till samma månad 1977, har ungefär 2 000 människor dödats av politiska skäl. Härtill kommer ett okänt antal saknade personer. Enligt den lägsta tillgängliga uppskattningen utgör antalet personer, som har försvunnit på ett oredovisat sätt, 5 000. Det är omöjligt att få reda på hur många av dessa, som ännu lever.

Regeringens krig mot vissa grupper inom landet påminner om de franska kolonisatörernas försök att med militära medel hålla sig kvar åtminstone i själva staden Alger. Men krigsrörelserna i dagens Argentina sker i större skala och gäller ett helt land. Här är inte platsen att redogöra för tusentals argentinares lidande och martyrskap. Vi hänvisar läsarna av denna artikel till de skakande rapporter, som har lämnats av sådana specialiserade organisationer som Amnesty International, Internationella Juristkommissionen, Katolska Internationella Juristorganisationen och Argentinska kommittén för de mänskliga rättigheterna. Likafullt är det inte möjligt att i ett försök till analys av den argentinska soldatregeringens politik helt gå förbi det förtryck, som nu utövas i landet. Politikens syfte kan inte gärna hållas isär från de medel, som regeringen använder för att nå sina syften. Endast genom att ta del av vad som sker på skilda områden när regeringen handlar kan det bli möjligt för oss att förstå händelsernas inre logik och därmed inse orsaker och mål samt skälen till att militärstyret kunde återupprättas redan tre år efter det att knektarna senast hade blivit bortjagade från statsskutans styrhytt.

Är terrorn ett styrelseskick?

Juntan avsatte och anhöll den 24 mars 1976 den då sittande presidenten. De representativa delarna av statsskicket sattes ur spel. Juntan har – egendomligt nog – kamp mot terror såsom första punkt i sitt politiska program. Det politiska tomrum, som uppstod sedan den peronistiska rörelsen hade fallit sönder, har lämnat vägen öppen för politiskt våld i den ekonomiska förvirringens tecken. Läget medförde också att krigsmakten ansåg sig ha rätt att gripa in.

Två olika gerillaorganisationer verkar nu i landet. De bildades och utvecklades under den förra militärregimen, som varade under perioden 1966-1973. Folkets revolutionära arme – förkortad ERP – är inspirerad av en marxistisk-leninistisk ideologi. ERP bedriver enligt sitt program ett ”nationellt och folkligt befrielsekrig” samt vill nå sina mål bl a genom att tillintetgöra den reguljära krigsmakten och genom att försöka återuppväcka de motsättningar, som rådde under Juan Perons tid som Argentinas president. Organisationens anfall mot militära kaserner och förläggningar har visat att den äger betydande taktisk slagkraft. Organisationen har skaffat sig ekonomiska resurser genom att taga utländska affärsmän som gisslan och pressa ut pengar. Denna skara – för vilken minnet av Che Guevara är en ledstjärna – har inte glömt den gamla iden om att en revolutionens fyrbåk bör upprättas någonstädes i landet. Under år 1974 byggde man inne i den subtropiska urskogen i Tucuman – som ligger i landets nordöstra del – en bas för gerillaverksamheten. Sedan februari 1975 har den reguljära krigsmakten arbetat med att försöka rensa detta bergiga landskap – som har blivit något av en revolutionär fristat – från gerilla.

Sedan september 1974 är ERP inte den enda kämpande underjordiska armen. Monteneros, som 1970 lät döda president Aramburu, återvände då till kylan och väpnad kamp. Denna organisation betecknar sig som både revolutionär och peronistisk. Den försöker kalla den peronistiska ungdomen och den peronistiska vänstern, vars nu tillåtna organisationer skulle kunna bli ett lätt byte för statsmakten, under sina smattrande fanor. Monteneros arbetar mest som stadsgerilla och äger genom det peronistiska inslaget god kontakt med breda folklager. Organisationen har en rörlighet, som är vida överlägsen ERP:s.

