Biskop och kyrka

Katolska alternativ

Biskop Hubertus Brandenburg, tidigare hjälpbiskop i Hamburg och Schleswig-Holstein, har i dagarna övertagit ledningen för Stockholms katolska stift. Katolikerna har hälsat honom välkommen inte bara som en profilerad personlighet som osjälviskt och med öppet hjärta har ställt sig till förfogande för kyrkans uppgifter här i landet. Om vi inte misstar oss visar hans utnämning också den universella kyrkans intresse för den lokala katolska kyrkan i Sverige och det stöd som vi alltid kan räkna på just på grundval av den katolska kyrkans katolicitet, dvs hennes världsvida enhet och solidaritet. Av allt att döma står vi därmed inför ett nytt skede i stiftets utveckling.

Förväntningar och uppgifter

Den nye biskopen möts från början av ett stort förtroende. Samtidigt är de uppgifter som väntar honom många och svåra. Det gäller att stabilisera stiftets inre och yttre existensvillkor. Resurserna, särskilt de personella (präster och ordenssystrar) är ytterst begränsade och detta försvårar den trängande pastorala planeringen framförallt vad gäller församlingarnas långsiktiga yttre och andliga uppbyggnad. Vi räknar exempelvis för de kommande åren med sju prästkandidater, därav tre svenskfödda. Trons förmedling till och mognad hos våra ungdomar ställer allvarliga problem i en sekulariserad miljö. Inte minst är lekmännens aktiva och offervilliga insats för kyrkan en nödvändighet som inte blivit lättare under de senaste årens alltmera pressade livsvillkor.

Ekumeniskt sett noterar vi under senare tid en förändrad inställning inom svensk kristenhet gentemot den katolska kyrkan. Från att ha varit en Fremdkörper som man betraktat med misstänksamhet har vi idag accepterats som en fri kyrka och som likställd partner bland landets fria samfund. V 77 har givit omisskännliga bevis i detta hänseende. Men samtidigt är vi medvetna om hur stor okunnigheten om vår kyrka är och hur många traditionella fördomar mot den katolska kyrkan som fortfarande finns kvar i det svenska samhället. Vägen till en fullt integrerad svensk katolsk kyrka synes på så sätt vara lång och besvärlig.

Sett i ett större sammanhang ställer sig därutöver frågan om kyrkans andliga livsvillkor i samhället. För drygt ett år sedan, den första januari 1977, avskaffades i riksdagen de sista lagliga inskränkningarna rörande katolska kloster. Sedan dess åtnjuter den katolska kyrkan full religionsfrihet. Genom anslutning till den frikyrkliga samrådskonferensen för några år sedan åtnjuter de katolska församlingarna dessutom ett visst finansiellt stöd från statsmakten som åtminstone underlättar en betungande materiell situation. Avsevärt svårare framstår trons andliga villkor. Inte minst på grund av en mönsterbildande folkkyrkoideologi synes en entydig teologisk kyrkosyn på ett väsentligt sätt ha försvagats i den allmänna opinionen. I statkyrka frågan tycks en djupare besinning på kyrkan som en trosverklighet haft svårt att hävda sig och komma till uttryck i vissa frågor i det senaste statkyrka-betänkandet. I dopsynen synes en förlust av kristen trossubstans f.n. vara särskilt påtaglig hos många kristna i landet. Den diagnos som biskop Wölber våren 1977 ställde för den tyska evangeliska kyrkan tycks ha än större betydelse för svenska förhållanden: ”Gud är inte död, men väsentliga delar av den kristna teologin befinner sig i själatåget.”

Det tycks som om kristendomen gör så många eftergifter för sina triumferande motståndare, lever i sådan ängslan för sina upplysta kritiker och böjer sig så tåligt under deras aga, att den inte längre kan ta mod till sig att erbjuda de många väsentliga delar av sin egen traditionella världsbild.Leszek Kolakowski

På sin tid ansåg kulturradikalismen det vara en angelägen uppgift att principiellt bekämpa kristendomen och kyrkan. I dag tycks situationen i väsentlig grad ha förändrats. Är det kanske inte minst för att man betraktar kyrkan som ett offentligt serviceorgan, prästen som dess funktionär och tron som en livsåskådning att välja ad libitum, kort sagt för att kyrkan har mist sin karaktär av andlig utmaning för omvärlden och sin utstrålningskraft i kulturlivet? Lars Gyllensten, ett ojävigt vittne, har häromåret i ett samtal med Krister Stendahl bittert konstaterat: ”Kierkegaard på sin tid kritiserade präster som var ytliga och opportunistiska och gjorde Gud löjlig och gjorde korsfästelsen – detta kosmiska drama – till ett till intet förpliktande spektakel. Det är centrala ting – och så sliter man håret av varandra i ärenden av den digniteten, typ kvinnliga präster.”

Inför denna situation och inte minst på tröskeln till ett nytt skede i vårt stift har vi anledning till eftertanke över vår egen kyrkas andliga profil och hennes uppgift. Vad står katolska kyrkan för i dagens läge och i medvetande om sin minoritetsställning?

