Koranens makt

Svar från den apostoliske vikarien för de romerska katolikerna i Libanon, biskop Bassim, till ledaren för sekretariatet för icke-kristna, kardinal Pignedoli, rörande relationerna mellan kristna och ickekristna.

För några dagar sedan fick jag Er rundskrivelse, som hänvisade till dialogen med företrädare för icke-kristna religioner. Framför allt förklarar Ni där de grunder, som arbetet i Ert ”Secretariatus pro non Christianis” vilar på. Det är besluten från andra Vatikankonciliet och påven Paulus VI:s encyklika ”Ecclesiam suam”.

Ni förklarar vidare de teologiska och pastorala motiven för dialogen: ”Kyrkan är en gemenskap öppen mot alla människor, och hon vittnar om Kristi kärlek och om det hopp som vilar i henne. Samtidigt bemödar hon sig om att lära känna de rikedomar som Gud har skänkt länderna.”

Slutligen framlägger Ni för oss den erfarenhet Ni har samlat sedan Ni utnämndes. Ni ber oss samtidigt att meddela Er våra erfarenheter och våra kritiska överväganden om vi har några sådana att komma med.

Jag måste tillstå, att den angelägenhet som ni omnämner i Er rundskrivelse intresserar många libaneser. Detta framför allt i dessa dagar då vi har ett krig av delvis konfessionell karaktär bakom oss, som varade i ungefär två år.

Utan överdrift, utan att nagga på sanningen och utan att gå emot andra katolikers erfarenhet i andra länder, kan vi försäkra, att Libanon är det klassiska landet för en dialog och detta av flera orsaker:

Fastän Libanon hör till de minsta länderna på jorden härbärgerar det ett stort antal religiösa samfund. Vi måste tillfoga, att det inte endast är de många religiösa samfunden som är karakteristiska för Libanon, utan framför allt det faktum, att alla dessa samfund äger samma rätt till att fritt utöva sin religiösa tro. För att inleda en dialog mellan två personer eller två samfund måste parterna i dialogen i varje hänseende befinna sig på samma nivå. Det är fallet med de religiösa samfunden i Libanon.

Libanon är en federation av religiösa samfund. Den består av elva kristna samfund, två muslimska och tre samfund som varken är kristna eller muslimer. Alla är lika fria att utöva sina gudstjänster, lika stolta över sitt mänskliga värde, och de vakar med samma iver över att deras fulla medborgerliga rättigheter tas tillvara i det gemensamma fosterlandet.

Trots den fördelaktiga atmosfär, som Libanons författning erbjuder för ett tankeutbyte mellan de olika religionssamfunden, måste vi öppet uttala vår pessimism beträffande dialogen med islam. Ända till i dag noterar denna dialog svåra bakslag och den löper risk att slutgiltigt misslyckas.

Ni kommer säkert att fråga efter orsakerna till ett sådant misslyckande och för vår pessimism inför dialogen med islam. Grundvalarna för hur det här tankeutbytet skall ske måste erkännas av båda sidor för att det skall bli ett verkligt, ärligt och öppet samtal och inte bara en fiktiv, skenbar dialog. Bägge måste fördraga och erkänna den andra sidans existens och det av fri vilja. Detta sker inte från islams sida.

1. Till att börja med skall vi fråga oss om dialogen är tillrådlig i kristen, eller snarare katolsk, mening. Därtill räcker det att åberopa sig på dekretet om religionsfrihet från andra Vatikankonciliet. Det är ett av kyrkans officiella dokument, inte det enda i detta ämne men det yngsta, och det har den närmaste anknytningen till det tema, som vi just nu behandlar.

