Kristendomens framtid i sociologiskt perspektiv

Ett föredrag av F-X Kaufmann

Att fråga efter kyrkans och religionens framtid är att föreställa sig den som möjligt annorlunda än den hittillsvarande historien. Detta historiska medvetande är grunden för det moderna krismedvetandet, osäkerheten om kristendomens framtid.

Den centrala antagonismen i det moderna samhället är inte längre mellan kapital och arbete, utan mellan den i systemet inneboende måttlösheten i det ekonomiska livet å ena sidan, de övriga samhällsområdena å den andra. Det privatkapitalistiska ekonomiska systemet, alltså både kapital och arbete, har utvecklat ett slags parasitism: det skördar där det inte har sått. Dvs det påverkar på ett ingripande sätt livsområden som inte direkt har med det ekonomiska livet att göra. Mest uppmärksammade på senare tid är givetvis miljöproblemen som skapats av den industriella expansionen. Ett slående exempel är hur ett transnationellt livsmedelsföretag som Nestle genom marknadsföring av industriella mjölkprodukter på ett oöverskådligt och fatalt sätt kan påverka de biosociala moder-barn-relationerna i oförberedda, traditionella kulturer. Bland andra icke förnybara resurser som det moderna ekonomiska systemet tär på, hör också traditioner av vitt skilda slag. Genom det kapitalistiska produktionssättet och dess socialistiska styvbror, den byråkratiska förvaltningsstaten, har dessa blivit övertäckta och kompenserade. Detta har drabbat åtskilliga strukturer och traditioner som i det förflutna mer eller mindre hade säkerställt kristendomens tradering.

Traditionernas undergång

Utvecklingen av ekonomi och teknik har förändrat människans vardag på ett idag självklart sätt, men som i flera hänseenden har undergrävt de tidigare grunderna för möjligheten till religiös erfarenhet. Därmed har också möjligheten att tradera kristendomen i dess skilda konfessionella och nationella utformningar minskat. För den katolska världen kan upplösningen av kyrkoåret och de därmed förbundna bruken knappast överskattas vad gäller betydelsen för barnens religiösa fostran. Ett annat viktigt fenomen i den ekonomiska utvecklingens följd är migrationen, som alltmer upplöst de geografiska konfessionsgränserna. Och inte minst tv:s spridning och med den förknippade nya former av ett hela samhället omfattande medvetande. I detta får religionen och kyrkorna sig tilldelad en särskild, men perifer, plats i samhällsangelägenheterna. I en agrar kultur upplevde producenten sin avhängighet av naturens växlingar, och det låg nära till hands att till dessa knyta religiösa bilder och tolkningar. Men att betrakta de industriella konjunkturerna och kriserna som Guds vilja, ställer sig svårt.

I förhållande till alla som centrala definierade företeelser i det moderna samhället, ekonomi, politik, vetenskap, teknik, har religionen blivit ”ortlös”. Välmenande försök att etablera förbindelser mellan kristligt eller teologiskt tänkande och dessa sekulära områden har knappast förmått att övertyga ens ett flertal av de kristna som plausibla, med specialvetenskaperna konkurrenskraftiga, tolkningar av dessa livsområden. Här rör man sig på den djupaste nivån av det religiösa krismedvetandet, där krisen gäller religionen själv. Religionens kris kan sägas bestå i att den inte längre uppfyller sin roll visavis samhället. Den synes ha blivit överflödig, när samhället har stabiliserats på grundval av andra former av organisation och vetande.

Kristendomens förkyrkligande

Tesen att integrationen i det moderna samhället inte längre sker med tillhjälp av religionen förefaller alltså högst sannolik. Men av den följer inte utan vidare ett försvinnande av den institutionaliserade religionen. Sekulariseringsprocessen i västerlandet är en process där skilda samhällssfärer differentieras; produktionen blir ett autonomt trafikekonomiskt system, politiska herraväldesförhållanden blir till förvaltningsstaten etc . . . Den religiösa aspekten blir autonom i institutionen kyrkan och den mellanmänskliga intimiteten i institutionen familj och äktenskap. Denna samhälleliga differentieringsprocess fullbordades i Europa väsentligen under 1700- och 1800talen, varvid för det religiösa området åtskillnaden mellan stat och kyrka var det avgörande momentet. I den mån som den traditionella alliansen mellan den officiella kyrkan och den politiska makten lossnar eller lossas, börjar den religiösa relationen att i specialiserad form rikta sig mot kyrkan, medan den i tilltagande utsträckning försvinner från andra samhällssfärer. Den viktigaste förändringen i den samhälliga institutionaliseringen av religionen under det senaste århundradet är kristendomens förkyrkligande.

