Argentina II

Motsättningar bland militärerna, gruppstrider

Den argentinska krigsmakten har aldrig varit enhetlig. I dag är den mer splittrad än någonsin. Den internationella pressen pekar vanligen ut hökar och duvor, ytterlighetsmän och återhållsamma element. Republikens president och armens generalstabschef, general Viola, brukar räknas till duvorna. De står i viss motsättning till pinochetistiska och mer eller mindre fascistiska officerare. Även om uppdelningen på duvor och hökar rätt noga motsvarar verkligheten så finns det självfallet många nyanser och övergångsformer.

De skilda tendenser som finns bland militärerna är också till sin natur mer funktionella än ideologiska. De skilda vapenslagen har av ålder främjat skilda politiska traditioner. Dessa skillnader påverkar officerarnas politiska ställningstaganden. Förhållandet mellan civila och officerare styrs också av åsiktsskillnader mellan vapenslagen. Bland de återhållsamma, som nästan uteslutande finns inom armen, förekommer en skeptiskt betonad konservatism eller en peronistiskt påverkad populism. De politiskt hårdföra officerarna finns inom marinen – där man också omfattar en bakåtsträvande manchesterliberalism – samt inom flygvapnet, där en stark nationalism blomstrar. Även de fascistiska grupperna inom armen måste räknas till den hårdföra skolan. Den opposition mot det rådande systemet som finns inom armen gör att det blir än svårare att bestämma det maktpolitiska läget. Man sluter sig samman och går emot, man bildar nya grupper samt sluter fördrag än med den ene än med den andre. Oppositionen kläms mellan strateger och taktiker – dvs de som styr och de som dödar, för att låna en formulering av en oppositionell militär – vilket påverkar dennas sätt att arbeta. Viktigast av allt är de planer som smids inom de båda lägren. Inom VidelaViola-gruppen vill man återvända till en demokratisk ordning när man har förintat gerillan, rustat upp ekonomin och bykat det som är smutsigt. De återhållsamma tror inte på nyttan av att i längden behålla ett auktoritärt styre. De vill dock undvika våldsam omstörtning av nu rådande ordning. Man anser att landets författning tillfälligt har frusits ner. De politiska partierna – och detta gäller såväl det konservativa, det radikala som det peronistisk-justitialistiska partiet samt också det alltjämt tillåtna kommunistiska partiet – har rätt att existera men tillåts inte att utöva någon aktiv verksamhet. Att man inte har förbjudit kommunistpartiet beror på utrikespolitiska hänsyn. Det är tillåtet att vara medlem i ett politiskt parti och partiernas anhängare förföljs inte. Arbetsgivarnas och förvaltningstjänstemännens intresseorganisationer tillåts däremot både att existera och verka, formellt under statlig, central tillsyn. Man har inte ingripit mot dessa organisationers kanslier och har lämnat deras egendom i fred. Man vill inte fullständigt riva ner landets sociala och politiska struktur. Situationen är härvid en annan än den som gäller i Uruguay eller i Chile. De militärer som styr Argentina försöker undvika att de kommer i särställning vare sig inrikes- eller utrikespolitiskt.

General Videla har lovat att öppna en dörr och att civila skall släppas in i regeringen. Löftena härom är både tveksamma och vaga. Likväl bryter de av mot hökarnas fördömande av allt vad partipolitik heter. För att visa att inte alla skepp har bränts lät Videla utnämna en del kända civila politiker till sändebud i viktiga främmande stater. De återhållsamma inom juntan tycks anse att det inte är möjligt att styra ett modernt och sammansatt samhälle som det argentinska endast genom tvång. Videla vill nå en kompromiss med de partier som befinner sig i det ideologiska mittfältet. Strävan till samförstånd riktas särskilt mot peronisterna, vilka – sedan en del oroselement har försvunnit – kan tänkas bli samarbetsvilliga. Man vill gå genom de peronistiska ledarna för att försöka tämja den kampvilliga argentinska arbetarklassen. De argentinska industriarbetarna är för övrigt både de flesta och bäst organiserade i hela Latinamerika. Den möjlighet till kraftutveckling som finns hos de välorganiserade argentinska arbetarna gör att regeringen tövar med att ändra lagen om fackliga organisationer. En ändring, som skulle minska de peronistiska fackliga ledarnas inflytande inom den argentinska landsorganisationen, skulle kunna väcka arbetarna till motåtgärder.

