Sista brevet från en guldbur

Säkert kommer ni när ni ser datum att tänka med förskräckelse på hur länge vi har planerat det här. Ja det är sant, men det är bara det att många av våra planer misslyckades och vi måste göra upp nya. Vi skall göra det här med garantibevis – döden.

Det var länge sedan jag började skriva på det här häftet. Här står inte bara mina utan också R:s åsikter. Han har ingenting skrivit, för han har det litet knackigt med stavningen … Vi vill redan här på första sidan säga rent ut: ni har ingen skuld till det här!

Kära föräldrar! Vi har beslutat oss för att dö eftersom det här på jorden ingenstans finns något av den frid som vi så hett längtar efter. Vi är fullkomligt övertygade om att fullkomlig frid aldrig kommer att finnas här på jorden. Det börjar med att människor utan anledning plågar och dödar djur och går vidare till medmänniskorna. På jorden pågår ett evigt krig! Och varför hittar man hela tiden på farligare vapen om man inte någon gång tänker använda dem?

Vi kan inte komma undan den här världen, som är full av problem, ensamhet, jäkt, lyx och strävan efter makt och obegränsad rikedom, på annat sätt än det vi har valt: det var vår plikt att söka oss själva och att treva oss fram på vår egen väg vart den än ledde. Vår själ har inget hemland. Vi var först fulla av hopp, men det krympte hela tiden medan vi sökte. En liten gnista som förvandlades till förtvivlan, utan slut, djup och smärtsam, bara hoppet om vila: i döden.

”Vi har här ingen varaktig stad, utan söker den tillkommande” (Hebréerbrevet 13:14). Vi stötte på många hinder på vår väg när vi blev medvetna om det. Men hela tiden har vi försökt att inte leva något annat än vad vi själva innerst inne ville.

Vi ser att vår jord har blivit en betongbunker. Den förlorar mer och mer kontakten med den väntande naturen och blir till ett tomt och sörjande ansikte. Vi hade redan vant oss vid det någorlunda, att världen inte var vacker för oss. Vi började att leva oss in i oss själva och kunde rent av glömma allt det där utanför. Men människan är ett känsligt väsen, och vi två har inte lyckats lika bra som de många andra att ta på oss livets lott med likgiltighet. Tro oss när vi säger att vi har gjort många försök att åtminstone litet grand omsätta vår inställning till livet till verklighet. Men vi sitter i en bur. Visserligen är den av guld, men man blir besviken. Knappt tror man att man gått framåt ett steg och så stöter man på en vägg som står i vägen: överallt bud och förbud!

Vi är inte skapta för prestationssamhället. Vi hör inte till massan som går omkring som jättelika fårskockar som plastmänniskor. ”Stick inte opp, stanna i massan!” är deras lösenord. Men inte vårt.

Tusen gånger har vi frågat oss vad meningen med livet kan vara. Men inte heller samhället gav oss annat än undvikande svar eller inga svar alls. Men vi frågade: vad tjänar det till att stå hela livet vid en lucka, att vara sekreterare eller hetsa ihjäl sig som företagare?

Människan är bunden från födelsen: genom födelsen vigd till döden, genom arv en produkt av naturen, genom uppfostran en produkt av miljön. Hon är bara ett vingligt och försumbart litet hjul i den jättestora samhällsmaskinen. Därför skulle vi gärna vilja fråga alla människor:

Men märker ni inte att ert liv är tomt, kanske med undantag av ett par ögonblick?

Vi, vi har denna ärorika utväg. Okay, den är svår, svårare än att avtrubbas. Ni behöver inte säga oss att vi inte har insett problemen, för det är inte sant. V i känner oss som på en rulltrappa som går i fel riktning: hur vi än försöker, lyckas vi inte att ta oss upp.

Och sådana bakslag leder till depressioner och avgrundsdjup förtvivlan, det kan ni nog föreställa er. Och varje ny dag var ett bakslag för oss, varje dag! Genast på morgonen började rollspelet: i arbetet, inför föräldrarna och med andra människor. Tid att vila ut fanns det bara den relativt korta stund vi fick vara tillsammans. Teatern är mycket ansträngande och man blir fort trött. Vi tyckte att vårt arbete inte tjänade någonting till. Man ställde inte för höga eller för låga krav på oss, vi kände oss bara överflödiga.

Vi har inte råkat in i en pubertetskris. Jag är inte med barn. Detta är inget barnsligt påhitt. Det är resultatet av ett års eftertanke. Vi vill inte ha medlidande, vi vill inte att man skakar på huvudet åt oss. Ytligt sett har vi haft allt vi kunde önska oss: goda föräldrar och syskon, mat och dryck.

Men bara i döden kan man spåra en fläkt av frihet: man kan vara tio år eller hundra år, ingen kan förbjuda någon att gå den vägen. Som vi ser det har döden inget skrämmande över sig, utan den är något gott. Med tanke på allt ont som sker i världen är döden människans bästa vän. Den är som kallt vatten efter ett liv som varit hett som sanden. Våra hjärtan skall tystna och inte klaga mer. Våra fötter skall inte mer bli trötta och inte mer längta efter dammet på de ändlösa vägarna.

”Människans dagar är som gräset:
hon spirar som blomman på marken,
så sveper vinden fram, och den är borta,

och platsen där den stod är tom.
Men Herrens nåd består för alltid,
den lyser över dem som fruktar honom.”
(Ps. 103, 15–17)

Kanske förstår ni, kära föräldrar, allting nu, kanske är ni helt förvirrade. Vi vet att vi gör er mycket ledsna. Men ni har ingen anledning att vara ledsna. Gläd er med oss, för vi är lyckliga att vägen till självförintelse står öppen

.

”Vi vill inte lämna er i okunnighet, kära bröder, om de avsomnade, så att ni sörjer som de andra, de som inte har något hopp. Vi tror att Jesus har dött och stått upp igen. På samma sätt tror vi att Gud genom Jesus skall föra dem fram som har avsomnat i honom.” (1 Tess. 4:13-14.)