Denna tes överraskar sannolikt många och är inte heller allmängods inom religionssociologin. Först i sen tid har socialhistoriska undersökningar av religiositeten i flydda tider genomförts. Ur dessa kommer inte någon uteslutande pessimistisk bild, vad angår den samtida kristendomen. Vi ser mycket tydligare än förr, att kristendomen i den s.k. kristna medeltiden var mycket mer ideologi eller religion i rent samhällelig mening än vi hittills antagit. Det var först efter reformationen, troligen stimulerade av konfessionernas konkurrens och utvecklingen av bildningsväsendet som det kom till allvarliga bemödanden till kristianisering i betydelsen av personlig samvetsformering hos breda befolkningsskikt. Om man betraktar kristendomens historia finner man alltid två slags rörelser: Dels en utbredning av kristna meningsinnehåll som samtidigt blandar dem med ickekristna företeelser och tolkningar. Å andra sidan en rörelse till koncentration på det specifikt kristna. Historiskt kommer denna rörelse alltid från ett intensivt religiöst engagemang och ofta ur en mer eller mindre mystiskt präglad andlighet och asketisk världsflykt. Det specifikt nya i den nuvarande epoken i kristendomens historia som kan betecknas med begreppet kristendomens förkyrkligande, betingas av omständigheten att en sådan koncentration på det specifikt religiösa i kristendomen inte är ett resultat av kristnas återvändande till ursprunget Jesus Kristus, utan att den har samhälleligt pålagts de kristna. Den dominerande tendensen i de mest utvecklade samhällena i västerlandet är att medge kyrkorna en viss plats, ja, t.o.m. en kompetens för frågor rörande den offentliga moralen, så länge den inte stör affärerna på övriga samhälleliga områden. Religiösa rörelser som inte utgår från de officiella kyrkorna betraktas med misstro. Däremot synes de etablerade kyrkornas offentliga ställning idag i de flesta länder vara mindre utsatt än på 1800-talet.

Ekumeniken och samhällsutvecklingen

Tendensen till förkyrkligande av kristendomen leder till ett närmande mellan katolicism och protestantism. Medan den katolska kyrkan traditionellt upprätthåller sin läras och sin praxis samhällsomgripande anspråk, har protestantismen betonat den kristna trons innerlighet, skillnaden mellan den synliga och den osynliga kyrkan och det världsliga regementet. Det tilltagande förkyrkligandet av protestantismen med slutet på statskyrkosystemet å ena sidan, den ekumeniska rörelsen å den andra, har delvis varit påtvingat.

Vid första anblicken förefaller det som om med förkyrkligandet kristendomen åter skulle fått en relativt stabil samhällelig författning. Men den katolska mentaliteten synes ha svårt att finna sig i förhållandet, även om den officiella kyrkan inte är hotad. Tillbakagången i kyrkobesök och prästkallelser vittnar om krisen. På protestantisk sida förefaller man lättare komma till freds med en situation, där den moderna människan endast deltar i det kyrkliga livet i gräns- och övergångssituationer. Men sammanbrottet av typiska katolska deltraditioner, t.ex. biktpraxis, är sannolikt mer symptomatiska för den nutida katolicismen än minskningen av kyrkobesöken. Under de senaste årtiondena har i konfessionellt blandade länder som Förbundsrepubliken och Schweiz skett en upplösning av katolicismens subkulturella element som går utöver den allmänna tillbakagången i kyrklighet.

Därav kommer ett anspråk på att ses främst som kristen och inte som katolik. Och i detta ligger förmodligen inte endast ett ekumeniskt moment, utan samtidigt en anpassning till de samhälleliga förväntningarna gentemot kristendomen som sådan. Om den organiserade ekumeniken är ett ursprungligt religiöst fenomen, ett slags kristendomens innovation, synes med hänsyn till de dominerande samhälleliga förväntningarna ganska tvivelaktigt.

Den s.k. folkkyrkligheten förefaller tills vidare inte att försvinna, men den försvagas i sina manifestationer, särskilt vad gäller möjligheterna att vidareföra kristendomen till kommande släkten. Kristendomens offentliga betydelse krymper alltmer till den officiella kyrkan, men denna är ohotad och fyller vissa samhälleliga funktioner. Förhållandet att man i de västliga samhällena ännu inte frambragt några andra moraliska instanser än de kyrkliga, och att man trots all sekularisering inte kan undvara moraliska anstalter, tillförsäkrar kyrkorna samhälleligt anseende, om än inte nödvändigtvis andligt inflytande.