Hökarna vill däremot dra nytta av antigerillakriget för att få till stånd politiska reformer i sin egen anda. Man vill stöpa om hela samhället i syfte att på sikt kunna garantera lugn och ordning. De vill hindra att de gamla politiska partierna på nytt släpps fram, och de motsätter sig varje överenskommelse med peronisterna. Hökarna vill avskaffa alla fackliga organisationer och alla andra folkrörelser. Slutmålet är något oklart och är inte detsamma för alla grupper. En del ser fram mot en politisk Nyordning och andra vill ha en klerikal stat, som värnas mot inre och yttre fiender av militärens bajonetter. Det finns också de som vill stryka ett streck över de senaste årens utveckling och återvända till ett tidigare – av liberalism präglat – politiskt stadium. Man drömmer om en tid då det fanns fler nöjda herdar och skördarna bärgades utan bråk om livsmedelspriser. En dröm om att få återvända till ett lyckligt förperonistiskt skede, att få återknyta till 1800-talets paternalism, ett land som styrs av de rika och mäktiga. Vare sig det gäller fascistiska framtidsdrömmar eller de enkla bakåtsträvarnas längtan efter en svunnen tid, så är man angelägen att försöka hålla de demokratiska idéerna och de folkliga rörelserna stången. Från olika utgångspunkter befinner sig demokratins fiender i samma antidemokratiska fältläger.

Under nuvarande förvirrade och brutala förhållanden strider man sinsemellan inte bara med ord. Skilda grupper står i hätsk stridsställning mot varandra, vapenslagen är i konflikt och den tysta kampen om makten förs genom att man rövar bort och avrättar människor. Stridande militära grupper gör upp räkningen med varandra genom illdåd, som anges ingå som led i kampen mot gerillan och dess förgreningar. Utökningen av antigerillakampen till att omfatta hittills skonade politiska miljöer kan komma att sätta juntaregimen ur balans eller försvaga den. Alla typer av kupper förefaller att vara möjliga och tillåtna. Man frågar sig om inte landet nu har fått nog av inbördeskrig.

Sedan mars 1-976 är det känt att militärerna kommer att gå åt skilda håll den dag då de inte längre förenas av den gemensamma kampen mot gerilla och revolution. De båda gerillaorganisationerna förefaller att sedan början av 1977 ha gjort strategiska återtåg och bidar nu sin tid. Intrycket förstärks av att ledarna för Monteneros i april 1977 påkallade samtal med motparten och föreslog att den militära kampen skulle blåsas av. Den mer återhållsamma kretsens inflytande bland militärerna har ökat. Härigenom har också Videlas ställning stärkts. Tre av de generaler som låg åt det fascistiska hållet, nämligen Diaz

Bessone, Acdel Vilas och Mujica, kommenderar inte längre egna trupper. Två av landets fyra försvarsområden styrs numera av officerare, som står Videla nära. Den dag Videla känner sig stark nog att försöka ena de regerande officerarna med nu avsuttna civila politiker till gemensam handling kommer ytterlighetsmännen att öka sina politiska intriger och provokationer. Man kommer inte att tåla att Videla offentligt fördömer dem som är anhängare av ett icke-demokratiskt, korporativt statsskick.

De som motsätter sig Videlas arbete med att få till stånd en återgång till normala förhållanden och försök till en öppning mot de gamla partierna saknar inte verksamhetslust. Affären Graiver, gripandet av general Lanusse – som var statspresident under den förra juntaregimen – samt bortrövandet av ambassadören Hidalgo Sola vittnar härom. Affärerna Graiver och Lanusse hänger samman. Det blev känt att rebellorganisationen Monteneros hade sin krigskassa på räkning hos bankiren Graiver, som på sin tid tjänstgjorde som statssekreterare under regeringen Lanusse. Samtidigt anklagades Lanusse för besticklighet. Ryktena gick och den man, som för många argentinare – liksom kanske också för administrationen Carter – representerade en hedervärd medelväg mellan militärt och civilt, syntes ha knuffats av den såpade stången för gott. Det förefaller dock som om någon har suttit och dragit i trådar på avstånd. Radikala partiets förutvarande ordförande, Argentinas sändebud i Venezuela, Hidalgo Solas bortrövande är en händelse som har försämrat förhållandet mellan president Videla och de politiska partierna. Händelsen har inte heller bidragit till att bättra på regimens anseende utomlands.

