Den sovjetiska kyrkopolitiken under de senaste 20 åren

Tron på en Gud och marxism-leninismen är omöjliga att förena. Därom har det aldrig rått något tvivel i Sovjetunionen. Men samtidigt försäkrar man, att trosfrihet är garanterad i lagen. G. Simon konstaterar, att de sovjetiska makthavarna visserligen är fast beslutna, att undanröja kyrkor och religiösa grupper, men att man på samma gång vill förhindra en splittring i det socialistiska samhället. ”De olikartade och med varandra konkurrerande intressena i den sovjetiska religionspolitiken har lett till ett skiftande förhållningssätt från Sovjetunionens sida gentemot de religiösa grupperna. Därigenom har den sovjetiska religionspolitiken många gånger varit en tillförlitlig mätare på den allmänna inrikespolitiska utvecklingen.” (Tyska östeuropainstitutets samordningsutskott, utg.: Sovjetunionen, München 1974, 320 f.)

I resolutionen (1.8.1975) från Helsingforskonferensen om de mänskliga rättigheterna bekände sig undertecknarna bl.a. till iakttagande av ”de mänskliga fri- och rättigheterna, däribland tanke-, samvets-, religions- eller övertygelsefrihet, för alla’”. Information och dokument från betryckta troende i Sovjet visar, att deras situation inte har förbättrats sedan Helsingfors. W. Kurojedov, som är ordförande i den statliga kyrkotillsynsmyndigheten vid USSR’s ministerråd, har skrivit om ”avspänningsmotståndarnas lögnsagor”. Detta skedde i regeringsorganet ”Isvestija”(31.1.1976) i en principiellt upplagd artikel ”Den sovjetiska lagen och samvetsfriheten”. Som bevis citerar han bl.a. patriark Pimen, nämner 20 000 gudstjänstlokaler, kallar den nya religionslagen från 1975 för en fulländning i lagstiftningshänseende, utpekar ”den brottsliga verksamheten” hos föregivna martyrer osv. Dessa påståenden kom att upprepas i ett flertal sovjetiska publikationer (så t.ex. i: Sputnik 9/76, Sovjetunionen idag 4/76).

Förföljelsen börjar, på nytt

Hur är nu verkligen läget i Sovjetunionen? Det är bättre än på trettiotalet, då all form av själavård var omöjlig och de religiösa grupperna blev brutalt terroriserade. Det är emellertid vida sämre än på femtiotalet. Under kriget hade Stalin gjort eftergifter för framför allt den ryskortodoxa kyrkan. 1950 förfogade den över två kyrkliga akademier, åtta prästseminarier, omkring 22 000 församlingar med gudstjänstlokaler, omkring 25 000 präster och 67 kloster. Så förblev det praktiskt taget oförändrat till 1958 om man bortser från en antireligiös kampanj från juli till november 1954. (Här kan jag inte närmare gå in på det faktum, att Stalin slog sönder den unierade kyrkan och använde patriarkatet i Moskva i utrikespolitiskt syfte.)

Den 20:e partidagen avlägsnade halvguden Stalin från partialtarna och skakade tron på marxism-leninismen. Vid samma tid började propagerandet för den ”nya människan”, sovjetmänniskan. Denna nya människa ansågs vara förutsättningen för kommunismens förverkligande – naturligtvis måste hon vara ateist. För tjugo år sedan, strax innan festligheterna vid 40-årsdagen av oktoberrevolutionen (1957), höll de antireligiösa propagandisterna en kongress i Moskva. Huvudanförandet höll medlemmen i centralkommittén professor Mitin, ordförande i organisationen för ideologisk massuppfostran. Han beklagade det otillräckliga resultatet i kampen mot religionen och ”sekternas” växande inflytande. Vatikanen framställdes som den farligaste motståndaren, som den ”mest obskyra och raffinerade fienden”.

