Psaltaren brödet i ödemarken

Av alla bibelns böcker är Psaltaren den mest brukade. Detta kan låta som ett tvivelaktigt påstående sett ur ett skandinaviskt perspektiv, eftersom Psaltaren inom den lutherska kristenheten inte intar samma ställning som fallet är t.ex. inom de ortodoxa, katolska och anglikanska kyrkogemenskaperna. Men en statistisk undersökning skulle förvisso utvisa att rent ”materiellt” sett ingen annan bibelbok utnyttjas så flitigt i kristna gudstjänster (för att inte tala om synagogans liturgi) som just Psaltaren. Nästan varje ortodox gudstjänst börjar med en eller flera psaltarpsalmer och innehåller också i övrigt mängder med psaltartexter eller reminiscenser ur någon psalm. Varje katolsk mässa innehåller åtminstone ett tiotal verser ur en psaltarpsalm som reciteras efter den första läsningen ur bibeln, och dessutom brukas brottstycken ur Psaltaren som antifoner eller på annat sätt. I tidegärden genomgås numera hela Psaltaren under loppet av fyra veckor; tidigare lästes som bekant samma pensum under loppet av en enda vecka.

Denna favorisering av en gammaltestamentlig bok är ju ingalunda en självklarhet i den kristna kyrkan. Vad beror den på?

För det första finns det en rent historisk förklaring. De första kristna deltog i synagogans gudstjänst och betraktade det som vi nu kallar Gamla testamentet som heliga skrifter. Psaltarsången övertogs som det normala sättet att uttrycka också den överväldigande erfarenheten av Guds ingripande i Jesus Kristus (Ef. 5:19 ff.) Den liturgiska kontinuiteten med synagogan bröts aldrig.

Psalmen som bärare av ”arketyper”

Ett annat viktigt skäl är psalmernas litterära, mänskliga, ja man skulle kunna säga psykologiska kvaliteter. De är samtidigt allmängiltiga och personliga. Bara det faktum att texter, vilkas äldsta delar är bortemot tretusen år gamla, fortfarande används som personliga böner av tusentals människor dagligen under ett helt liv vittnar om en slitstyrka som knappast några andra bönböcker besitter. Hur kan det komma sig? Man skulle kunna svara så här: psalmerna fungerar redan på det allmänmänskliga planet som uttryck för de olika dispositioner (farhågor, aningar, önskningar, känslor av glädje, sorg, smärta, hopp, förtröstan, sårbarhet, skuld, tacksamhet, förundran, och så vidare) som man med den jungska psykologin skulle kunna kalla arketyper. De kläder dessa sinnestillstånd i bilder och ord, de artikulerar, på samma sätt som urgamla berättelser och mytologiska bilder, dessa mänskliga urtillstånd och förmår därigenom att utöva ett helande och läkande inflytande. I vår tid, som avhänt sig de flesta av tidigare generationers möjligheter att i riter och poesi göra sådana psykiska tillstånd hanterliga och fruktbärande, kommer denna aspekt av bönespråket att få en allt större betydelse. Man behöver bara erinra sig det tilltagande och svårdefinierbara intresset för mytologiskt laddad konst i våra dagar (Sagan om ringen, Hajen, Bröderna Lejonhjärta!) för att förstå detta. De arkaiska psalmerna formulerar en för-rationell, en förintellektuell skiktning i det mänskliga psyket, både kollektivt och individuellt, de kan så att säga bli ett vattenflöde i de redan förut existerande flodbäddarna i människans inre. De är bärare av en sorts psykisk energi just därigenom att de inte talar i abstraktioner utan alltid är ”förkroppsligade”. De lyckas med det som det begreppsliga språket inte förmår, att översätta det som bara kan uttryckas i symbol och liknelse. Psaltarens kroppsliga språk balanserar intellektets ständiga begreppsliga bearbetning och återställer den själsliga helheten.

Några få exempel torde vara nog: ”dödsskuggans dal” (23:4), ”han döljer mig i sin hydda” (27:5), ”smaka och se att Herren är god” (34:9), ”Min själ törstar” (42,3), ”Min själ mättas såsom av märg och fett” (63:6), ”Jag har sjunkit ned i djup dy” (69:3), ”jag äter aska” (102:10), ”Ur djupen ropar jag” (130:1), ”Såsom ett avvant barn i sin moders famn” (131:2), ”han mättar dig med bästa vete” (147:14).

