Samfund i samspel?

I början av detta nya år är det naturligt att anställa några reflexioner om den ekumeniska situationen i landet. Det kristna riksmötet i Västerås kan bättre värderas sedan förutom kommentarer i den kristna pressen också rapportboken med mötestemat som titel, Ett folk på väg, (Verbum-Håkan Ohlssons) har kommit ut. Inom några veckor kommer de nya utredningsförslagen om reformer av stat-kyrka-frågan att offentliggöras. I ekumeniska sammanhang talas det föga om kyrka-stat, och i det senaste utredningsarbetet har så vitt man vet ekumeniska hänsyn knappast alls spelat någon roll. Men dessa förhållanden hindrar inte att stat-kyrka-frågan är av fundamental betydelse för ekumeniken.

På nyåret startade så en ny omgång i debatten om kvinnliga präster, eller snarare om motståndarna till kvinnliga präster. På vad man kan förstå helt obestyrkta grunder antar mån att motståndet hårdnat, och att förföljelsen mot kvinnliga präster och teologie studeranden skulle antagit alltmer motbjudande former. Anonyma brev och telefonsamtal och liknande trakasserier skall givetvis polisanmälas och de skäligen misstänkta lagföras. Det har ju skett med såväl biskop som komminister, och hindras inte av någon ”samvetsklausul”.

Biskop Ström gick alltså i en nyårspredikan till angrepp mot kvinnoprästmotståndarna och följde upp det i en tidningsintervju genom att överföra debatten från det teologiska till det psykoanalytiska planet. Huruvida biskopens kompetens är större på detta område, framgår inte klart av uttalandena. Därefter rycker det ansvariga statsrådet ut och förklarar, fortfarande endast på grundval av obestyrkta partsutsagor, att motsättningarna i Svenska kyrkan kanske är så svåra, att regeringen måste överväga, om verkligen kyrkan är mogen friheten att avgöra sina egna angelägenheter utan statlig inblandning. Biskop Ström uttrycker därefter sin stora belåtenhet med kommunministerns statsmannaord.

Att biskop Ström är helhjärtad anhängare av det nuvarande stats-, folk- och servicekyrkoväsendet, är väl betygat. Skulle man ha de minsta anlag för att ana kupper och konspirationer, vore det nära till hands att se ett samband mellan Ströms ”utspel” och det hotande förslaget om en friare kyrka. Statsrådet Antonssons reaktion måste i så fall varit just den önskade, och Ströms belåtenhet över uttalandet högst begriplig. Några kvinnliga prästers krav till regeringen om könskvotering vid biskopstillsättningar, måste ju betyda att man önskar Svenska kyrkans totala inordning i den övriga offentliga verksamheten, som ett verk eller en myndighet bland alla andra.

Hur man handhar motsättningarna om prästämbetet är givetvis en intern fråga för Svenska kyrkan, och ekumeniskt arbete förutsätter att varje samfund har möjlighet att besluta i egna tros- och ordningsfrågor. Men skulle utvecklingen gå därhän, att Svenska kyrkans ansvariga instanser, kyrkomöte, domkapitel, biskopar etc . . . inte längre skulle ha möjlighet och frihet att reglera egna inre angelägenheter, är givetvis ekumeniken ett larvigt skämt. Det vore befriande om man från övriga samfund klart pekade på denna självklara konsekvens.

Från katolsk sida har man inte betraktat kvinnans tillträde till prästämbetet i Svenska kyrkan som något avgörande hinder i det ekumeniska arbetet. Men skulle de göras hemlösa i Svenska kyrkan, som i tros- och ordningsfrågor känner samhörighet med den kyrkliga traditionen, sådan det företräds av de katolska och ortodoxa kyrkorna, förändras naturligtvis i grund förutsättningarna för det vidare enhetsarbetet Svenska kyrkan/katolska kyrkan.

Uttalandena från övriga svenska biskopar har emellertid präglats av besinning och samarbetsvilja, varför ekumeniska sammanbrott fortfarande förhoppningsvis kan undvikas.

Mitt i dessa dystra betraktelser kommer dock ett vittnesbörd om att ekumeniken inte är helt bortglömd i arbetet med stat-kyrka-frågan. Jag har fått en anmodan att för en studiehandbok kring de nya förslagen medarbeta i ett kapitel om ekumeniken, ”Samfund i samspel”, tillsammans med några biskopar, några samfundsledare, någon framträdande ekumen och Krister Stendahl. Alltså mina åsikter om stat-kyrka-frågans ekumeniska implikationer:

Ekumenikens yttersta motiv och mål

Det ekumeniska arbetet syftar till att återställa enheten. Detta måste ske både i trohet mot den sanning som blivit kyrkan anförtrodd och i öppenhet mot den fullhet som kyrkan skall växa till. Varken ängsligt fasthållande av det egna och invanda eller lika ängslig beskäftighet att svara mot världens och tidsandans skiftande förväntningar, leder framåt.

