Indianernas rättigheter

Amasonbäckenets stora område befinner sig för närvarande i brännpunkten för stora intressen och spänningar. Det blev därför nödvändigt för kyrkorna i vår region att utbyta erfarenheter och gemensamt söka en marschriktning för att bättre kunna utföra sitt evangelisationsuppdrag.

Efter att ha jämfört tillståndet i våra länder insåg vi att de olika indiangrupperna allesammans befinner sig i samma läge. Genom samhällsstrukturerna och den rasistiska inställningen hos flera av våra folk har de trängts undan till en marginaliserad situation och är ett ständigt mål för en aggression, som så småningom driver dem till biologisk och kulturell undergång.

Inför denna smärtsamma verklighet prövade vi vår inställning. Vi insåg att det principiellt finns tre typer sida vid sida i vårt pastoralarbete: den traditionella, doktrinärt sakramentalistiska typen, den paternalistisk-utvecklingsideologiska typen och den helt på identifikation och befrielse inriktade typen. Vi inser både det historiska sammanhanget mellan dessa tre typer och den ärliga hängivenhet för missionen hos företrädarna för respektive pastoralteori. Vi gläder oss emellertid samtidigt över att se att en växande rörelse i riktning mot den sistnämnda befrielsemissionen har uppkommit, närmare bestämt med alla de förpliktelser och omställningar som en sådan pastoralteori kräver.

Mötet gav oss tillfälle att gemensamt och i lugn och ro tänka över oss själva och strukturen för vårt pastoralarbete utifrån tron. Utgångspunkt var därvid de stora frågor, som historiens Gud – som är tillstädes och verksam i alla folks hjärtan – ställer till oss genom de indianska minoriteterna i Amasonområdet. Deras röst ljuder allt mer ångestfull men samtidigt också allt mer medveten och mer levande.

Paulus, biskop,

Till alla kristna som taga del av detta brev, hälsning och apostolisk välsignelse.

Han, som är Sanningen och som varken kan bedraga eller bedragas, har själv, då han insatte trons förkunnare i deras predikoämbete, yttrat dessa allmänt kända ord: ”Gån ut och lären alla folk”. Alla, sade han, utan någon åtskillnad, eftersom alla kunna mottaga trons undervisning. Då hela människosläktets vedersakare, som städse motsätter sig människornas verk för att det skall gå om intet, insett och missunnat dem detta, uttänkte han ett hittills icke prövat sätt att förhindra att Guds ord bleve predikat för hednafolken till deras frälsning, och han förmådde några av sina hantlangare, som åstundade att uppfylla sina lustar, att tvinga indianerna i väst och syd och andra folk som vi vid denna tid hade upptäckt, till slaveri som oskäliga djur, under förevändning att de icke hade mottagit den katolska tron. Då vi, som trots egen ovärdighet äro samme Herres ställföreträdare på jorden, med all kraft sträva efter att uppsöka och till hans fårahus föra de av fåren i hans åt oss anförtrodda hjord som äro utanför detta, besinna att dessa indianer som alla andra människor skapats så att de kunna mottaga den kristna tron och att de dessutom, efter vad vi ha hört, med största frimodighet skynda sig att anamma den, vilja vi med lämpliga mått och steg råda bot härpå. Därför besluta och förklara vi, att sagda indianer, jämte alla andra folk som framgent komma till kristenhetens kännedorn, icke ha förlorat eller kunna förlora rätten till personlig frihet och egendom utan att de, utan hinder av att de icke är troende, fritt och oförhindrat kunna nyttja, besitta och åtnjuta denna sin frihet och äganderätt och att de icke få göras till slavar, och om till äventyrs så likväl skulle ske, förklara vi härmed med apostolisk myndighet varje sådan handling ogill och utan verkan, samt inskärpa vi att samma indianer och alla andra folk genom Guds ords förkunnelse och föredömet av en oförvitlig vande/ skola inbjudas till samma Kristi tro. Detta utan hinder av förbemälta eller andra åtgärder av motsatt slag.