År 1958 blev förste partisekreteraren Chrusjtjov också USSR’s ministerpresident. Samma år förekom en presskampanj mot kyrka och prästerskap som tydde på en ny förföljelsevåg. Den började 1959 och den förskonade inte längre den rysk-ortodoxa kyrkan. Åren 1959 till 1964 kännetecknades av masstängning av gudstjänstlokaler, av en hektisk antireligiös kampanj som delvis påminde om trettiotalet. Efter Chrusjtjovs pensionering (1964) förlorade förföljelsen något av sin brutalitet, men ända till 1967 stängdes kyrkor i stort antal.

I stället för de stora angreppen började 1967 ett dagligt småkrig, som riktade sig mot de troende och mot församlingarna (stängningar av enstaka kyrkor, fördömanden, beslagtaganden av religiös litteratur). Den 18 augusti 1971 inledde en ledare i ”Pravda” (”Ateistisk uppfostran”) på nytt en skärpning. Författarna till den ateistiska kampanjen såg en särskild fara i den tilltagande beredskapen hos sovjetmedborgare (av aktning för historien, av aktning för oliktänkandes övertygelse) att möta kyrka och religion med tolerans. De såg också en fara i de otillfredsställande resultaten av den ateistiska propagandan. Efter 1972 hände det återigen att enstaka kyrkor stängdes. Den selektiva terrorn mot grunden (troende och församlingar) fortfor. Protesterna från förföljda troende och det tilltagande intresset från utlandet oroar sovjetledningen mycket.

Också dessa sista tjugo års sovjetiska religions- och kyrkopolitik måste man se i Sovjetunionens in- och utrikespolitiska sammanhang. Några stickordsaktiga hänvisningar – utan anspråk på fullständighet – kan räcka: från 1956 avtar tron på marxism-leninismen alltmer; 1958 ger sig Chrusjtjov in i maktkampen; 1961 förkunnar det tredje partiprogrammet ”moralkodexen för kommunismens uppbyggare”; 1962/63 frammanar Kubakrisen faran för ett krig; 1963 besöker Chrusjtjovs svärson Adzjubej påven Johannes XXIII; 1964 pensioneras Chrusjtjov; från 1965 hårdnar den inrikespolitiska kursen, vilket av de oppositionella uppfattas som en återgång till Stalin; 1968 omintetgörs makthavarnas förhoppning att bringa de oliktänkande till tystnad. Detta sker genom publiceringen av Sacharovs ”Minnesanteckningar” och av Samisdattidskriften ”Krönika över aktuella händelser”; 1968/69 gör händelserna i Tjeckoslovakien makthavarna osäkra; 1969 blir det en blodig sammanstötning mellan sovjetiska och kinesiska trupper; 1970 inleder moskvafördraget avspänningspolitiken; 1973 varnar Sacharov för en skenavspänning och kräver inrikespolitiska lättnader; sedan undertecknandet av Helsingforsavtalet 1975 lever de sovjetiska makthavarna i en ständig rädsla för ett fritt informationsflöde.

Den sovjetiska religions- och kyrkopolitiken under de senaste tjugo åren kännetecknas av: 1) ökat undertryckande av de religiösa grupperna 2) ökad statlig uppsikt och styrning 3) ytterligare rättslig inskränkning av de kyrkliga befogenheterna 4) ökad ateistisk propaganda. (I en kommande artikel skall jag redogöra för den ateistiska propagandan och den därmed förbundna ideologiska indoktrineringen.)