Samtliga de aspekter som jag hittills antytt har varit beståndsdelar av kyrkans självmedvetande i alla tider. Man kan finna tankar om psalmernas själsläkande verkan hos författare från alla tider. ”Psalmen är själens vila, en fridens gåva, en lättnad i jäktet och tankarnas tumult. Den stillar vreden och lägger band på passionernas impulser” (Basilius). ”Psalmen stillar vrede, skingrar förvirring, lättar sorg. Den är ett vapen om natten, en levnadsregel om dagen, en sköld mot fruktan, en bild av vilan och ett löfte om friden” (Ambrosius). ”Psaltaren är en skatt som ständigt växer i mänsklighetens bröst” (Cassiodorus).

Psalmen som ”typos”

Men alla dessa litterära förtjänster räcker inte som förklaring till att den kristna kyrkan ständigt griper tillbaka till Psaltaren för att uttrycka sina djupaste erfarenheter. Nya testamentet ser i det Gamla profetiska utsagor om Jesu liv, död och uppståndelse (Luk. 24:44) och hänvisar otaliga gånger till just Psaltaren. I samma anda inläste kyrkofäderna i varje psaltarvers förtäckta sammanhang: Kristi, apostlarnas, kyrkans röst talade i dessa texter. 1 många fall kunde detta tolkningsschema pressas långt utöver vad den hebreiska textens bokstavliga mening kunde låna sig till, men ingen tvekan kan råda om att kyrkan alltifrån äldsta tid i Psaltaren sett mer än utomordentliga böner för olika livssituationer. Psaltaren har fått sin slutgiltiga och djupaste mening som uttryck för mänsklighetens fundamentalt nya situation efter Jesu påsk. Man kan tvista om legitimiteten i olika kristologiska tolkningstyper av enskilda Psaltarställen, om en psalms ursprunglige författare verkligen velat lägga in en messiansk mening i en viss vändning eller om det eventuellt varit Guds plan att från början låta orden få en djupare mening (en s.k. sensus plenior) än vad författaren själv varit medveten om. Under alla förhållanden kan den kristne bedja med Psaltarens ord i förvissning om att hela dess redan rent allmänmänskligt giltiga innehåll är i ännu högre grad giltigt och laddat med mening om det tillämpas på den kristna existensen i alla dess dimensioner (vad man skulle vilja kalla en sensus a fortiori).

Vi vet att Jesus själv använde Psaltaren i sin personliga bön till Fadern och vi kan föreställa oss vilken djup innebörd psalmerna måste ha haft för honom. När kyrkan använder samma ord gör hon det som Kristi kropp, som inkarnationens förlängning i varje kristens liv (Kol. 1:24).

I detta perspektiv blir också de psalmer som tycks andas allt annat än kristen försonlighet och fiendekärlek möjliga att använda: de ständigt hotande makterna är idag inte mindre verkliga, även om de kanske är mindre konkreta än vad Sihon, amoreernas konung, och Og, konungen i Bashan (Ps. 136:19 f) var för israeliterna på väg till det utlovade landet. Vi ber Psaltaren i viss mening i samma situation som Jesus, i kamp mot ondskan (i vidaste bemärkelse) och med hans ord. ”Han ber för oss som vår överstepräst, han ber i oss som vårt Huvud, han tillbedes av oss som vår Gud. Låt oss därför känna igen vår röst i hans och hans röst i oss” (Augustinus, kommentar till Ps. 86:1).

Psalmen som kyrkans röst

Detta är en antydan om vilken betydelse som tillmätes just Psaltaren i katolsk spiritualitet och gudstjänst. Det är mycket lätt att exemplifiera hur mängder av enskilda psaltarställen används i liturgin på grund av att deras bildspråk kan ges en specifik kristen tolkning. Jag skall nu inskränka mig till exempel ur nu gällande katolsk liturgi.

Liturgin är genomdränkt av Psaltarens bildvärld. ”Smaka och se att Herren är god” (34:9) har sedan äldsta tid sjungits vid kommunionen. Liknande ”nattvardspsalmer” är 104:15, 107:9, 111:4-5, m.fl. Liturgin och folkfromheten har gjort den hebreiska synen på hjärtat som samlingsbild för personligheten, platsen för de djupaste erfarenheterna, till sin i Jesu-hjärta-högtiden, och lånar flera gånger Ps. 33:11 ”hans hjärtas tankar består från släkte till släkte” för att uttrycka Guds kärlek (introitus, etc.). ”Må du främja för oss våra händers verk” återkommer bl.a. i samband med gudstjänster vid sådd och skörd (Ps. 90:17) och orden ”Nära är du Herre” (119:151) får en alldeles särskild mening använda som liturgisk sång under adventstiden, liksom ”Du har varit mitt stöd allt ifrån moderlivet” (71:6) i samband med Johannes döparens födelse 24 juni och ”I din hand befaller jag min ande” (31:6) sjungna efter berättelsen om Stefanus stenande på Annandag jul.