Konciliet förklarar utan varje inskränkning i nr 2 av dekretet ”Dignitatis Humanae”: ”Människan har ett rättsanspråk på religiös frihet.” Konciliet bortser därvid från varje religiös, politisk eller social tillhörighet och betraktar bara människan som sådan. Det ser hos människan bara till människovärdet. Var och en av oss, varje kristen, muslim eller anhängare av en annan tro är en människa, som ”skapats till Guds avbild och räddats genom Kristi. Försonarens blod”. Konciliet förklarar vidare, att rättsanspråket på religiös frihet är grundat på människans värde så som man kan lära känna detta genom Guds ord och förnuftet. Enligt den katolska kyrkans lära är trosfriheten inherent i den mänskliga naturen. Kyrkan hämtar sin lära om trosfriheten från uppenbarelsen och inte bara från filosofiska och naturliga grundsatser. Detta erkännande av den religiösa friheten får viktiga följder för utövandet av tron: ”Alla människor måste vara fria från varje tvång, såväl från enskilda som från grupper i samhället och från varje mänsklig makt, så att inte någon får tvingas att handla mot sitt samvete i religiösa frågor” (Dignitatis Humanae, nr 2).

Kyrkan intar inte en hållning av ofrivillig resignation gentemot de icke-kristna trossamfunden, utan snarare en aktiv hållning, som är full av högaktning och kärlek. Genom att följa exemplet från Kristus, vilken älskade sina motståndare och sina mördare och också bad sina lärjungar att älska dem, ber kyrkan sina troende om respekt och kärlek gentemot dem som tänker och handlar annorlunda än vi i samhälleliga, politiska och även religiösa frågor. ”Ju mer vi välvilligt och kärleksfullt anstränger oss att nå en inre förståelse för dessa människors sätt att tänka, desto större möjligheter har vi också att kunna komma i samtal med dem” (Gaudium et spes, kap II nr 28).

Som Ni märker gör de kristna grundsatserna ingen åtskillnad mellan kristna och icke-kristna när det gäller religionsfriheten, människovärdet och de medborgerliga rättigheterna.

2. Vi skall nu ta de islamiska grundsatserna i betraktande och då försöka bevisa, att dessa, i motsats till kristendomens grundsatser, utesluter möjligheten till en dialog med icke-muslimer.

För islam – för dess dogma, dess religiösa rätt och dess traditioner – är världen uppdelad i två delar:

a. islams hus eller den islamiska världen. b. krigets hus eller den fientliga (ickeislamiska) världen.

Det är inte möjligt med någon slutgiltig fred mellan dessa båda världar. Islam går dock med på vapenvila, alltså vapenstillestånd för kortare eller längre tid, men bara då muslimerna känner sig i underläge. Detta är inte icke-muslimernas godtyckliga åsikt, utan koranens egen lära. Koranen, som är muslimernas uppenbarade skrift, framställer det på ett sätt som inte tillåter någon diskussion: ”Förtröttas därvid inte, och inbjud dem inte till fred, medan ni har överhanden” (Sura 47, 36).

Islam är på samma gång religion och stat, en teokratisk stat. Alla muslimer bildar tillsammans en enda gemenskap. Det är islams ideal, att utbreda denna stat – och det betyder: islams makt – över hela världen.

I Mellanöstern och i Afrika är uttrycken ”islams nation”, ”muslimernas hemland”, ”panislamism” liktydiga med begreppen ”arabdöme”, ”arabisk nation”, ”arabiska folk”, ”panarabism”. Användandet av dessa uttryck är ämnat att inte i förtid oroa de kristna. Etnologer, arkeologer och historiker måste le när de hör talas om ”arabiska sudaneser”, ”arabiska somalier” eller ”arabiska libyer”. Till och med Persiska viken har fått namnet ”Arabiska viken”. I linje med detta är det som libanesiska muslimer talar om Libanon som ett ”arabiskt Libanon”.

Koranen är muslimernas religiösa, politiska och civila lagbok. Den har inspirerat de moderna islamiska staternas lagstiftning lika väl som den ortodoxa islamiska rättsvetenskapen. De islamiska staterna kan använda sig av den europeiska rätten bara så långt som denna i sina grundsatser inte innehåller något som går emot koranens anda. Även de mest progressiva idéerna måste underkasta sig koranen i de muslimska staterna. Muslimgemenskapens överlägsenhet är en dogm. Allah har själv proklamerat det: ”Ni är det bästa folk, som någonsin har uppkommit bland människor” (Koran 3, 106).