Det står klart för envar att de inre motsättningarna inom krigsmakten är betydande. Förtryckarstaten har emellertid trots allt sin egen typ av kraftutveckling.

Det är svårt att fastlägga om motsättningarna beror på ideologiska skillnader eller om det endast gäller tävlan om makten. Är det kanske så att de märkbara motsättningarna endast är en rökridå som döljer att de grälande generalerna och amiralerna i grund och botten är ense om den politiska linje som bör följas? Hur det än förhåller sig med detta så är det endast genom att se vad som händer – såväl vad gäller förtryck som annorledes – på den politiska scenen, som man kan sluta sig till de faktiska maktförhållandena. Vissa mål framgår av institutionella förändringar och av den ekonomiska politiken. Syftet med den senare anges vara ”återhämtning, tillfrisknande och vidgning”. Hittills har de styrande kommit väl överens rörande dessa grunder.

Främjande av Argentinas lantbruk – en ”återvinningens” politik

Juntans budget- och ekonomiminister heter Martinez de Hoz. De två huvudlinjerna i dennes ekonomiska politik framgår av en i april 1976 offentliggjord deklaration. I denna deklaration sägs att man bör ”förbättra jordbruksbefolkningens inkomster”. För att uppnå detta ”är det nödvändigt att priserna på varor som kommer från åkerbruk och boskapsskötsel efter hand höjs eftersom de låga priserna på sådana varor har främjat ekonomiskt stillastående”. Vidare sägs på ett ställe längre fram i texten: ”Vad gäller lönepolitiken så är det otänkbart – med hänsyn till rådande penningvärdesförsämring – att lönerna skall få fastställas genom fria överläggningar mellan arbetarna och företagen.” ”. . . man bör även avskaffa den automatiska indexregleringen av lönerna.”

Resultatet av den förda politiken har blivit att löntagarnas levnadsstandard har sänkts, småborgare och tjänstemän blivit utfattiga, att många små och medelstora företag har gått under samt stadig industriell tillbakagång. Arbetarna har fått betala vad kampen mot penningvärdesförsämringen har kostat. Det må dock noteras att den årliga takten i penningvärdesförsämringen har sänkts från 900 % vid 1976 års ingång till 150 % vid början av hösten 1977.

Enligt officiella siffror förtjänade en argentinsk industriarbetare i februari 1977 inte mer än 64 % av vad han förtjänade 1960. Enligt arbetsgivareföreningens uppgifter sjönk arbetarnas löner mellan december 1975 och mars 1976 med ca 30 %. Köpkraften beräknas under denna tid ha minskat med ca 50 % för flertalet löntagare. För första gången är i Argentina nu gällande lägsta löner – räknat i US-dollar – lägre än de lägsta löner som tillämpas i Brasilien.

Förbrukningen av dagligvaror har minskat med 8 1/2 % under första halvåret 1977. Minskningen under år 1976 uppgick därutöver till ca 8 %. Argentinska industrin genomgår nu en kris, som under de senaste femton åren har saknat motsvarighet. Produktionen har minskat med ytterligare 1,6 % under det första kvartalet 1977 trots att produktionen redan vid slutet av år 1976 låg mycket lågt. De industrier som tillverkar sådant som vanliga människor dagligen behöver har drabbats värst. Tillbakagången för livsmedelsindustrin uppgår till inte mindre än 8 % under första kvartalet 1977. Inom textil- och livsmedelsindustrierna utnyttjas bara ungefär hälften av kapaciteten. Detta påverkar sysselsättningen och minskar handeln. Det är endast vissa industrier, vilka bearbetar vissa råvaror för export eller som tillverkar jordbruksutrustning, som visar ökning.

