Brist på präster eller kristna?

I Afrika liksom i andra världsdelar lider storstäderna ofta av elefantiasis. Millioner människor lockas till städerna och möts av misär: inget arbete, inget dagligt bröd, ingen människovärdig bostad. Det religiösa livet är ruinerat. En stad som Lusaka, Zambias huvudstad, har på de senaste 13 åren mer än fördubblat sitt innevånarantal till c:a 500 000. Den årliga tillväxten ligger på tio procent. Förgäves söker stadens myndigheter bemästra situationen och än mer hopplöst ter sig läget för kyrkan. Katolikerna utgör en femtedel av befolkningen och tillväxten står i proportion till befolkningsökningen i övrigt. Det inhemska prästerskapet ökar inte och de få missionärer som kommer till landet förmår knappt ersätta de avgående. Står kyrkan inför en hopplös situation?

Mandevu är ett slumområde i utkanten av Lusaka. Det finns många liknande platser som består av en mängd tätt byggda plåtskjul, här och där en vattenpost men inget avloppssystem, ingen sophämtning, inga gator. Stadens myndigheter har gjort vissa försök att bringa ordning i detta virrvarr men utan alltför stor framgång.

Ur pastoral synpunkt har Mandevu alltid varit ett styvbarn. Intill 1973 var det en utpost för en av cityförsamlingarna som sörjde för söndagsgudstjänst och ett minimum av själavård. Här bor c:a 45 000, däribland 9 000 katoliker. 1975 blev Mandevu en självständig församling med pater Edele som kyrkoherde.

Två veckors inventering

Den kyrkliga egendomen i denna nya församling bestod av ett plåtskjul med utrymme för 450 personer. Inventarierna utgjordes av summa sumarum ett bord och en stol. Inte en anteckning som gav minsta upplysning om den pastorala situationen. Fader Edele berättar om hur han vid sin första söndagsgudstjänst uppmanade alla kristna att under följande vecka komma med dop- och vigselbevis och låta skriva in sig i församlingen.

Efter två veckor hade han skaffat sig en första överblick: hälften av alla vuxna sammanboende var inte kyrkligt vigda. De flesta barn upp till 16 år hade inte gått till första kommunion. De flesta män höll sig på avstånd från kyrkan och tillbragte söndagarna i ölhallen. Ingen ville låta viga sig kyrkligt. Man ville hålla vägen öppen för skilsmässa. Ogifta mödrar fanns i mängder.

Verksamhetsfältet var kartlagt men var skulle man börja? Pater Edele bosatte sig i församlingen och försökte att så långt som möjligt dela människornas lott. Han gör här följande reflexion: ”För första gången under mina 15 år som missionär har jag fått erfara hur lite hudfärgen betyder när man delar samma villkor. Jag lärde mig förstå deras rädsla och nöd men också deras hopp och förväntan. Dessa människor har berikat mig mycket.”

Gemensam planering

Det existerade en liten grupp aktiva kristna som ordnat bönegudstjänster under den tid då ingen präst fanns. Tillsammans med dessa människor planerades det pastorala arbetet: ett aktionsprogram, några riktlinjer för katekumenatet, barndop, kyrklig vigsel osv.

Basen för församlingen kom att utgöras av ett slags gemenskapsgrupper. Pater Edele vill undvika ordet ”basgrupp”, då han menar att det kan tolkas som en samling för eliten vilket inte vore önskvärt. Varje kristen skulle kunna engagera sig i gruppen eller åtminstone känna sig hemma där.

Guds klan

De som startade dess grupper i sin närmaste omgivning förstod från början inte hur väl detta svarade mot människornas behov.

Här som överallt i världen medför urbaniseringen isolering för individen. Det märks i synnerhet i ett sådant samhälle som detta där människorna tidigare traditionellt hörde till en storfamilj. Osäkerheten blir mycket påtagligare när människan plötsligt står ensam.

Gruppen erbjuder ett nytt stöd. I katekesundervisningen betonades grupptillhörigheten på ett sätt som har sin rot i den afrikanska traditionen. I korthet: ”Vi är Guds storfamilj, Guds klan. Vår förfader är Kristus. Från honom har vi alla livet.” Det yttre tecknet på klantillhörigheten är kärleksbudet: ”Därpå skall man känna igen er, att ni är mina lärjungar . . .”