Man bör emellertid komma ihåg att gerillan inte har gjort militära framsteg sedan juntan tog makten. Sedan ERP satte sig fast i Tucuman har nya framgångar uteblivit. Anfallet i slutet av 1975 mot de militära anläggningarna i Monte Chingolo – som ligger i delstaten Buenos Aires – och som slutade i ett blodigt bakslag – var den senaste stora gerillaräden mot militärt mål. Sedan dess har ERP och Monteneros ägnat sig åt bombattentat mot poliskaserner och åt att skjuta ner enskilda officerare. Hur skall man då kunna förklara att landets polis och krigsmakt har kallats till högsta beredskap om det bara vore fråga om enstaka attentat? Varför har man släppt loss ett ”våldsamt förtryck, som är mycket mer omfattande och grymmare än den terror, som skall motverkas” – för att tala med de ord, som användes av Beate Klarsfeld när hon i maj 1917 modigt angrep regeringens politik i ett tal i Buenos Aires. Hade då inte regeringen i Venezuela under 1960-talet lyckats med att göra slut på en sedan länge rotad gerilla – som dessutom åtnjöt betydande stöd av främmande makt – utan att sätta landets demokratiska författning ur spel?

En styrande makt, som inte vill tillämpa några rättsregler, sätter åtminstone för dagen Argentina främst bland de latinamerikanska staterna i fråga om kränkning av grundläggande rättigheter

För juntan står det klart att den mot regimen riktade underjordiska verksamheten endast delvis är av militär natur. General Videla har också vid ett flertal tillfällen hävdat att ”arbetet med att undergräva den rådande samhällsordningen är av övergripande natur, och det täcker en rad sociala, ekonomiska, kulturella och psykologiska frågor”. Enligt generalernas åsikt innebär medelklassens, studenternas och de unga akademikernas radikalisering under de senaste tio åren hot mot den bestående samhällsordningen. Dessutom menar de att peronisterna – när de tog över regeringen 1973 – lät den revolutionära vänstern nästla sig in i den statliga förvaltningen. Det gällde därför att nu rensa ut den revolutionära vänsterns anhängare från statens alla centrala och lokala verksamheter. Ett annat hot mot den argentinska krigsmakten är de stridsvilliga och för klasskamp beredda arbetarna, som inte längre fäster avseende vid de regeringsledda och bestickliga fackföreningarnas signaler. För ett år sedan skrev en ledarförfattare i den inflytelserika tidningen Buenos Aires Herald – som är språkrör för nordamerikanska affärsintressen – följande: ”Den underjordiska rörelsen har besegrats militärt och har därför valt att ändra taktik. Även i fortsättningen råder krigstillstånd i landet. En aktivist, som arbetar i en fabrik, är i dag farligare än ett dussin skäggiga fånar, som skuttar omkring i Tucumans berg.”

Det kan knappast råda något tvivel om att militärerna och kapitalägarna är mer rädda för arbetarklassen än för gerillan. Den förra är ett oangripbart spöke under det att gerillan alltmer börjar att likna en fågelskrämma. De officerare, som tycker sig stå som förposter inför ett tredje världskrig, begriper väl att anfallen mot gerillan ofta är förevändningar för att skrämma och undertrycka arbetarna. De politiska anfallen döljs som krig mot gerillan. De argentinska militärerna har ofta uttalat sig för ideologisk pluralism. Det brutala förstrycket försvaras med att det gäller tillämpning av samhällets rätt till nödvärn. Juntans signaler till ett heligt krig mot underjordiska styrkor klingar gengångaraktigt bourbonska. Men alla uttalar sig inte lika frispråkigt som den överstelöjtnant vid artilleriet, som offentligt sade: ”Den kamp som vi för känner vare sig naturliga eller moraliska gränser. Det rör sig om en kamp bortom gott och ont.”