Psaltarord används också för att beledsaga vissa gester, t.ex. ”Två mig väl från min missgärning” (51:4) som läses av prästen vid handtvagningen i mässan, och samma psalms ”Herre, upplåt mina läppar” (vers 17) som inleder varje dags tidgärd samtidigt som man gör korstecknet över läpparna.

Det semitiska bildspråket är alltså, som framgår av detta axplock, inte ett likgiltigt adiaforon för den katolska traditionen. Psaltaren är mer än en gammaltestamentlig text vilken som helst som enbart skall läsas och höras på grund av sin ”poäng”. Dess bilder har färgat både föreställningsvärld och ritual. Det är här på sin plats att som jämförelse andra den lutherska psalmskatten, som till dels består just av psaltarparafraser (”Upp, psaltare och harpa”, ”Jag lyfter mina händer”, etc.).

Mot en ny psaltaröversättning

Det är viktigt att hålla alla dessa saker i minnet om man vill förstå vilka ”avnämarsynpunkter” den katolska kyrkan kan ha i samband med den pågående nyöversättningen av Gamla testamentet. Den gammaltestamentliga översättningsenheten har nyligen framlagt en provöversättning av ett antal psalmer (21 psalmer. Öe-version 1976-1977 reviderad i september- november 1977), och det är som torde ha framgått ett dokument som är av allra största intresse för alla dem som brukar psaltarpsalmerna regelbundet i gudstjänsten eller enskild bön. I dessa översättningsprov framstår svårigheterna med all tolkning av antika texter i ett särskilt skarpt ljus.

De principer som den gammaltestamentliga översättningsenheten ämnar följa i sitt arbete finns redovisade i Att översätta Gamla testamentet (1971 års bibelkommittés betänkande, SOU 1974:33), en pärla bland statliga offentliga utredningar. Man har där lyckats att framställa såväl den vetenskapliga problematiken som den vånda en översättare alltid måste känna inför sin uppgift på ett i bästa mening populärt (och därtill språkligt njutbart) sätt. I korthet kan dessa principer sammanfattas så: man vill undvika en speciell ”bibelstil” i den meningen att läsaren bibringas något av en 1800-talsstämning; sålunda undviker man mer konsekvent än hittills s.k. hebraismer, språkliga uttryckssätt som kalkerats efter hebreiskan (av typen ”kött” = allt levande, ”säd” = släkte). Översättningen skall resultera i en idiomatisk, begriplig, naturlig nutida svenska, den skall utnyttja svenskans alla stilistiska möjligheter och så långt möjligt också söka ta hänsyn till respektive genre; så t.ex. vill man beträffande poetiska texter ge översättningen en viss rytmisk fasthet och nyttja de möjligheter som rim, alliteration och assonans ger i svenskan.

Ett exempel kan bättre beskriva vilket mål översättarna har uppställt för sig. Slutet av psalm 96 lyder i 1917 års kyrkobibel så:

Ja, då juble alla skogens träd

inför Herren, ty han kommer,

ty han kommer för att döma jorden.

Han skall döma jordens krets med rättfärdighet

och folken med sin trofasthet.

Och i översättningsförslaget:

Då må alla träd i skogen jubla

inför Herren: se han kommer,

se han kommer för att råda över jorden,

råda rättvist över världen,

råda trofast över folken.

Det är uppenbart att förslaget här har träffat den rätta tonen och lyckats återge den poetiska kraften på ett sätt som gör svenskans möjligheter rättvisa. Eller tag början av 126:

När Herren åter upprättade Sion,

då var allt som en dröm:

vi skrattade, vi sjöng av glädje,

och jublet steg från våra läppar.

I jämförelse med 1917 är en sådan översättning en litterär erövring.