Allmän förföljelse under Chrusjtjov

Den förföljelsevåg som påbörjades av Chrusjtjov på sextiotalet kännetecknades av: 1) masstängning av kyrkor och kloster, reducering av antalet prästseminarier 2) arresteringar, landsförvisningar och terrorisering av präster och troende 3) skärpt övervakning av alla religiösa grupper t.ex. genom speciella registreringar av kyrkliga förrättningar för att kunna gripa de enskilda troende. De mest fullständiga uppgifterna föreligger i fråga om den rysk-ortodoxa kyrkan. Deras kyrkor reducerades till antalet med 6 000–7 000 fram till 1967 och antalet präster med ungefär 10 000. (Det finns dock en skattad siffra på ca 6 000 präster.) Fem prästseminarier måste stängas och de återstående tre står under statlig ”numerus clausus”. Åtskilliga dussin kloster stängdes. Det lär ännu idag existera sjutton kloster. I en rad fall inte bara stängde man kyrkorna utan man förstörde dem också. Så blev, i Kiev i mars 1964, på en natt tre kyrkor jämnade med marken.

Höjningen av inkomstskatten belastade församlingsprästerna. Det gjordes beskyllningar mot präster som skulle ha undanhållit skatt. 1960/61 dömdes t.o.m. ärkebiskoparna av Kasan och Tschernikov för ”skatteförseelse”. Visserligen skonade man som regel det högre prästerskapet, men å andra sidan förväntade sig regimen, att patriarkatet i Moskva stillatigande fann sig i repressalierna. Motspänstiga – som de modige ärkebiskopen av Kaluga, Ermogen – kan de statliga myndigheterna tvinga i pension. Teologie studeranden slapp inte längre militärtjänst, vilket de övriga studenterna gjorde. Kloster utrymdes delvis med brutalt våld, munkar arresterades och pilgrimer borttransporterades i lastbilar.

Den nya församlingsordning som staten 1961 framtvingade lämnar endast gudstjänstfirandet åt församlingsprästerna. Kyrkliga förrättningar, fr.a. dop, måste numera registreras så att föräldrarnas namn står till myndigheternas förfogande. Ett barn kan döpas endast om en skriftlig förklaring presenteras från båda föräldrarnas sida. För varje förrättning utanför kyrkan krävdes ett tillstånd från myndigheterna. I flera fall har myndigheterna hindrat barn och ungdomar upp till arton års ålder att delta i gudstjänsten. I en lång rad fall har man fråntagit troende föräldrar deras barn. Naturligtvis förlorar troende studenter sin studieplats och troende lärare, vetenskapsmän osv sin ställning.

Den rysk-ortodoxa kyrkan räknar, som största religiösa grupp i Sovjet, sannolikt mellan 30 och 40 millioner troende (det finns visserligen siffror som ligger högre). Att den i denna förföljelsesituation anslöt sig till Kyrkornas Världsråd (1961) och tog upp kontakten med Rom (1962) har i sin helhet inte förbättrat dess läge, fast dessa kontakter säkert inte varit möjliga utan de statliga myndigheternas samtycke. De skildrade åtgärderna och metoderna användes på samma eller liknande sätt också mot de andra trossamfunden. Så stängdes hundratals moskéer i början av sextiotalet.

Här följer några siffror som rör situationen för den katolska kyrkan i Litauen år 1967. Dessa siffror kan tjäna som exempel för andra kyrkor. Av en totalbefolkning på tre millioner var då ca 75°Io katoliker. Det fanns tre biskopar av vilka en kunde utöva sitt ämbete (1940: 14 biskopar), 864 sekularpräster (1940: 1480), 571 kyrkor (1940: 1035), 1 prästseminarium med 27 seminarister (1940: 4 prästseminarier med 450 seminarister), inget kloster (1940: 118 kloster).

Särskilt hårt drabbade förföljelseåtgärderna baptisterna. En undersökning av ”de dömda och arresterade i kampen för de mänskliga rättigheterna i USSR”, från 5 mars 1953 till februari 1971, berör tillsammans 2943 fall. Av de i denna undersökning namngivna personerna dömdes 610 på grund av religiös aktivitet och bland dessa var 551 baptister.