Givet i Rom, den 2 juni 1537, det tredje året av vårt pontifikat.

(Paulus /11: Bulla Veritas ipsa om indianernas rättigheter)

De är bortglömda minoriteter, undanträngda och berövade all makt och lever i förhållanden som låter oss klart förstå att de genom Andens kraft måste bli en källa till förnyelse för hela Guds folk liksom det mänskliga samhället i dess helhet.

Våra pastorala beslut vill vara ett ärligt svar på denna uppmaning, början till en ny impuls för missionsarbetet i denna region och ett anspråkslöst bidrag till alla som är verksamma i andra kulturområden i Latinamerika och i pastoralt arbete bland urbefolkningar i hela världen.

Nämnas bör att detta panamasonska möte kännetecknades av en levande anda av broderlighet i gemenskap, bön och arbete. Därför hoppas vi att mötet betyder en början till tilltagande integrering mellan alla våra kyrkor.

Grundläggande mål för det pastorala arbetet bland indianerna

Eftersom vi står i evangeliets tjänst tror vi att vår kyrka har att fatta följande grundläggande beslut:

a) för etniska minoriteter – såsom den punkt vid vilken Guds rike företrädesvis öppnar sig,

b) för en konsekvent gestaltning i världen, närmare bestämt med alla dess strukturer, kulturer och värden samt

c) för en kristlig utformning av verklig gemenskap samt de funktionella tjänster som karakteriserar kyrkan.

Dessa grundinställningar förpliktar sedan till att inrikta sig på följande mål:

Beträffande indianerna själva

Vårt arbete måste inriktas på att garantera de olika indiangruppernas fysiska och kulturella överlevnad och främja ett rättmätigt växande, så att de i ökande grad når fram till självbestämmande och organiserar sig i sammanslutningar eller föreningar som gör det möjligt för dem att ta sitt öde i egna händer.

Denna målsättning innebär att indianerna måste bli medvetna om sin kulturella identitet och lära sig uppskatta dess värde och att de måste övervinna sitt mindervärdeskomplex och pröva på ett allomfattande mänskligt framåtskridande.

Beträffande det samhälle som omger och behärskar indianerna

Samhället måste väckas till medvetande och människorna måste förstå sina skyldigheter så att den djupa mänskliga rikedom som finns hos alla indianska folk med deras olika värden och originella bidrag erkänns och så att ett kritiskt samvete växer fram inför den systematiska utrotningen eller fördrivandet av indianerna genom de härskande samhälleliga och ekonomiska strukturerna.

Beträffande kyrkan

Kyrkan måste erkänna att den själv har begått fel i det förgångna. Därför måste den nu i sin närvaro hos de infödda folken respektera den indianska identiteten, tillägna sig indianernas kulturer, gå sida vid sida med dem, delta i deras strider och dela deras lott men också deras förhoppningar.

Omedelbar prioritet

Det gäller att bestämt och effektivt understödja de olika grupperna av infödda i deras rättigheter, så att de äntligen kan få en garanti för sina landområden eller också helt enkelt få tillbaka sina länder, och under bibehållande av sin ekologiska jämvikt leva och utvecklas fysiskt och kulturellt.

Konkreta uppgifter

Beträffande indianerna själva

Vi vill beslutsamt hjälpa alla grupper av infödda, så att de får lagligt erkännande av de ekologiskt tillräckligt stora områden, som de med all rätt fortfarande innehar eller som de orättmätigt har berövats. Därvid gäller det särskilt att försvara alla de grupper som befinner sig i en nödsituation och löper risk att biologiskt eller kulturellt bli förstörda eller utrotade.