Hur skall man då se 70-talets ekumeniska utveckling mot bakgrunden av dessa allmänna principer? 60-talets teologiska rörlighet och ekumeniska eufori, som beledsagades av en exempellös institutionell kris i de stora kyrkorna, har efterträtts av större realism och nedskruvade förväntningar på 70-talet. Konkret skedde mycket i den svenska samfundsekumeniken. De katolska och ortodoxa kyrkorna kunde inta sina platser i samarbetet utan större svårigheter. De kristna riksmötena 1972 och 1977 samlade företrädare för den helt övervägande delen av den svenska kristenheten. Dessa folkfester har varit psykologiskt viktiga för att skapa förståelse, respekt och mänsklig gemenskap. Däremot är de på grund av sin målsättning och uppläggning inte ägnade för ekumeniska utspel och happenings riktade mot eller vid sidan av samfunden och den ”ordinära” ekumeniken. De som har sådana ambitioner måste nog organisera sina egna massmöten, eljest har vi upplevt det sista riksmötet.

Kanske ännu viktigare är de seriösa och förpliktande teologiska samtalen. Här kan man peka på Graningekonferenserna om dopet, och på samtalsgrupperna Svenska kyrkan/SMF och Svenska kyrkan/katolska kyrkan. Men svårigheterna att nå ut med detta arbete har varit betydande. Vad man också saknar i den svenska ekumeniken är samarbete på näraliggande och teologiskt oproblematiska områden: studie- och bildningsarbete, meningsbildning på det kultur- och socialpolitiska området, inom publicistik och diakoni. U-veckorna är glädjande undantag, men det blir otillfredsställande att behandla våra inhemska problem huvudsakligen i globalt perspektiv. Lokal ekumenik kan betyda olika saker. All genuin kristen och kyrklig förnyelse kommer från basplanet, och spontana och intensiva gemenskaper måste också till för ekumenikens utveckling. Lokalt samarbete mellan bestående lokala församlingar kan utvecklas, främst i de avseenden som ovan anförts. Församlingsfusioner av praktiska rationaliseringsskäl har aldrig visat sig framgångsrika.

Svenska kyrkan i ekumeniken

Internationellt och historiskt har Svenska kyrkan ett gott ekumeniskt renommé. I Kyrkornas Världsråd och Lutherska Världsförbundet har insatsen varit betydande. Men man har haft svårt att föra ned diskussioner och beslut på nationell nivå, och engagemanget i annan ekumenik har varit svalt. Ofta förbluffas man också av bristen på intresse för andra kyrkor och samfund, hemma och borta. (Missionen utgör delvis ett undantag.)

Statskyrkligheten har sannolikt bidragit till en känsla av att vara sig själv nog, eller i bästa fall en bussig storebror. Bristen på förståelse för ekumeniska hänsyn i stat-kyrkafrågan har stundom varit monumental. Men grunden för Svenska kyrkans särskilda anspråk har förskjutits från att vara den enda rätta tron till att vara den enda rikstäckande kyrkliga serviceinstitutionen. En avveckling av statskyrkosystemet skulle på ett välgörande sätt skilja vad som är luthersk teologi från vad som egentligen endast är ”folkkyrkoideologi”.

Ett större mått av legal jämställdhet skulle rensa det ekumeniska klimatet. För katolska kyrkan är en förändring av det unika och groteska systemet med officiell registrering av medlemskap i ett enda samfund särskilt angelägen. Däremot kommer den sociologiska ”folkkyrkligheten” inte att undergå någon drastisk förändring. Dessutom kan de inre motsättningarna i Svenska kyrkan lättare bemästras i en friare kyrka. Politisk intervention löser ju inte en konflikt, som delvis får sin skärpa av att ena parten inte betraktar politisk intervention som ”legitim” på detta område.

Reformens möjligheter

Möjligheten att särskilja teologiska ståndpunkter från pragmatiska överväganden är en avgörande vinst. Men en organisatorisk enhet mellan samfund eller mellan församlingar, som visat sig så svår inom svensk frikyrklighet, blir rimligen inte omedelbart lättare av en friare ställning för Svenska kyrkan. Däremot kan den ekumeniska samverkan utvecklas, förhoppningsvis på det teologiska och de praktiska områden vi berört. Troligare än en sammanslagning av Svenska kyrkan med existerande samfund, är möjligen en omstrukturering av samfundsbilden i Sverige. Man brukar tala om orienteringar som går rakt genom samfunden, t ex evangelikal/ekumenisk/katolsk. Här kan nya grupperingar uppstå, men det skulle knappast innebära färre enheter eller större enhet.

Ekumeniken är ju i viss mening problemfri för de ”ekumeniska”, och det erbjuder inga svårigheter för dem att bilda nya organ och organisationer över konfessionsgränserna. Men därmed har man inte kommit enheten närmare.

Ekumenisk otålighet är en kristen dygd, men den kan vara av olika slag. Den som ignorerar eller nedvärderar det som skiljer, leder egentligen inte framåt. Men det slags otålighet som är lyhörd och nyfiken för andra traditioner och andras erfarenheter, den kan bevara både troheten mot det anförtrodda och öppenheten mot en ännu ouppnådd fullhet.