Av denna dogm följer:

a. För alla muslimer finns bara en trosgemenskap, visserligen uppdelad på flera länder. Dessa länder är utsedda att slås samman till ett stort islamiskt fosterland. b. I islams värld kan det inte finnas någon fullkomlig jämlikhet mellan muslimer och icke-muslimer. En god muslim kan inte tillåta, att en icke-muslim äger samma medborgerliga rättigheter som han själv i egenskap av fullvärdig medborgare åtnjuter i sin islamiska stat.

c. En stat med muslimsk majoritet är obetingat en konfessionellt teokratisk islamisk stat. Att i ett sådant statsväsen inte iaktta islams religiösa föreskrifter bestraffas.

Islam kan fördraga närvaron av ickemuslimer under förutsättning att de betalar skatt, låter underkasta sig och inte blandar sig i statsangelägenheterna, då dessa inte angår dem.

Denna hållning finns belagd i koranen i en lidelsefull och militant text: ”Bekämpa dem, åt vilka skriften blev given men som inte tror på Allah och den yttersta dagen och som inte förbjuder det som Allah och hans utsände har förbjudit och som inte bekänner sig till sanningen, tills de ödmjukt erlägger skatten ur handen (dvs omedelbart).” (Koran 9, 29.)

De underkastade är inte längre vad man brukar kalla ”andra klassens medborgare”. Icke-muslimerna är snarare undersåtar, vilka man tillåter att leva tillsammans med de, sanna medborgarna, muslimerna. Detta är läget för kopterna i Egypten, vilka måste utstå många inskränkningar och förödmjukelser. De är till och med förbjudna att undervisa i arabiska språket och arabisk historia och det även i sina egna (kristna) skolor. På liknande sätt är det med de syrisk-ortodoxa kristna i Syrien och kristna minoriteter i många andra arabiska länder. Många förföljda kristna har tagit sin tillflykt till Libanon.

Det är uppenbart att det är omöjligt att föra en dialog med muslimer. Det framgår redan av koranens grundsatser. I enlighet med detta säger en västerländsk islamolog: ”Dialogen med islam är mödosam och svår. Jag skulle nästan vilja säga, att man i viss mening måste ha övertaget för att verkligen inlåta sig på en dialog med muslimer.”

Som belägg för dessa tankar kan en undersökning anföras. Den är publicerad i den libaneiska tidningen ”al Safir” 18/8 1975 av Hussein al Kawatli. Han är sekreterare vid Dar al Fatwa, som är den religiösa myndigheten för sunnitiska muslimer i Libanon. Författaren slår fast, att det finns skillnader mellan kristendom och islam när det gäller uppfattningen om stat och fosterland: ”Antingen är härskaren muslim och staten islamisk. Då erkänner muslimen staten och underkastar sig den. Eller så är staten icke-islamisk. I detta fall förkastar muslimen den, motsätter sig den och försöker med alla medel förinta den, det må sedan vara med fredliga medel eller med våld, öppet eller i hemlighet. Detta är en klar hållning, eftersom den är en grundläggande uppfattning som stöder sig på islams lära. Varje motstånd mot denna hållning måste betraktas som motstånd mot islam och dess lära.”

Samma uppfattning ligger till grund för ett uttalande som Hassan Chaled gjorde, i egenskap av mufti, religiöst överhuvud för de sunnitiska muslimerna i Libanon: ”Palestinierna är islams arme.” Med detta uttalande ville Hassan Chaled förhindra, att den libanesiska armen skulle ingripa i inbördeskriget för att återupprätta ordningen på liknande sätt som den jordanska armen hade gjort 1970.

I samma riktning visar ett lika löjeväckande som fanatiskt förslag som Imam Musa Sadr, det religiösa överhuvudet för shiiterna i Libanon, gjorde för att få slut på kriget: ”För att kriget i Libanon skall komma till ett slut är det bäst, att Libanons kristna fogar sig i att leva så som kristna i andra arabiska länder lever.”

Beschir Dschemeijil, chefen för de libanesiska trupperna, svarade på detta: ”Vi föredrar döden framför ett liv där vi vore medborgare med färre rättigheter och knappt mer än tålda av muslimerna.”