Det skoningslösa argentinska förtrycket använder sig av metoder, som nära nog saknar motstycke i Latinamerika om än inte i världshistorien. Mordgalenskapen kan synas vettlös men har dock en egen logik. De argentinska officerarna har tagit lektioner hos en fransk militärattaché, som anses som en god expert på kolonial krigföring. De metoder, som amerikanerna använde i Vietnam för att slå ner uppror, är heller inte okända för dagens argentinska makthavare.

Det argentinska förtrycket är decentraliserat till både formell organisation och funktion. Förtrycket är splittrat och uppdelat i mycket små beståndsdelar samt okontrollerbart. Försvarsområdenas chefer har sedan juntan tog makten varit envåldshärskare i sina distrikt och fungerar i praktiken såsom krigsledare och miniatyrfältmarskalkar. Antalet med antigerillaverksamhet sysselsatta militära förband har ökat. Rivalitet råder mellan vapenslagen och olika förband. Detta främjar godtycke och osäkerhet. Armen, flottan och flyget försöker att på olika sätt överträffa varandra i gerillakrigföring. Oberoende av de tre vapenslagen arbetar också den hemliga polisen, den federala kriminalpolisen och den lokala polisen med att – utan samarbete och i tävlan med varandra – försöka slå ner de oppositionella krafterna. I Chile finns en organisation med benämningen DINA, som har till uppgift att leda och samordna kampen mot opposition och gerilla. Motsvarande centralt organ saknas i Argentina. Högerhanden vet inte vad den vänstra gör och tvärtom. Genom den rådande förvirringen har det blivit nära nog omöjligt att med juridiska och humanitära argument angripa enskilda fall av övergrepp.

En för dessa motståndares räkning utvecklad hemlig rättsskipning används. Man försvarar sig med att man måste använda samma eller åtminstone likvärdiga metoder, som gerillan använder i sin kamp. Regeringstrogna halvmilitära gäng rövar bort, förhör under tortyr samt avrättar misstänkta motståndare. I ett första tidigt skede brukade regeringens talesmän skenheligt angripa denna ”andra terror” och lova att den snart skulle försvinna. Ingen lät emellertid lura sig. Och nu bestrider man inte längre att militärer medverkar i dessa härjande dödskompanier. Man försöker att på officiellt håll försvara dödskompanierna som ett synbart uttryck för samhällets nödvärnsrätt. Enligt amiral Guzzettis formulering rör det sig kort och gott om kårer, som har till uppgift att bekämpa viss olaglig kårverksamhet.

Antalet personer som har försvunnit genom natt och dimma är okänt. Det kan röra sig om 5 000 eller 15 000 – man vet inte så noga. Dessa försvunna regeringsmotståndare förvaras i hemliga koncentrationsläger. Genom spaning har man dock numera lyckats få reda på var lägren ligger. I lägren håller man en gisslan, som raskt kan nås av regeringens hämnd, vid fall av attentat mot militär eller polis. En del av terrorn består av blodshämnd, som de officiella förtryckarna använder för att kvitta attentat. Mordet på en general i augusti 1976 följdes dagen därpå av en massaker på ett femtiotal personer, varav en del kvinnor, i en förort till Buenos Aires. En del sköts, andra sprängdes i luften. Regeringen förklarade att den såg på dådet med största avsky. Denna gång gjorde man inte något försök att skylla ifrån sig på gerillan. Presidenten lovade att en utredning skulle göras. Offren begrovs likväl utan att man ens tog reda på vad var och en hette.

En ofta använd form av officiell terror består i vedergällning, som riktas mot släktingar. Man för bort eller mördar föräldrar eller barn till gerillasoldater. Sådana angrepp har även riktats mot anhöriga till redan döda gerillasoldater. Stundom nöjer man sig med att förstöra bostaden. När någon efterspanad har gömt sig undan polisen griper man de anhöriga såsom ersättning. Dessa förs då bort spårlöst. Ett exempel på denna arga blodtörst är det som drabbade familjerna till ledaren för ERP, Mario Roberto Santucho – som dog i juli 1976 – och de båda Montenerosledarna Juan Gelman och Vaca Narvaja, vilka båda nu befinner sig i Europa.