Liturgiska frågetecken

Men naturligtvis kan man här och var sätta frågetecken med utgångspunkt i den ”liturgiska situation” som ovan skisserats. Denna översättning skall inte bara användas som texter för enskild andakt eller tyst läsning. Det motsvarar deras ursprungliga tillkomst att de också skall reciteras och sjungas i offentlig gudstjänst och att vissa rader skall göras till omkväden med egen melodi. Det går inte alldeles lika lätt att sjunga ”Nu vill jag lovsjunga Herren” som en antifon när man är van vid ”Lova Herren, min själ” (103:1, 104:1, m.fl. ställen). Översättarnas vaksamhet mot hebraismer har gått hårt fram över många uttryck som så kommit att ingå i den svenska religiösa poesins uttrycksförråd att ingen längre tänker på det hebreiska ursprunget: ”för sitt namns skull” har blivit ”så som han har lovat” (23:3), ”Herrens öga är vänt till dem som fruktar honom”heter ”Herren vakar över sina trogna” (33:18), ”min mun” och ”min själ” och ”min tunga” blir rätt och slätt ”jag” i 71:15, 146:1 resp. 71:24; däremot bibehålles ”mina läppar” i 71:23 men blir till ”min mun” i 51:17.

Det sistnämnda fallet inbjuder till särskild eftertanke eftersom det används i samband med en rituell gest. En fornhebreisk bild kan av översättarna i vissa fall ges en svensk motsvarighet av ungefär samma grad av konkretion och med bruk av samma kroppsliga eller rumsliga dimension: ”ur syndarens hand” blir ”ur de ondas grepp” i 71:4; ”min mun” blir ”min strupe” i vers 8 av samma psalm; i psalmen 146:9 har ”de ogudaktigas väg vänder han i villa” återgivits ”(Herren) korsar de ondas planer”, en metafor som skulle kunna göra vilken kyrkofader som helst lyrisk. I något fall har konkretionen till och med ökat: i 145:14 ”han upprättar alla nedböjda” har man föreslagit ”han rätar krökta ryggar”.

Frestelsen till abstraktion

Så långt allt väl. Men i en lång rad ställen tycks rädslan för hebraismer och strävan efter ett idiomatiskt svenskt nutidsspråk föra översättarna in på en tvivelaktig väg hän mot ett mer abstraherande och i något fall rent av akademiskt uttryckssätt. I den mest brukade av alla psalmer, den femtioförsta, har man i vers 9 ”Skära (de grekiska och latinska översättningarna har här ‘bestänk’) mig med isop, så att jag varder ren; två mig, så att jag bliver vitare än snö” helt enkelt avskaffat anknytningen till vatten-bilden (i varje fall för personer utan särskilda kunskaper om judisk liturgi); det senare ledet heter ”gör mig vitare än snö”. Olägenheten med en sådan översättning visar sig väl klarast om man skall använda den i samband med Asperges-riten i den katolska gudstjänsten. Versen 4 ”Två mig väl från min missgärning” heter i förslaget ”Gör mig fri från all min skuld” och en poäng går onekligen förlorad om orden skall användas i samband med handtvagningen i mässan.

Men resonemanget kan också föras ett steg vidare: gör man denna arkaiska (och, som man väl också får säga, arketypiska) poesi verklig rättvisa om man abstraherar bilder som t.ex. ”lyfta sin själ” i 25:1 (”jag sätter mitt hopp till dig”), ”han som har danat allas deras hjärtan” (återges med en glosserande översättning ”han som ensam gett dem liv och tanke”); ”de ben, som du har krossat” (”mig som du har krossat”); ”deras blod skall aktas dyrt i hans ögon” i 72:14 (”deras liv är dyrbart i hans ögon”); ”våra händers verk” i 90:17 (”all vår strävan”); ”den frukt du skapar” i 104:13 (”allt vad du ger”); ”brödet styrker människans hjärta” i 104:15 (”bröd, som ger henne styrka”)? Det råder ingen tvekan om vilken översättning som bäst svarar mot psaltarpoesins ”förkroppsligade”, antropologiskt talande och arketypiska funktion.

Det kan knappast hävdas att denna nedmontering av bildspråket gör texterna i verklig mening mer lättillgängliga. Om man nu bortser från den stilistiska patina som 1917 års översättning är överdragen av kvarstår som ett oavvisligt faktum att dess mer konservativa översättning i dessa fall har långt större poetisk kraft och utövar större lockelse och fastnar lättare i ens föreställningsvärld. Detta inte i kraft av ”en magisk tjuskraft just från det halvt eller helt oförstådda” (utredningen s. 75) utan därför att det hebreiska bildspråket talar till hela människan och inte främst till hennes intellektuella, rationella dimension, eller med andra ord, utövar poesins funktion.

Kan den judiska symbolvärlden bortrationaliseras?