Dessa utsagor och denna mentalitet från muslimernas sida tycker jag belyser de politiska problem, som i vår moderna värld dyker upp där grupper av muslimer råkar i konflikt med icke-muslimer.

Hur kommer det sig, att en etnisk minoritet turkar på 18°16 kunde resa sig mot ärkebiskopen Makarios’ regering på Cypern och därvid erhöll hjälp från en utländsk regering?

Hur skall man förklara, att en etnisk minoritet muslimer på Filippinerna blir understödda av andra islamiska länder vid sitt uppror mot regeringen?

Hur kan det ske, att sydsudaneserna i Sudan, vilka inte är muslimer, ständigt förföljs av muslimerna i norra delen av landet?

Hur är det möjligt, att de muslimska stammarna i norra Tchad för ett partisankrig mot den övriga befolkningen i landet som är mer öppna för civilisationen?

Hur kan det ske, att de islamiska grannstaterna till Etiopien, ett land med koptiska kristna, kan utöva inflytande på landets inre angelägenheter?

Varför öppnar inte sådana händelser, som regelbundet upprepas, slutligen ögonen på de europeiska islamforskarna, vilka inte känner till islams vardag i de islamiska länderna?

3. Efter dessa hänvisningar till det grundläggande skall vi vända oss till praxis, till det libaneiska krigets smärtsamma verklighet. Det ger oss tillfälle att underrätta Er om våra smärtsamma erfarenheter.

Med brutal men välgörande öppenhet kan vi säga, att konfliktens kärna i Libanon är den ursprungliga oenigheten om grundvalarna vad gäller nation, stat och fosterland. Denna oenighet skapar ständigt misstroende mellan alla inblandade parter, särskilt mellan maronitiska kristna och sunnitiska muslimer. Detta misstroende har helt nyligen utmynnat i ett krig, som har varat i nästan två år.

Det är sant, att kriget huvudsakligen fördes mellan palestinier och libaneser. Likväl kan man inte förneka, att konflikten hade en konfessionell grundval. Detta bevisas av våldsdåden mot de kristna, mot präster, ordensfolk och kyrkor. Från de första dagarna i kriget angrep palestinierna de kristna, framför allt maroniterna, understödda av de muslimska folkmassorna. Det första angreppet riktade sig mot ett stort katolskt skolcentrum i Tripoli. Huvudportalen sprängdes av en granat. Efter det att angriparna hade skändat kyrka och tabernakel tog de en präst som gisslan. Denne hade förgäves försökt förhandla med dem. Bland annat hade han talat om för dem, att skolan inte är konfessionell utan besöks av både kristna och muslimer. Hälften av skolans elever är muslimer.

Jag kan inte berätta om alla händelser under detta krig. Muslimernas och palestiniernas bortförande av människor och deras massakrer fick till följd, att motståndarna använde sig av samma metoder. Jag skulle dock vilja anföra några talande exempel:

Tre munkar, som tillhörde den maronitiska munkorden och av vilka en var 75 år, en annan 86 år och en tredje 90 år gammal, blev mördade av föräldrar till elever, vilka hade gått i denna ordens skola i Aschasch.

Hur många kyrkor skändades, plundrades eller brändes inte av muslimerna i erövrade kristna byar där man överhuvudtaget inte stred, jämfört med det fåtal moskéer som, eftersom de låg i stridslinjen, skadades av projektiler! Som exempel skulle jag här bara vilja nämna det som hände vår romerskkatolska katedral i Beirut, St. Louis.

Vi har påbörjat en kristen-islamisk dialog på officiell nivå trots att några troende har tagit anstöt av det. Vi inbjöd imamen för de shiitiska muslimerna i Libanon, Musa Sadr, till ett föredrag i St. Ludvigs katedral under fastetiden 1974. Trots våra bemödanden att öppna en dialog var denna katedral den första kyrka i Beirut som skändades och ödelades. Tabernaklet blev måltavla för maskingevärssalvor, helgonbilderna förstördes, väggarna klottrades ned.