Det officiella förtrycket låter inte gällande rätt lägga hinder i vägen när det gäller att välja metoder för att komma motståndarna till livs.

Trots att de militära ledarna idag kungör att gerillan har förintats bidrar varje vecka alltjämt med nya offer. Män och kvinnor fortsätter att försvinna och de officiella meddelandena berättar om att tjugo eller fyrtio gerillasoldater har dödats under strid med regeringstrupper. Syftet med dessa uppgifter – som ej brukar innehålla information om hur många regeringssoldater, som har dödats – är att skrämma till lydnad. Flykt- och myteriförsök i lägren bestraffas genom att man låter avrätta fångar. Omvänt använder man beteckningen ”gerillasoldat” på envar, som har dödats av polis eller militär.

Inte bara gerillasoldater dödas när statens mordmaskineri rullar på. Kretsen av dem, som löper fara att dödas av ordningsmakten, begränsas inte till gerillans hängivna beundrare inom Monteneros. Brist på sans och omdöme vid regeringens rensningsaktioner har lett därhän att ingen går säker till liv och lem. Envar som tar avstånd från regeringens politik och metoder misstänks för delaktighet i underminering av samhället. ”Alla bör lojalt ställa upp och marschera med regeringens trupper i kampen mot gerillan. Man kan inte längre tåla att någon försöker sticka sig undan och vara neutral. Det är en bjudande plikt för alla medborgare att deltaga i fälttåget mot gerillan.” De citerade orden kom från en officer med självständigt ansvar för ett avsnitt av krigföringen mot gerillan. Kravet på att kriget mot gerillan skall föras i form av totalt krig kommer sålunda inte endast från enstaka regeringstrogna fanatiker utan också från personer, som har ledande och ansvarig ställning. De närmast ofattbart långt gående kraven på lojalitet mot militärledningen visar dock att den i grund och botten känner sig osäker. Oppositionen ter sig för regeringen såsom ett militärt och politiskt spöke – gräsligt att skåda, omöjligt att besvärja. Merparten av dem, som på okänt sätt har gripits av ordningsmakten och förts bort, är industriarbetare och alls inte aktiva gerillasoldater. Man har på det hela taget lyckats gå så försiktigt till väga vid dessa olagliga frihetsberövanden att den internationella pressen egentligen inte alls sysselsätter sig med saken.

Den stora räd efter fackliga ledare, som påbörjades den 25 mars 1976, återställde för någon tid den s.k. ordningen. De flesta av dem som greps hade förts upp på företagsledningarnas listor över illa sedda ”uppviglare”. Dessa listor hade man överlämnat till de militära myndigheterna för åtgärd vid lämpligt tillfälle. Det faller sig nästan av sig självt att mycket få av dessa gripna fackliga ledare hade något att göra med gerillan.

Förtryckarregeringens representanter besjälas av en korsfararanda som inte vill tåla någon opposition. Varje försök att ifrågasätta den rådande sociala ordningen anses som brott. Även rent teoretiskt inriktade marxister behandlas som om de vore kämpande gerillasoldater eller tillvitas ansvar för att gerillan försörjs med intellektuell amunition. Brottet att omfatta och sprida misshagliga åsikter beivras också med stöd av nya och tillbakaverkande lagar. Den som sysslar med sociala frågor kan anses bedriva mot regeringen riktat mullvadsarbete. Som exempel på angreppen på den fria åsiktsbildningen må nämnas utgivningsförbudet mot tidskrften Opulencia y Miseria, som gavs ut av systrar tillhörande en missionskongregation. Denna tidskrift anklagades enligt de nya opinionsförtryckande lagarna för att ”främja sociala konflikter i samhället”. Sedan juntan kom till makten har tio katolska präster med socialt inriktade arbetsuppgifter fått plikta med sina liv. Ett tjugotal katolska präster har förts bort till okända vistelseorter eller har satts i fängelse.