Allvarligare invändningar kan resas mot några översättningsförslag som inte bara syndar svårt mot poesins överordnade intressen utan också försvårar förståelsen av det Nya testamentets symbolvärld. Psalmen 33, en tacksägelsebön som på ett typiskt judiskt sätt sammanbinder skapelse och frälsning, användes i påsknattsgudstjänsten som meditationspsalm efter läsningen av skapelseberättelsen i första Mosebok. I vers 6, som i 1917 års översättning lyder ”Himmelen är gjord genom Herrens ord, och all dess här genom hans muns anda”, det vill säga genom en fläkt av hans andedräkt, skall de sista orden enligt provöversättningen återges rätt och slätt ”på hans bud”. Man undrar vad Chagall skulle ha sagt. Här har man inte bara offrat associationerna till Guds andedräkt i 1 Mos. 2:7, man har opererat bort en del av den sinnlighet som ligger bakom till exempel Jesu gest att andas på sina lärjungar (Joh. 20:22) för att ge dem del av sin ande.

Här ligger väl alla bibelöversättningars egentliga krux. Hur mycket skall man rimligtvis offra av originalets rika men främmande föreställningsvärld till förmån för vad som är idiomatiskt? Även om Ps. 33:6 i provöversättningen (”På Herrens ord blev himlen till och rymdens härar på hans bud”) väl kan sägas vara uttryck för ”naturlig idiomatisk nutida svenska” så är ändå själva talet om militära styrkor i rymden för vanliga nutidssvenskar ägnad att frammana helt andra bilder än hos forntidens semiter. Alla är förmodligen överens om att en konsekvent s.k. kulturöversättning till ett modernt språk och en modern kultur är en rent omöjlig uppgift. Frågan är väl om man med anspråk på trohet mot originalet får offra mer än bara de språkliga stereotyper vilkas bildliga innehåll blivit mer eller mindre omedvetet redan i forntida hebreiska (typen ”stod upp och begav sig”). Resultatet blir ju eljest alltid att sensualiteten utbytes mot begreppslighet, en operation som i förstone tycks tjäna begripligheten men som på det djupare mänskliga planet blir ett förräderi både mot det äkta poetiska och den semitiska kulturkrets som nu en gång för alla fått spela en alldeles särskild roll i mänsklighetens andliga historia.

I det nya testamentet används symboler som vädjar till alla sinnen (visioner, änglasång och ”en stark röst”, ”Kristi vällukt” och rökelse, kroppslig beröring och vattendop, bröd och vin) och ett utflöde av denna antropologiska helhetssyn är de kristna sakramentens påtaglighet (måltid, begjutning, smörjelse, handpåläggning, etc.). En viss antik kultur, den semitiska, har härigenom blivit i viss mån förpliktande både för judar och kristna i alla tider. Frågan inställer sig då om man helt fritt kan förfoga över bildspråket i texter som också i vår tid skall användas inte bara som litteratur utan i kultiska sammanhang. Om t.ex. en nyöversättning av Psaltaren kommer att avvika alltför mycket från grundspråkets bildvärld och det nät av traditionella tolkningar som kommit att spinnas kring enskilda ställen måste sannolikt såväl synagogan som kyrkan i fortsättningen hålla sig till liturgiska säröversättningar, och ett av nyöversättningens mål förfelas då.

Nyligen hävdade en recensent av en viss översättning till franskan att översättarna ”inte i tillräcklig grad hade låtit sig förföras av det hebreiska originalet”. Det är till allra största del en invändning som inte gäller de svenska översättarnas prestation. De har redan skapat några strofer som biter sig fast i läsaren och på något sätt redan känns som ”klassiska” och självklara. Men vad man kan hysa vissa farhågor om är den också i denna provöversättning dokumenterade västerländska frestelsen att höja abstraktionsnivån i begriplighetens namn. Abstraktionen förlorar den ursprungliga meningsladdade flertydigheten hos det konkreta. Den helt genomskinliga symbolen mister sin kraft att täcka flera skikt i människans belägenhet.

Mycket få människor i våra dagar råkar ut för att träffas av pilar eller tvingas gömma sig i grottor. Dock kan dessa bilder bättre än kliniska diagnoser beskriva den moderna livskänslan av att vara utsatt för överhängande hot och utlämnad åt maktlöshet. De behåller sin laddning när abstrakta termer förlorar sig i entydighet. Ett bevis för detta är att de håller stånd mot tidens obarmhärtiga prövning.