Som redan nämnts upphörde den brutala massförföljelsen 1965. Omkring år 1967 var uppenbarligen det främst eftersträvade målet uppnått, dvs den markanta nedgång vad beträffar antalet kyrkor osv, som tvingats fram med våld. Så till vida stämmer det som redogörs för i en artikel i september 1976 utsänd från pressavdelningen på den sovjetiska ambassaden i Bonn, som förklaring från en företrädare för patriarkatet i Moskva: ”Vi vill betona att antalet kyrkor har varit praktiskt taget oförändrat under det senaste decenniet.”

Selektiv terror under Bresjnev

Förföljelsen av religiösa grupper fortsatte efter 1965 resp. 1967 i den selektiva terrorns form. Av det väldiga faktamaterial, vilket fr.a. blev känt genom Samisdat, skall bara anföras några få exempel: Baptister dömdes 1966 i Moskva och Leningrad, 1967 i Odessa, 1968 i Brest, 1969 i Odessa till Fängelse. I baptistiska kretsar antyddes att det endast ”av domstolar i Tsarryssland och under personkultens år använts sådana straff mot troende”. 1968 blev biskopen av den förtryckta unierade kyrkan i Ukraina, Welytschkovskij, häktad och 1969 dömd till tre års fängelse.

1969 blev de båda kristna lekmännen Boris Talantov och Levitin-Krasnov arresterade och dömda. De hade protesterat mot förföljelserna av kyrkorna och spridit religiösa texter. 1971 dog Talantov på Kirovs fängelsesjukhus. 1970 blev jesuitpatern Seskevicius i Litauen dömd till ett års fängelse på grund av ”systematisk utövning av religionsundervisning”. År 1972 blev 63 baptister arresterade. Baptisten Ivan Moissejev blev mördad då han fullgjorde sin värnplikt sedan han hade vägrat att ge upp sin tro. 1974 blev moskvaprästen D. Dudko avskedad från sin församling St. Nikolaus eftersom han regelbundet efter gudstjänsten hade svarat på frågor från de troende. I Schitomir och Novosibirsk stängdes kyrkor.

1975 genomfördes inte mindre än fyra processer mot medarbetare i ”Chronik der Katholischen Kirche in Litauen”. Katoliken Nijole Sadunaite dömdes till tre års straffarbete och tre års förvisning eftersom hon hade mångfaldigat och spridit krönikan. 1975 förstördes den kyrka i Schitomir som förut hade stängts. 1976 inspärrades den ortodoxe kristne Alexander Argentov med våld på en psykiatrisk klinik. Läkarna sade angående Argentov att anledningen var hans trosövertygelse. Dessa få upplysningar (ur det stora antal informationer som finns) karakteriserar utvecklingen och den nuvarande situationen.

Gentemot detta pekar man från sovjetisk sida på, att t.ex. några katolska biskopar har kunnat vigas i Litauen, att man tillåtit några baptistiska församlingar att inreda kyrkor, att den nuvarande patriarken i Moskva, Pimen, bestrider all förföljelse av kyrkan, att man håller sig till den statliga lagstiftningen. Mot detta hänvisar ”vädjan från medlemmarna i de kristna kyrkorna till högsta sovjets presidium i USSR” (juni 1976) till, att inte ens den sovjetiska lagstiftningen om skiljandet av stat och kyrka fullgörs från statens sida. Detta är för övrigt den första gemensamma skrivelsen från sex olika kristna grupper i USSR. Det heter där bl.a.: ”Många av de faktorer som är mest förnedrande och betryckande för de kristna i den nuvarande situationen skulle bokstavligt talat kunna ändras med ett pennstreck. Den praxis man tillämpar och som inte grundar sig på några som helst lagar eller på offentliggjorda instruktioner är: det godtyckliga stängandet av kyrkor och gudstjänstlokaler; den ogrundade vägran att bevilja öppnandet av nya kyrkor och kapell eller att tillåta användandet av de stängda och ännu inte förstörda kyrkorna; myndigheternas inblandning i frågor som rör utnämning och avskedande av präster, biskopar och ledare i kyrkosamfunden, i valet av själasörjare vid prästseminarierna och akademinerna, i den kristna församlingens liv; trycket på kristna församlingar genom tvångsregistrering av dop och vigslar . . .”