Möten för indianer måste anordnas och understödjas. Sammanslutningar av olika grupper till föreningar och förbund måste främjas. Efterhand bör medbestämmanderätt, undervisning i båda kulturerna, främjande av hälsovård, kommunikationer, kyrkliga ämbeten och uppgifter såväl som möjlighet till offentliga uttalanden öppnas för indianerna. Så långt det på oss ankommer vill vi aldrig avstå från indianernas medverkan och medbestämmande vid våra möten tillsammans med dem. Vi vill underrätta de infödda i våra regioner i vilket läge andra grupper befinner sig. Vi vill informera dem om andras strider och program, sammankomster och organisationer och låta dem veta allt som rör deras angelägenheter som indianer.

I fritt och harmoniskt närmande till andra kulturer vill vi låta dem få lämpligt bistånd.

Beträffande kyrkan

De olika församlingarna bör i planeringen av sitt allomfattande kyrkliga arbete innesluta ett specifikt arbete för de grupper av infödda som lever där.

I de olika länderna och kulturerna liksom i hela vår världsdel bör missionsaktiviteterna samordnas.

Indianernas problematik bör på ett verksamt sätt behandlas på den tredje totala samlingen för det latinamerikanska episkopatet, sedan de nationella och regionala biskopskonferenserna dessförinnan har tagit upp denna fråga.

Vederbörande missionärer bör inspirerade av evangeliet med djup hängivenhet ägna sig åt de infödda folken och deras kulturer, förbinda sig att bättre lära känna indianernas sak och fördjupa såväl sin teologi som sitt pastorala arbete med hänsyn till de rådande kulturerna och skaffa sig tillräckliga vetenskapliga kunskaper om respektive kulturer och språk.

Biskoparna och ordensledarna bör främja missionärernas ständiga vidareutbildning i teologi liksom i de antropologiska vetenskaperna och noga se till att de enskilda missionärerna på respektive platser når en viss stabilitet.

Gemensamma möjligheter måste skapas för att främja utbyte av hjälpmedel, kurser och lärarkrafter och program för arbetet bland de infödda. Samarbete med andra institutioner eller personer som intresserar sig för indianernas sak bör eftersträvas. Medel och vägar bör sökas för att låta kristlig gemenskap växa fram ur varje grupps värden, så att det blir möjligt att gestalta de olika kyrkliga tjänsterna liksom också de kyrkliga festerna i överensstämmelse med respektive folks karaktär.

Kyrkorna i våra länder bör göras medvetna om sina moraliska skyldigheter och plikter inför indianernas påträngande problem och inför det systematiska intrånget på deras rättigheter och inse de stora förhoppningar och värden som de erbjuder oss och världskyrkans missionsansvar överhuvudtaget.

Barriärerna mellan de kyrkliga jurisdiktionsområdena bör för den infödda befolkningens bästa upphävas – genom sådana gränser blir den ofta delad. I framtiden måste dessa jurisdiktionsområdens situation granskas.

De ordnar som är ansvariga för bestämda missionsområden bör vara öppna för andra missionsformer. En regionalbyrå för missionärsutbyte i Amasonområdet bör inrättas. En sådan byrå skulle kunna anslutas till ett redan existerande centrum. Därvid gäller det att få i gång en process för pastoral integration i enkel och praktisk form. Konferensen beslöt att för närvarande anförtro denna uppgift åt den pastorala samordningsbyrån i den peruanska urskogen.

Våra kyrkor bör också eftersträva ett ärligt ekumeniskt samarbete med andra kristna konfessioner som är verksamma i samma indianska områden. Med all saklighet kan då de situationer som hotas av särskilda konflikter analyseras.

Beträffande det samhälle som omger indianerna

De sociala kommunikationsmedlen bör generöst ställas till de indianska sammanslutningarnas förfogande för att främja och vidarebefordra publikationer, forskningsrapporter och framställningar av kulturella erfarenheter i frågor rörande indianerna oberoende av om de kommer från kyrkligt eller från annat håll för att på ett systematiskt sätt påtala orättfärdigheter.

Nationella och internationella organ för mänskliga rättigheter, rättfärdighet och fred bör göras medvetna om indianernas problematik.