Religionens kris och kyrkans

Vi har nu kommit fram till en paradox. När vi först diskuterade religionens kris föreföll det som om religionens sociala status var ifrågasatt. Den enskilda människans religiösa orientering föreföll inte obetingat problematisk, men prekär på grund av bristande samhällelig förmedling. Men en analys av kristendomens historiska förvandlingar visar något annat, nämligen att kristendomen i form av den officiella kyrkan inte förefaller hotad, men att dess förmåga att nå den enskilda människan är i avtagande. 1 det förgångna var det aldrig i första hand de kyrkliga organisationerna som sådana, som skötte traderingen av kristna meningsinnehåll till följande generationer.

Nu däremot förväntas allt som har med religion att skaffa skötas av den officiella kyrkan och dess företrädare. När föräldrar tror att de uppfyller uppgiften att ge sina barn en religiös fostran genom att sända dem till religionsundervisningen, och inte ser att deras eget exempel och det vardagliga umgänget med deras barn är av större betydelse, då är chanserna till religiös socialisation och tradering av tron utomordentligt reducerade.

Den påtvungna koncentrationen

Vad kan då förväntas inträffa i denna situation? En rimlig förmodan är att kristendomens utbredning och uppstigande till att bli den samhälleligt dominerande religionen i regel åtföljs av en försvagning av dess transcendensaspekt och därmed av dess specifikt religiösa kraft. Däremot skulle koncentrationsrörelser, som samtidigt i allmänhet beledsagas av ett åtminstone partiellt avvisande av den härskande samhällsordningen höra samman med ett intensivt transcendensförhållande och ett stort mått av specifikt religiöst engagemang. En särskild svårighet att pröva denna hypotes ligger i förhållandet, att sådana rörelser av religiös koncentration i regel bärs upp av minoriteter, och att det här är svårt att räkna kvantiteter mot kvaliteter. Ändå kan vi idag konstatera ett utomordentligt intensivt kyrkligt liv i Polen med enormt många prästkallelser. Alltså i en situation, där kyrkan befinner sig i opposition mot den politiska makten. Något liknande kunde man iaktta under den tyska kulturkampen för hundra år sedan. I den mån som i Latinamerika episkopatet distanserar sig från de härskande militärdiktaturerna, förefaller liknande rörelser att komma i gång där.

Paradoxen i västerlandet är alltså att kristendomen här samtidigt är samhälleligt erkänd men ändå tillbakaträngd till området för det specifikt religiösa. Men denna koncentration till det religiösa kommer här och nu inte från en inre förnyelserörelse utan av en samhällsutveckling, som varken de kyrkliga ämbetsbärarna eller de vanliga kristna hittills synes ha kunnat undgå.

I samtida tysk sociologi spelar Niklas Luhmann en ledande roll. Hans systemteoretiska sociologi har sysslat en del med kyrka och religion, och enligt honom ligger kristendomens och kyrkans chanser i om man lyckas utdifferentiera ett specifikt kommunikationsmedium för tron.

Till detta behöver kyrkan snarare diktare än tänkare, mystiker förr än generalvikarier eller nuntier. Men detta sätt kan aldrig bli enahanda och uniformt. Utdifferentieringen av olika kristna traditioner är därför ingen olycka, även om vi beklagar religionskrigen. Differentieringen är tvärtom kristendomens egentliga chans på tröskeln till det globala samhället.

Servicekyrkan nästa?

Troligast förefaller dock för den närmaste framtiden, att inte mycket förändrar sig i våra länder utan djupgående politiska och ekonomiska omvälvningar. Det är alltså långt ifrån osannolikt att vi i Tyskland och Schweiz närmar oss det tillstånd, som ögonskenligen härskar i Sverige, där t.o.m. en statskyrka utan nämnvärt inflytande på det offentliga livet och befolkningens seder koexisterar i långtgående spänningslöshet med de sekulära strukturerna. För den evangeliska kyrkoförståelsen är det väsentligt lättare att finna sig tillrätta i en sådan situation än för den katolska, och därför förefaller också katolicismens samhällsförändrande potential i grunden större än protestantismens. En chans till förändring i de katolska kyrkliga strukturerna finns paradoxalt i prästbristen. Om inte återväxten förstärks, kommer det att framkalla förändringar i de kyrkliga strukturerna, en förstärkning av lekmannaelementet eller upphävande av det obligatoriska prästcelibatet. Huruvida därur av sig själv någon andlig förnyelse skulle spira synes dock tvivelaktigt utan några större sociala omvälvningar. Om man bedömer den yttre framgången, skulle den gynnsammaste bilden som de nuvarande utvecklingsperspektiven i de högutvecklade länderna erbjuder kristendomen vara denna: kyrkan inklusive karitativa organisationer bildar stora samhälleliga serviceorgan.