Statskontroll och religionslagstiftning

De viktigaste rättsliga regleringarna för de religiösa grupperna under tidigare år var: dekretet om skiljandet av stat och kyrka från år 1918; förordningen ”Om de religiösa föreningarna” från år 1929; artikel 124 i allunionsförfattningen från år 1936 (”Friheten att utöva religiös kult och friheten för antireligiös propaganda erkännes för alla medborgare”); skapandet av ”rådet för den rysk-ortodoxa kyrkans angelägenheter knutet till folkkommissariernas råd i USSR” år 1943; inrättandet av ett motsvarande råd för de övriga samfunden år 1944. Mer och mer blev dessa råd från och med nu statens styrningsinstrument och var samtidigt med och bestämde den sovjetiska religionslagstiftningen. Efter 1945 kom ändringen i religionspolitiken den rysk-ortodoxa kyrkan till godo. Genom en överenskommelse med rådet kunde den 1945 besluta om en ”stadga för en ryskortodoxa kyrkans angelägenheter”. I den fastställdes t.ex. moskvapatriarkatets rätt att ha det avgörande ordet vid ärenden som rör tillrättavisningar och utnämningar. Därjämte levde visserligen lagarna från 1918 och 1929 kvar, vilka delvis motsade denna stadga. Denna motsägelse spelade ZK-sekreteraren Iljitschov i händerna då han 1963, för den ideologiska kommissionen, beskriver det här privilegiet såsom ”avvikelse från de leninska lagarna”.

När man försöker skissera den statliga kyrkokontrollen och religionslagstiftningen måste man peka på, att många förordningar, påbud osv aldrig har publicerats. Ofta har de blivit kända endast genom citat av lösryckta stycken eller genom rättegångsförhandlingar. Det gäller också för åren efter 1958. I oktober 1958 antog USSR’s ministerråd en förordning gällande en begränsning av klostrens ekonomi, vars text hittills hållits hemlig. ”Råden” (alltså de nämnda kyrkotillsynsmyndigheterna) fick till uppgift att pröva om antalet kloster skulle kunna minskas. Den första märkbara följden var upphävandet av klostrens befrielse från fastighets- och tomtskatt.

Den år 1959 brett upplagda förföljelsevågen föranledde patriark Alexej att göra ett modigt yttrande. 1960 pekade han i ett offentligt framträdande på kyrkans roll i Rysslands historia och förklarade att helvetets portar inte skulle bli henne övermäktig. Som en följd av detta blev vederbörande råd och patriarkatet bestraffade genom omplacering. Ordföranden i den statliga kyrkotillsynsmyndigheten, Karpov, ersattes av Kurojedov (han är ännu i dag i tjänst). Metropolit Nikolaj, som var ledare för kyrkans utlandskontakter, ersattes av biskop Nikodim. Metropolit Nikolaj dog för övrigt i slutet av 1961 på ett sjukhus. Bland de troende går det ryktet, att han inte dog en naturlig död. Kurojedov gjorde rådet helt och hållet till ett instrument för styrning och undertryckande av kyrkan. ”Åtskiljandet av stat och kyrka” upprätthölls förvisso också i fortsättningen som fiktion.

För den nu påbörjade masstängningen av kyrkor och kloster drog man fram alla möjliga tänkbara skenbart lagliga motiveringar: kyrkor förklarades fallfärdiga, brandfarliga. Andra kyrkor gjorde man till historiska minnesmärken och undanhöll dem på så sätt för de troende. Andra sades stå i vägen för stadsplaneringen. I Ukraina och i Västryssland, vilka förfogade över förhållandevis många kyrkor, drog man fram en gammal lag som upphävde åtgärderna från den tyska ockupationen. Vid tiden för ockupationen öppnades åter ett stort antal kyrkor. Myndigheternas fantasi visste inga gränser. Vi får heller inte glömma de många åtgärder som vidtogs från de lokala myndigheternas sida, vilka inte ens bemödade sig om att upprätthålla skenet av att vara lagliga. Härtill kom höjningen av skatten och framför allt ett förbud för präster att ta vård om flera församlingar.

