Vid Karmels fot

I karmelitorden finner man en klosterform vars andlighet utgör en föreningslänk mellan den orientaliska och den västerländska kristna traditionen. Med rötter i den palestinska tradition som tog sin utgångspunkt i profeten Elias upplevelser på berget Horeb (1. Kon. 19), för vilken Gud uppenbarade sig i tystnaden som en ”sakta susning”, utvecklades orden bland de eremiter som sökte sig till de ensliga trakterna kring berget Karmel i landets norra del för att leva ett liv i ständig Gudsförsjunkenhet. Deras orden stadfästes av patriark Albert av Jerusalem år 1209. Sedan saracenerna intagit Jerusalem på 1240talet flydde medlemmar av denna orden till Europa. I Sverige fanns karmelitkloster fram till reformationen.

Den heliga Teresa av Avila och Johannes av Korset reformerade den spanska grenen av orden på 1500-talet med den ursprungliga regeln från 1200-talet som mönster. Betoningen av askesen, botgöringen och den ständiga inre bönen samt anknytningen till Bibelns och kyrkofädernas lära visar att detta är en västerländsk motsvarighet till de på mystik inriktade livsformer man i den östliga grenen av kristenheten återfinner i hesychasmen och staretstraditionen, i en extrem form hos de s.k. saloi, ”dårarna för Kristi skull”. Ett pastoralt brev av karmelitabboten Nikolaos från 1270 understryker att man inte kan äga Guds och världens glädje samtidigt. De kan inte förenas. Den heliga Teresa förklarar också i sina skrifter, levnadsteckningen, Fullkomlighetens väg, Den inre borgen och Grunderna att det radikala avståndstagandet från världslighet och bekvämlighet är en förutsättning för ett rikare mått av andliga erfarenheter. Hon beskriver i sina mystiska traktat de olika stadierna på den väg som leder till själens förening med det gudomliga redan här i tiden. De som i askes och botgöring lever detta för världen dolda liv har till syfte att ”hjälpa Kristus bära korset”. Ett liv i ständig bön under den heliga Gudsmoderns beskydd är ett verksamt medel att stärka kyrkans kraft och bidra till världens förvandling i Kristus. Teresas böner inriktade sig särskilt på förböner för prästerna. Hon ansåg att ett liv i ständig bön för prästerna var ett verkningsfullt sätt att leva evangeliet, utan tanke på att själv göra anspråk på detta ämbete.

Kyrkan har också belönat henne med status av kyrkolärare. Den innersta grundtanken i hennes andliga arv är den självutgivande kärleken, som förverkligas i ett ständigt betraktande av det gudomliga ljuset.

Det var inte en tillfällighet att den enda västerländska skrift jag fann i biblioteket i Evangelismosklostret på Patmos, ett strängt meditativt kloster efter den gamla rytmen, där nunnorna samlas till bön var fjärde timme dygnet om, var den heliga Teresas av Avila skrifter. På samma ö finns högt på en bergstopp ett altare tillägnat profeten Elia och här och var finner man grottor som tills helt nyligen bebotts av eremiter.

När de ”barfota” karmelitsystrarna upprättade sitt kloster i Glumslöv skrev Gunnel Vallquist i en inkännande historik över orden att detta var en stor välsignelse för vårt land. Sedan ytterligare en klosterstiftelse tillkommit någon mil därifrån i Norraby har man ännu en anledning att understryka giltigheten i detta påstående. Nu är det möjligt för lekmän att under karmelitbrödernas ledning nyttja detta kloster som reträttort. Om betydelsen för den enskilde av att kunna dra sig tillbaka från världen några dagar under absolut stillhet och tystnad behöver inte ordas. Men att detta dessutom kan ske i en sådan estetiskt tilltalande och naturskön miljö – klostret är en ombyggd bondgård där stallet gjorts om till kapell med de gamla takbjälkarna i behåll, beläget på den vidunderliga skånska slätten där horisonterna är befriande vida och bondgårdarnas arkitektur av en så förnämlig kvalitet. Det är en oskattbar tillgång att som lekman få delta i klostrets egen rytm. Husföreståndarinnans fantasirika matlagningskonst gör varje måltid till en fest och när den koboltblå vårskymningen sänker sig över slätten lyser de solgula toffelblommorna i fönstersmygarna intensivare än någon annanstans.

Vid ett kort besök hos systrarna i Glumslöv vid mässdags kunde jag konstatera att maximen om motsättningen mellan den världsliga och andliga glädjen var sann. Den systers ansikte som jag såg en skymt av bakom öppningen mot altaret hade ett mjukt strålande madonnalikt uttryck.