Uppbyggnadsarbetet börjar

Så följde sju, åtta månaders intensivt arbete. Kyrkliga vigslar, första kommunion, undervisning för barn och ungdomar, katekesundervisning för vuxna osv för att skapa vissa förutsättningar för ett kristet liv i församlingen.

Efter en tid kom förstärkning i form av tre ”vita systrar” som kunde hjälpa till med de basgrupper som uppstått men där initiativtagarna ännu saknade erfarenhet för att kunna aktivera sina medkristna. För fyra personer blev det möjligt ett regelbundet besöka de växande grupperna och ge dem nödvändig hjälp. Antalet grupper växte och man förstod att detta var rätta vägen.

Målet var klart. Lekmän övertog ansvaret för alla områden av det kristna livet som inte obetingat krävde prästerlig assistans. Varje kristen skulle göras medveten om sin egen karisma och ödmjukt erbjuda sin tjänst åt församlingen. De allra flesta av dessa tjänster kunde tas i anspråk utan särskild skolning som t.ex. omsorgen om sjuka, fattiga, nyinflyttade, dopkandidater, barn och ungdom, ljumma kristna och de som höll sig borta. Andra måste förberedas för sin uppgift genom kurser som ordnades inom fyra olika områden med sammanlagt 20 sammankomster var fjortonde dag för varje kurs.

Fyra utbildningskurser för lekmän

I kursen för ledare av basgrupper förekom ämnen som: uppgifter för en kristen gemenskap, nödvändiga egenskaper för ledningen, genomförandet av en sammankomst, gemenskapens gudstjänstliv, samordning av gruppernas gemenskap med församlingen, ekumenik osv.

Den grupp som intresserade sig för liturgi tog upp mer fundamentala teman men även praktiska anvisningar: liturgins väsen, den liturgiska förnyelsen, sakramentens liturgi och så konkret om genomförandet av en bönegudstjänst som t.ex. en botgudstjänst eller ordets liturgi.

Äktenskapskursen avsåg att göra deltagarna kapabla att tala med unga människor om äktenskap och familj, genomföra förberedelsekurser för äktenskap och verka i äktenskapsrådgivning. Det rörde sig om den traditionella och kristna uppfattningen av äktenskapet, om kärlek, vänskap, föräldraskap men också om födelseplanering. Gruppen med kateketer förbereddes i huvudsak för att undervisa barnen men fick också riktlinjer för vuxenkateketik.

Antalet deltagare överträffade alla förväntningar. 52 gruppledare, 39 äktenskapsrådgivare, 34 kateketer och 28 liturgimedhjälpare. Nästan alla deltog regelbundet till kursens slut. Alla arbetade under tiden i grupperna eller församlingen och träffas fortfarande varje månad för att utbyta erfarenheter och vidareutbilda sig.

Basgemenskaperna förökar sig

Grupperna utvecklades relativt fritt och deras sammankomster kan gestalta sig ganska olika men de samlas minst två gånger i månaden. I allmänhet har man bibelstudium en gång per månad och nästa gång tar man upp frågor i anslutning till det kristna vardagslivet och fördjupar sig i den kristna tron.

En PM utges varje månad med förslag till bibeltexter och diskussionsämnen. Även fester som dop och initiation vid puberteten, bröllop osv firas i gemenskapen. Så stärks medvetandet om att kristendom betyder ”Guds folk”, broderlighet och ansvar för varandra.

Det som från början var en basgrupp har ofta blivit två eller tre eftersom allt fler kristna blir aktiva.

Optimism för framtiden

Även om det sagda verkar alltför optimistiskt menar man att det finns all anledning till optimism. Naturligtvis är två år en kort tid och utvecklingen har just börjat. Mycket är ännu bristfälligt. Många sidor av kristendomen har ännu inte utvecklats som t.ex. ekumeniken och den ”utåtriktande” kraften. Förutsättningen är en viss inre mognad. Därför har i år några kristna valts ut för att tillsammans gå igenom en biblisk ”trosskola”.

Det skall heller inte förtigas att endast 60 procent av de vuxna döpta är aktiva. Men under de senaste två åren har tre gånger fler tagit emot sakramenten även om detta i och för sig är en otillfredsställande måttstock på den helige Andes verksamhet. Viktigt tycks det faktum att Zambias mardröm, prästbristen – och här kommer inte att märkas någon ljusning på åratal – ändå börjar vika då man finner tillräckligt med lekmän som arbetar aktivt med kyrkans uppbyggande och att basgrupperna verkligen bereder mark för en autentisk afrikansk kyrka.