Man nöjde sig dock inte med dessa åtgärder utan ingrep djupt i kyrkans inre liv. Den statliga kyrkotillsynsmyndigheten författade 1961 en ”Instruktion för kultlagstiftningens användande”. Inte heller denna instruktion, som äger laga kraft på det praktiska planet, publicerades från officiellt håll. Av hänsyn till denna instruktion tvingades patriarkatet ändra på den kyrkliga stadgan från 1945. Församlingsprästerna blev från och med nu fullt beroende av församlingens kyrkoråd och därmed på sätt och vis anställda av detta organ. Den statliga myndigheten kunde å sin sida godtyckligt förändra kyrkorådet. Det har förekommit, att man helt enkelt har avsatt det. Biskopen kunde från och med nu inte längre bekymra sig om församlingens skötselfrågor – lika litet som församlingsprästen kunde det. Den nya stadgan gjorde det t.o.m. möjligt för den statliga myndigheten att göra fogliga eller olämpliga präster till församlingspräster – mot biskopens vilja.

År 1960 utkom en ny strafflagbok från ryska rådsrepubliken med gummiparagrafen 146 ”överträdelse av lagarna angående skiljandet av kyrka och stat”. 1962 blev paragraf 227 i denna lagbok utvidgad (Grundande av grupper under förevändning att predika religiös troslära, förenat med skadande av medborgarnas hälsa eller utsvävande könsliv). Nu rörde paragrafen också ”övergrepp på personer eller medborgarnas rättigheter”, ”anstiftande till vägran att delta i samhällelig verksamhet . . .”, ”värvning av minderåriga”. Därmed kunde man t.ex. ingripa mot föräldrar som förvägrade sina barn anslutning till Komsomol eller som förmådde dem att gå in i en religiös grupp.

Övervakning och styrning

Efter 1961 tillsattes en kompletterande övervakningsapparat, som var verksam under råden. Kommissionen för frågor rörande minderåriga vid exekutivkommittéerna för landsbygds- och stadssovjeterna kunde föreslå domstolarna, att ta barnen från deras föräldrar (flera gånger blev så baptister fråntagna sina barn). De s.k. administrativa kommissionerna vid de ovan nämnda exekutivkommittéerna kunde utdöma straff (t.o.m. fängelse upp till 15 dagar) t.ex. för troende som ”överträdde sovjetiska lagar” (p.g.a. en inte föranmäld bönesamling i den egna lägenheten). Efter 1963 fanns det slutligen vid exekutivkommittéerna dessutom kommissioner för att kontrollera, att man följde kultlagstiftningen.

Efter 1960 ingrep de statliga kyrkomyndigheterna allt starkare på alla nivåer i de kyrkliga gruppernas personalbeslut. Ingen präst eller biskop kunde utnämnas, förflyttas eller avskedas utan deras samtycke. Efter 1961 blev församlingarna tvungna att registrera alla kyrkliga ämbetshandlingar, särskilt dopen. Det betydde, att myndigheterna alltid kunde fastställa namnen på de troende. Andra tjänsteföreskrifter krävde, att varje kyrklig eller religiös åtgärd måste vara beviljad av de lokala myndigheterna (alltså även ett bönemöte för de troende eller en kyrklig begravning). I hur hög grad patriarken var beroende av de statliga myndigheterna i alla frågor visade sig 1965, vid en tidpunkt då förföljelsen mattades något. De båda prästerna Eschliman och Jakunin antydde för patriarken, att denne underordnat sig staten lika mycket som en gång kyrkoledningen hade gjort under tsaren. Patriarken måste på grund av detta frånta båda prästerna deras ämbete.