Lättillgänglighet och lyskraft

Det vore i allra högsta grad orättvist att jämföra dagens svenska översättare av bibeln med den ökände upplysningsteologen Carl Friedrich Bahrdt som 1773 utgav en egen (tysk) översättning av Nya testamentet. Hans företal till verket saknar dock kanske inte helt intresse i vår egen situation: ”Mitt syfte har varit att lägga en sådan översättning i händerna på vännerna av den allrasomälskvärdaste religionen att den kan förstås utan kommentar . . . Den läsare som inte förstår grundtexten och gärna utan att slå upp och forska vidare vill komma åt den heliga Skrifts mening, kan omöjligt nöja sig med en översättning som i varje rad vill låta originalet komma till synes . . . Han vill inte ta anstöt av översättningen . . . Han vill bara läsa utan varje svårighet och genast förstå författaren . . . Han söker efter bibelns innehåll, inte dess skal. Han vill ha saken och inte orden.” Bahrdts främsta strävan var att hjälpa läsarna över deras motvilja mot ”den motbjudande orientaliska dialogen” och ”orientaliska stildrag och ordboksuttryck” med deras ”mystiska, tvetydiga och dunkla kram”. Resultatet blev ryktbart.

Bahrdts översättningsprinciper äger sitt intresse därför att de inbjuder till eftertanke. Skall en bibelöversättning vara omedelbart begriplig? Får den väcka ”anstöt”? Är inte dess främsta syfte att göra bibeln tillgänglig utanför konnässörernas priviligierade krets?

Jo, självklart. Och man kan på fullaste allvar hävda att översättningen rår just detta syfte bäst genom att bjuda på det motstånd som kommer sig av att grundtexten är djupare, rikare, mera mångskiktig och har mer att säga än vad läsaren vid första anblicken föreställer sig. Först om texten har något att bjuda väcker den nyfikenhet och inbjuder till bestående bekantskap.

För den litterära texten och i synnerhet för poesin, vare sig det är original eller översättning, kan ur denna synpunkt den ängsliga angelägenheten om att vara idiomatisk aldrig vara den främsta ledstjärnan. Ingen diktare frågar sig först hur det brukar heta i dagligt bil dat tal och skriver sedan ned vad han tror stå i överensstämmelse med språkriktighetens normer. Han säger saker som ingen tidigare sagt eller vågat säga, och just så blir han vägröjare för andra människor som känner igen sig i hans ord. Verklig litteratur är en utmaning mot den borgerliga och självtillräckliga snusförnuftigheten. Den tvingar in i andra tankebanor. Den befruktar föreställning och uttrycksförmåga.

När det gäller översättningar av texter från för länge sedan svunna kulturer får man aldrig förblanda uttryck av stereotyp art som också har motsvarigheter i moderna språk med det bildspråk som saknar sådana moderna ersättare av den anledningen att den forna kulturen ännu inte splittrats i sin syn på människan och dragit sig tillbaka till rationalitetens höga rymder. Det måste i det senare fallet vara översättarens mål att rädda över ett stycke djupare mänsklig erfarenhet i stället för att låta den bli en blodlös, smaklös och doftlös abstraktion.

Den gammaltestamentliga översättningsenheten består av personer med osviklig stilkänsla och utomordentlig förmåga att utnyttja svenskans alla resurser. Må de undgå frestelsen att understimulera de sinnen som också moderna människor trots allt har i behåll.

Karl Xll:s bibel
Enom Konung hjelper intet hans stora magt:
Enom kämpa warder icke hulpit genom hans stora kraft.
Hästar hjelpa ock intet,
och deras starkhet frälsar intet.
Si, Herrans öga ser uppå dem, som frukta honom;
de som uppå hans godhet trösta;
At han skal fria deras själ ifrå dödenom,
och föda dem i hårdom tid.

1917 års bibel
En konung segrar icke genom sin stora styrka,
en hjälte räddas icke genom sin stora kraft.
Förgäves väntar man sig seger genom hästar,
med all sin styrka rädda de icke.
Se, Herrens öga är vänt till dem som frukta honom,
till dem som hoppas på hans nåd;
han vill rädda deras själ från döden
och behålla dem vid liv i hungerns tid.

Provöversättningen november 1977
Stor krigsmakt räddar inte kungen
och styrka hjälper inte kämpen,
stridhästar säkrar inte segern,
de räddar ingen med all sin kraft.
Men Herren vakar över sina trogna,
över dem som hoppas på hans nåd,
han räddar dem från döden
och håller dem vid liv i hungertid.
Psaltaren 33:16- 19