Jordbruket blomstrar. Jordbrukarnas Riksförbund, som organiserar de stora godsägarna på Pampas, kan vara belåtna med militärernas och den civile finansministern Martinez de Hoz’ politik. Prisutvecklingen på jordbruksprodukter är fast och priserna på spannmål följer de internationella noteringarna. Växelkurserna är fördelaktiga för export av jordbruksprodukter. Den senaste veteskörden var den bästa på fyrtio år – 12 miljoner ton. Värdet av jordbruksproduktionen ökade till följd härav med 13 %. Trots att de internationella priserna på jordbruksprodukter har sjunkit, så har Argentinas handelsbalans nått ett överskott på nära 300 miljoner US-dollar (= närmare ca 1 500 milj Skr) under första kvartalet 1977. Landets valutareserv, som har ökats på genom lån på den internationella marknaden och genom tillförsel av utländskt spekulativt kapital, uppgår till nära 3 000 miljoner dollar (= närmare ca 15 000 milj Skr).

Sänkning av tulltaxorna har verkat i samma riktning som den industriella tillbakagången. Man har sänkt tullarna i syfte att öka den argentinska industrins förmåga att tävla inom internationell handel. Resultatet har blivit att överföringen av inkomster till jordbruket från andra sektorer har ökat. Det argentinska samhället håller på att omdanas. Godsägarna njuter i främsta rummet frukterna härav. ”Man måste först vända sig bakåt mot det förflutna och ta vara på de nationella värdena innan man kan blicka framåt,” yttrade nyligen vice ordföranden i den inflytelserika regionalorganisationen för jordbrukarna i provinsen Buenos Aires och på Pampas (CARBAP). General Saint Jean – provinsen Buenos Aires guvernör – tänker på samma sätt som den citerade godsägaren. Saint Jean – som tillhör den hårdföra delen av de politiska militärerna – prisar i sina offentliga tal den argentinska godsägarklassen. Generalen finner att godsägarna utgör den enda verkligt ledande och ansvarsmedvetna samhällsklass, som någonsin har funnits i landet. Godsägarnas nyttiga verksamhet ställs i motsats till välfärdsstatens oansvariga förespråkare.

Landets nuvarande ekonomiska politik innebär återtåg till gamla tider. Man försöker återställa en social ordning som hade försvunnit. Bland företrädarna för det utländska kapitalet är meningarna – trots förmåner och låglönepolitik – delade. Förtroendet för den argentinska ekonomin kan återställas endast under förutsättning att man inför en marknadshushållning av brasiliansk typ och att den inre freden återställs. Omsorgen om industrin är dock inte de argentinska ekonomernas främsta bekymmer.

Man kan antagligen med rätta fråga sig om inte förtrycket av arbetarna och de intellektuella också har ett ekonomiskt syfte. Den argentinska politiken skulle då kunna liknas vid en tvåhjulig kärra där förtrycket är det ena hjulet och välviljan mot godsägarna det andra. Förföljelserna av vissa grupper och arbetet med att återställa godsägarnas inflytande och ekonomiska ställning kompletterar då varandra inom en och samma politik. Terrorstaten kommer i så fall att bestå eftersom den blir nödvändig för att en kontrarevolutionär politik skall kunna föras. Terrorn institutionaliseras och blir inte som en rad mer eller mindre tillfälliga missgrepp. Omläggningen av en sammansatt och mångskiftande ekonomi till ett enda produktionsområde kan inte ske utan att man betalar dryga sociala kostnader. När man, som nu i Argentina, försöker tvinga på ett nutida, kraftfullt industrisamhälle en återgång till jordbrukssamhällets villkor, kommer en långvarig och oförsonlig diktatur att bli nödvändig. Den förda ekonomiska politiken överensstämmer väl med ytterlighetsmännens program. Det är ytterlighetsmännen som för närvarande har vind i seglen i Buenos Aires. De mer sansade militärerna och politikerna får hålla undan för dem som nu målmedvetet driver en det ekonomiska bakåtsträveriets politik. Juntan har – som helhet betraktad – hamnat i en återvändsgränd. Om man inte gör en helomvändning i den ekonomiska politiken eller om inte konflikterna inom officerskårerna blossar upp till öppen kamp – såsom det skedde år 1962 – kommer Argentina inte att kunna återvinna den inre freden. Någon utsikt att president Carters påtryckningar för att främja en lugn utveckling i Argentina skall ha någon framgång finns inte för närvarande.

Översättare: Bengt Rur