1965/1966 blev de båda statliga kyrkotillsynsmyndigheterna sammanslagna till ”rådet för religiösa ärenden”. Varje rätt, som förut hade legat på de omnämnda exekutivkommittéerna, tillkom nu rådets befullmäktigade. Rådet kunde t.ex. stänga en kyrka, stryka en församlings registrering. En förordning från år 1968 som rör registrering av alla religiösa grupper, kapell, kulttjänare osv var för tillfället slutpunkten i denna utveckling. Ingen ”legal” religiös grupp kunde från och med nu ändra på något som helst utan att ha myndigheternas tillstånd.

1975 trädde, något förtäckt men inte i hemlighet, en ny religionslag för ryska rådsrepubliken i kraft. (I praktiken övertas dessa lagar av de andra unionsrepublikerna.) Det förändrade nästan ingenting i de religiösa gruppernas situation, framför allt som de på sextiotalet utfärdade förordningarna inneslöts i lagen. Men den ersatte förvisso lagen från år 1929 och blev i alla fall publicerad.

Av den här beskrivningen skulle man kunna sluta sig till, att de statliga åtgärderna endast hänförde sig till den rysk-ortodoxa kyrkan. Det stämmer inte utan de gäller alla religiösa grupper. Det är dock lättast att visa upp deras följder på den största religiösa gruppen. Man kan sluta sig till, bl.a. av den redan citerade skrivelsen från de sex kristna grupperna år 1976, att alla religiösa grupper blivit berörda av dem. Denna skrivelse pekar också på, att åtskillig förföljelse nu som förr bestäms helt och hållet administrativt, dvs att en praxis fastställs ”som inte grundar sig på någon som helst lag eller publicerad förordning”.

Fler troende som partimedlemmar

Hur många troende det finns i Sovjetunionen kan ingen riktigt säga. Det finns ingen statistik, bara uppskattningar. Den flera gånger omnämnde Levitin-Krasnov menade på sextiotalet, att man skulle kunna utgå från omkring 30 millioner religiösa-troende människor. G. Simon skriver (Kirchen in Russland, Miinchen 1970, 91): ”Det är fullt möjligt, att antalet troende i Sovjetunionen inte är mycket mindre än i Väst- och Nordeuropa.”

Antalet rysk-ortodoxa kristna uppskattas som mest till mellan 30 och 40 millioner. 24 millioner människor hör till de folkstammar i Sovjetunionen (vid folkräkningen år 1959) som är muslimer till traditionen. Säkerligen lever endast en liten del efter islams alla fem trospelare (trosbekännelse, obligatorisk bön, allmosa, fasta, vallfärd till Mekka). Antalet romerska katoliker uppskattar man till 2,5 millioner i de baltiska republikerna och omkring 200 000 i det övriga Sovjetunionen. Den unierade kyrkan, som en gång omfattade ca fyra millioner troende, är tillintetgjord och lever delvis vidare under jord. Baptisterna omfattar troligtvis tre (kanske t.o.m. fem) millioner, om man räknar samman döpta och de som tar del i församlingslivet.

Det finns dock många fler tillåtna religiösa grupper. På konferensen för alla religioner i USSR år 1969 räknade deltagarlistan totalt 25. Därtill kommer de grupper vilka räknas som illegala, t.ex. Jehovas vittnen. För fullständighetens skull måste nämnas, att det finns mycket högre uppskattningar. År 1973 dök det upp en uppgift, som rapporterade om 115 millioner rysk-ortodoxa kristna. Denna siffra går säkert inte att använda. Det är dock säkert, att religionen i Sovjetunionen inte har försvunnit och dött bort, som krigskommunismens revolutionärer och propagandisterna förutsade på trettiotalet.