Mot dessa utvecklingstendenser kommer invändningar från de katolska traditionalisterna. Vid första anblicken har de goda argument på hand. De känner helt riktigt, att det andra Vatikankonciliet satte en väl abrupt punkt för den eftertridentinska kristendomen. De har omedvetet begripit att religionens samtidigt samhälls- och personintegrerande kraft beror inte på teologiska, utan på sociala traditioner; på orubbligheten i kultens ord. Den liturgiska förnyelsen har delvis genomförts med administrativa metoder, som nödvändigtvis måste göra åtskilliga till främlingar i gudstjänsten. Men den större pluralism och hänsyn som man kan efterlysa är inte traditionalisternas program. I en historisk återblick kommer man sannolikt inte att skatta den katolska traditionalismen, som knappast kom oväntad för sociologerna, högre än den allmänna samtida nostalgivågen. Men den korrekta insikten om kultens betydelse och mysteriets dialektik förefaller dock bättre förankrad i traditionalisternas medvetande än i de progressiva strömningar, som också de är en styggelse för en till serviceorgan stelnad officiell kyrka.

Det moderna samhällets brister och spänningar

Åtminstone hittills är på intet sätt bevisat, att den kyrkoreform som inleddes genom andra Vatikankonciliet har varit framgångsrik i den meningen att den ökat kristendomens traderingsmöjligheter. Men kanske går den europeiska kristendomens historia mot sitt slut, vilket knappast motsägs av europeisk kultur och europeiskt samhällsliv. Kristendomens

tyngdpunkt kanske förflyttar sig till Sydamerika eller Afrika. Ändå kan man avslutningsvis peka på några brott eller språng, som också finns i vårt till synes ultrastabila moderna samhälle, och vilka möjligen kan utveckla sig till sociala spänningsfält, av vilka nya kristna rörelser kan profitera.

I första hand kan man här nämna de moderna samhällenas brister, vad gäller att övertyga efterkommande generationer om meningen med deras etablerade form. Just här finns det tomrum som reduktionen av den explicita kristna religionen till kyrkorna har efterlämnat i den samhälleliga differentieringsprocessens spår. Men kristendomen kan inta denna plats endast om den blir något mer än en bland konkurrerande världsåskådningar. Den pastorala vården borde i mindre utsträckning än hittills insistera på stabilisering av religiösa och rituella sedvänjor, utan skapa tillfällen tills sådana religiösa avgöranden, som på sin tid med otvivelaktig framgång de ignatianska exercitierna åstadkom. En sakramental anknytningspunkt erbjuder sig i den katolska konfirmationen, vilken i nuvarande praxis är uppenbart funktionslös.

Samhällets struktur idag är föga ägnad att låta fastare sociala relationer uppstå utanför familjen. Den sociala betydelsen av nya gruppbildningar har visats av nyvänstern, särskilt i studentmiljö. Att de också erbjuder religiösa möjligheter framgår av den karismatiska förnyelsen.

Basgrupper och världssamhälle

Ännu kan man inte överblicka vilka sociala konsekvenser som kan komma ur den stagnation av det ekonomiska livet som åter finns i perspektivet, eller ett mer produktivt alternativ, att styra produktionskrafterna till gagn för de fattiga länderna i världen. Med den nuvarande, i grunden efter egennytta orienterade arbets- och konsumtionsmotivationen kan inte bådadera bemästras. De sociala konflikter som här kan väntas, kan åter erbjuda ansatspunkter för kristna identifikationer på ett vidare samhälleligt plan, ja, det synes inte ens uteslutet att kristendomen kan få större betydelse på den globala nivån, när konflikten mellan de rika och fattiga länderna tilltar. Det förefaller alltså som om kristendomens chanser idag att åter bli en världshistoriskt verksam kraft är knutna till brister i den samtida samhällstypen, vilkas reella vikt är svår att uppskatta.

Det heter ”där två eller tre är församlade i mitt namn”, inte där två eller tretusen administreras eller politiskt styrs i mitt namn. Kristendomens framtid beror i avgörande utsträckning på, hur långt det lyckas att göra tron möjlig, inte endast som något rent inre, utan som en mellanmänsklig erfarenhet. En erfarenhet i små sociala grupper långt under den organiserade formation, som det nuvarande samhällets struktur bildar. Sådana sociala mikro-världar utbildas idag inte så lätt av sig självt som tidigare, utan måste medvetet eftersträvas och skapas. Bristen på sådana är för övrigt en fara inte endast för traderingen av kristendomen, utan också för den totala socialisationen av det uppväxande släktet.

Den hållning till den officiella kyrkan och dess representanter som är mest meningsfull, är en kritisk solidaritet. Konformitet å ena sidan, indifferens å den andra, skulle endast motsvara de samhälleliga förväntningarna på oss.