Job mitt ibland oss

Birgitta Trotzig beskylls ofta för att se allt i svart, något Francois Mauriac också fick höra om sig, inte minst från prästerna. För den som eventuellt lyckats med konsten att bibehålla tron på människans förmåga att klara av sitt liv och sina mänskliga relationer av egen kraft, i en värld som blir ”ständigt bättre”, måste den livssyn som kommer till uttryck i Sveket eller i Ormboet te sig som en karikatyr av verkligheten. Men den kan också upplevas apart av människor som ändå måste räknas till samma familj som de bägge författarna. Speciell förutsättning att ta dem till sig har nog den grupp läsare som inte formulerat för sig var de riktigt står, vad de egentligen upplever som livets grundton. Att utsättas för Birgitta Trotzig eller Mauriac är nämligen att låta sig dras med. Ofta genom samma yttre miljö i bok efter bok. De är bägge de ändlösa hedarnas, den oroliga havshimlens uttolkare. Liksom provinshuvudstadens krönikörer. Miljöer de inte så mycket valt utan fast mer drabbats av.

I dagarna har utkommit en studie av Sorbonneprofcssorn Regis Boyer, en eminent kännare av nordisk kultur både äldre och nyare, och inte minst av modern svensk litteratur, med titeln ”Job mitt ibland oss, en studie över Birgitta Trotzigs verk” (Katolska bokförlaget 1978). För Boyer blir utgångspunkten just relationen ljus, mörker ”högsta glädje, högsta olycka” hos Birgitta Trotzig och han lyckas inte bara spåra mänga tecken på nåd och välsignelse i hennes produktion, han lyckas med att förena de bägge sidorna och få dem att framstå som ”två oskiljbara sidor av en väsentlig verklighet, som rymmer båda och kräver deras existens, samtidigt som den överskrider dem och drar dem med sig vidare.”

Boyer räknar Trotzig till desperationslitteraturens företrädare vid sidan av t.ex. Mauriac och Julien Green. När kärleken dör och hatet tar vid blir livet ett blödande sår. Inkröktheten paralyserar, omöjliggör kommunikation, varelsen sluter sig omkring sig själv. Mauriacs personer spekulerar i andras olycka, sprider giftighet omkring sig. De blir meskina, krymper. Trotzigs gestalter är många gånger svårare att definiera ondskan hos, kanske för att som Boyer påpekar det råder en sådan tystnad i hennes verk, samtalen har liten plats så ock den inre monologen. Hennes personer lever så att säga ”andligen för halv maskin”. Däri ligger deras olycka och deras svek.

Boyer ger en allsidig belysning av Trotzigs andliga utveckling, han förlägger med rätta hennes väsentliga erfarenheter till 40-talets Europa i brand och till 50-talets existentialistiska klimat. Vad man saknar är en anspelning på konversionen som skulle kunna ge perspektiv såväl framåt som bakåt. Det finns hos Trotzig en dubbel tillhörighet … den katolska med fransk färgning och den protestantiska som ofta får bilda ram åt hennes romaner. Och kanske mer än så. Det kunde vara intressant att närmare undersöka synd och skuldproblematiken hos författarinnan … det finns kritiker som hävdar att när hon skildrar mörker och vanmakt ”detta inte är uttryck för den protestantiska åskådningen om människans absoluta syndafördärv och ett därmed förknippat skuldkomplex, utan i stället möter vi en övertygelse om att i skapelsen ingår också element som kan förefalla gudsfientliga men att synden är ett mörker som hur djupt det än kan te sig från människans håll dock är begränsat till henne själv”. (Kerstin Thomell, Frånvaro och närvaro, Vår Lösen 1971.) Boyer tangerar problematiken när han talar om kärleken och dess karaktär av fullkomligt fri gåva ”ungefär som hos Pär Lagerkvist. Man kan inte undgå att tänka att Birgitta Trotzig, god kristen som hon är och avkomling till en lång rad lutheraner, mer än en gång kan ha varit frestad att sätta likhetstecken mellan nåden och ödet” (sid. 64).

Stor känslighet utmärker Boyers analys av Birgitta Trotzigs stil. Han pekar på hennes visionära kraft, där läsarens medverkan i det konstnärliga skapandet är en förutsättning. Han understryker vidare symbolrikedomen. En rik citatsamling illustrerar därtill återkommande bilder författarinnan håller fast vid, liksom ”efterhängsna” ord.

Boyers bok är en spännande läsning som fyller en viktig plats i kartläggningen av ett synnerligen rikt författarskap. Översättningen hade vunnit på om vissa franska retoriska fraser som hör till universitetsjargongen modifierats.

”I drömmen talade en varelse och sade:
Jag har en fader. Jag vill återvända till min fader.
Hos min fader ligger det tunga och underliga som är jag förvarat,
jag vill återvända till min fader,
och till mig själv ska jag återvända, till de levande ska mitt hjärta
återvända.”
ur De utsatta