Var och en av dessa attacker åtföljdes av stridsropet i islams heliga krig ”Allahu akbar”. Dessa ord klottrades också med stora bokstäver på väggarna i de skändade kyrkorna. Till och med kommunisterna, vilka kämpade på muslimernas sida gentemot ”de libanesiska stridskrafterna” (den kristna milisen), använde den konfessionella stridens slagord för att därigenom underblåsa muslimernas fanatism.

Som Ni redan har märkt bevisar allt detta, att dialogen med muslimerna är mödosam och svår eller t.o.m. omöjlig. Helt säkert kommer ett sådant påstående att utlösa många protester hos de europeiska islamforskarna. Av den anledningen är det viktigt att jag noggrannare preciserar vad jag har sagt. Varför en sådan dom? Man gör klokt i att göra det faktiska läget klart för sig. Då och då används ordet ”ekumenik” om dialogen med islam. Men det är ett stort misstag. Ekumenik praktiseras bland troende, som tror på samma Kristus. Detta förutsätter en gemensam grundval, vilken inte bara hänför sig till tron på personen Jesus utan också använder ett gemensamt språk. Dessa förutsättningar föreligger inte för ett tankeutbyte med muslimerna.

Bland de samtalspartner, som ställer sig till förfogande för en dialog, måste man skilja mellan muslimer som har studerat i västerlandet och sådana som inte gjort detta. De ”intellektuella som formats av västerlandet” verkar vid första anblicken vara värdefulla samtalspartner. De talar ju samma språk och reagerar som västerlandets företrädare gör. Likväl kommer man snart att upptäcka, att de inte representerar sina trosfränders anda. I den ekumeniska rörelsen har inte dialogen något värde när de närvarande teologerna inte är representativa för sin kyrkas tro. Angående de ”intellektuella som formats av västerlandet” måste man säga, att dessa inte företräder vare sig tron eller mentaliteten i den islamiska trosgemenskapen. Hur kan detta bevisas? När de flyttar tillbaka från västerlandet till sitt gamla sammanhang, omfattar de genast dess gamla sedvänjor och förhållningssätt.

Därtill har samma ord inte samma betydelse för muslimer och kristna. När det gäller ekumenik mellan kristna kan man tack vare bibeln enas om en gemensam vokabulär. I en dialog med muslimer saknas det gemensamma språket, ty koranens nyckelord har inte samma innebörd för muslimer som för kristna. Om man talar om tolerans, respekt, jämlikhet, broderskap så betyder vart och ett av dessa ord något helt annat för muslimer än för kristna. Den dubbeltydighet, som kom till uttryck vid de senaste mötena mellan kristna och muslimer, beror just på detta.

Innan man kan nå framsteg i dialogen mellan kristna och muslimer måste man 1. vara eniga om den exakta innebörden av de ord som används. Detta är ett tidskrävande arbete som hittills inte ens har påbörjats;

2. vara säker på att samtalsparterna verkligen är representativa för sin trosgemenskap. Så är inte fallet i dag.

Allt detta får inte leda till att man låter det påbörjade arbetet ligga nere. Men vad man kan fordra härnäst är förberedelser för varje framtida dialog mellan kristna och muslimer. Så länge man inte tar itu med detta förarbete är samtalet mellan muslimer och kristna dömt att misslyckas.

Det är inte vår avsikt att förhindra dialogen. Vi vill emellertid uppmana de katolska teologerna i Europa att vara kloka som ormar. De får inte låta sig förledas av några islamiska ledares förklaringar och av deras inställning då de talar om ”öppenhet” och ”dialog”. När dessa har kommit tillbaka till sin egen miljö, blir de nämligen åter fanatiker och är bara inställda på att med alla till buds stående medel utbreda islam över hela världen. Dessa medel må sedan vara fredliga eller våldsamma. Det finns tyvärr nog med exempel på detta. För dem helgar ändamålet – islams seger – alla medel, till och med krig, massaker och plundring.

Var försäkrad om min respekt och högaktning i Kristi namn.

Paul Bassim,

Apostolisk Vikarie för romersk-katolska kyrkan i Libanon.