Att tänka fritt anses vara farligt och varje intellektuell betraktas med stor misstänksamhet. De enda s.k. intellektuella, som tåls av regimen, är en del något förnumstiga fascistiska teoretiker och manchesterliberalerna inom företag och vissa knäsatta institutioner. Att internationellt kända vetenskapliga toppkrafter försvinner eller mördas samt att mörkmän försöker tysta ner pressen, bokförlagen och universiteten kan inte bara betecknas som naturliga mantelrörelser av antiintellektuella och skjutglada militärer. En intellektuell nedrustning av landet pågår. Det rör sig om något, som kan betecknas som ett nationellt intellektuellt självmord. Man stänger vetenskapliga utbildnings- och forskningsinstitutioner. Bestämmelser har utfärdats om att antalet akademiska examina – och detta gäller i synnerhet naturvetenskap – skall begränsas. Man låter mängder av lärare, läkare, forskare, tekniker och konstnärer utvandra sedan de har funnit livet i hemlandet vara odrägligt. Denna”kontrarevolutionära” kulturpolitik har inte skapats genom politisk olyckshändelse. Den är ett led i regeringens allmänna och målinriktade politik.

Strejker är förbjudna och man anser att varje försök från industriarbetarnas sida att kämpa för sina intressen är ett utslag av fabriksgerilla. 1 största hemlighet drabbas fackliga ledare och arbetare, som har kommit i konflikt med ägarintresset, av ordningsmaktens undertryckande åtgärder.

Under den tid, som juntan har suttit vid makten, har det argentinska samhällets mörkmän börjat att vädra morgonluft. Numera blomstrar antisemitismen utan att riskera åtal. Diverse förlag ger ut skändliga flygblad i Adolf Hitlers anda. Denna litteratur säljs öppet i tidningskioskerna. Värre är alla de lömska dåd, som riktas mot landets synagogor och judiska köpmän. Polisen griper och för bort personer, som tillhör de mosaiska församlingarna. Detta om något vittnar om att nynazismen blomstrar inom antigerillapolisen.

Den rådande militära anarkin är ett styrelseskick, som är mycket lämpligt för den av statsmakten utövade terrorn. General Videlas förklaringar om sin goda vilja att främja demokratins sak klingar illa och övertygar inte. Av general Videlas löften måste man rimligen draga den slutsatsen att han antingen är falsk eller maktlös. Vilket vet man ej så noga. Hur det än förhåller sig med Videlas moral eller makt så har händelserna haft sin gång. Juntan har dock inte tagit avstånd från demokratins principer. Man är angelägen om att för omvärlden kunna visa upp en välputsad politisk fasad. Juntans talesmän brukar i alla väderstreck varna för ”den internationella marxismens nedsvärtning” av landet. Den argentinska regeringen får verkligen slita mycket ont för att försöka bättra på landets dåliga anseende. I statsbudgeten har man beräknat ett anslag motsvarande omkring fem miljoner svenska kronor för yttre information. En informationscentral har försöksvis upprättats i Paris. Men dessa åtgärder har ej båtat mot landets dåliga rykte. Polistrupper med uppgift att döda och som inte beordras att göra halt vidmakthåller stadigt landets rykte som polisstat. Informatörernas möda har därmed förspillts. Man måste fråga sig om regeringen verkligen har en ärlig vilja att göra slut på statens våld. Och finns det i dagens Argentina en oppositionell terrorism av ett slag, som skulle kunna legitimera det offentliga våldet? Svaren på dessa frågor bör väl närmast sökas inom krigsmaktens ledning där bör man veta och det är där besluten fattas.

(Forts i nästa nummer)