Serviceorgan eller Kristi redskap och tecken i världen?

Som något positivt upptäcker vi i det nya betänkandet Stat-kyrka. Ändrade relationer mellan staten och svenska kyrkan (SOU 1978:1) hur deltagarna i statkyrka överläggningarna poängterar kyrkans självständighet som trossamfund ”historiskt framvuxet med ursprung i de äldsta kristna församlingarna och bundet till Ordet och den evangelisk-lutherska bekännelsen”. Vi kan bara hoppas att den anda som – trots uppenbara svårigheter – här präglar utredarnas strävanden verkligen leder till förnyad kyrkosyn inom Svenska kyrkan. Men samtidigt kan vi inte bortse ifrån klyftan som framkommer inom den kyrkliga opinionen när exempelvis domprost Gunnar Helander på ett egendomligt sätt konfronterar en bekännelsekyrka med en bekännarekyrka och fastslår, att svenska kyrkans erbjudande ”kan jämföras med en föreläsningsförenings, en teaters eller ett biblioteks erbjudande” (SDS 20.1). Särskilt kännetecknande blir motsatsen i uppfattningarna när man jämför domprost Helanders folkkyrkosyn med det särskilda yttrande av Carl Henrik Lyttkens och Nils Erik Åberg angående inträde i kyrkan och deras reservation angående svenska kyrkans framtida organisation på riksplanet i stat-kyrka-betänkandet (Bilaga 1 SOU 1978:2; ”Kyrkans framtida organisation”).

Mitt bland dessa motstridiga tendenser har vi all anledning att – opportune importune – hävda vår katolska kyrkosyn. Kyrkan är inte bara ett trossamfund vilket som helst utan den är ”i Kristus ett slags sakrament, dvs ett tecken och ett redskap både för den innerligaste föreningen med Gud och för hela människosläktets inbördes enhet”. I denna betydelsefulla formulering har andra Vatikankonciliet beskrivit kyrkans väsen och uppgift. I sin timliga gestalt är hon alltså inte en slutgiltig storhet utan hänvisar till något större, Guds eviga rike. Ändå är hon som samfund det sakrament, dvs Guds timliga redskap för världens frälsning och detta även där världen ännu inte är eller kanske inte heller kommer att bli en del av kyrkan. Hon är på så vis inte bara en föreningskyrka utan en Guds instiftelse. Hon är öppen för alla och på så sätt en ”folkkyrka”, inte bara i nationell utan i allomfattande bemärkelse. Men samtidigt är hon inte bara ett ”serviceorgan”, utan hon har en andlig dignitet och fullmakt att förmedla Kristi frälsning, som skall ta sig uttryck i ett autentiskt kristet liv och ansvar mitt i världen. Så är kyrkan unik till sin natur och till sina strukturer och skiljer sig från alla andra sociologiska storheter.

I en anmärkningsvärd kommentar har Karl Rahner framställt denna kyrkans natur och uppgift. (Hon) ”är den påtagliga, historiska manifestationen av nåden i vilken Gud meddelar sig som absolut närvarande, fördold och förlåtande. Denna nåd är verksam överallt, utesluter ingen, erbjuder Guds nåd åt envar och ger åt varje realitet i världen en hemlighetsfull inriktning hän mot Guds inneboende härlighet. Visserligen har denna nåd som erbjuds världen en inre dynamisk tendens att anta konkret historisk form i kyrkan. Men med individens begränsade tid och villkor händer detta inte alltid, även om rättfärdiggörelse och frälsning ges honom. Nåden kan i en omätbar grad vara närvarande och verksam i världen och i dess historia utan att överallt i historien finna ett påtagligt socialt uttryck i kyrkan. Ändå är kyrkan för alla denna nåd, ett tecken, en proklamation och ett löfte om frälsning för världen.”

Därtill kommer det andra:

Apostoliskt ämbete och demokratisering i kyrkan

Utifrån två utgångspunkter tycks även frågan om ämbete visavi demokrati vara aktuell, där vi på samma sätt har anledning till eftertanke över vår egen kyrkas profil.

Å ena sidan synes det vara uppenbart att den kyrkliga ämbetssynen i betänkandet Stat-kyrka. Ändrade relationer mellan staten och svenska kyrkan håller på att försvagas. I sin reservation har Carl Henrik Lyttkens och Nils Erik Åberg påpekat hur biskoparnas läroämbete i den tilltänkta organisationen på riksplanet i praktiken får ”endast marginell betydelse”. Med hänsyn till den mönsterbildande roll som Svenska kyrkan också i framtiden kommer att utöva i kyrkliga sammanhang oroar oss detta faktum.

Å andra sidan tycks den kyrkliga demokratiseringen allt mera ha präglats av en samhällspolitisk ideologi som ställer sig oförstående för kyrkans egen karaktär och hennes strukturer.

Inför denna utveckling ser katolska kyrkan sig nödsakad att som ”kognitiv minoritet”, dvs en mindre grupp med specifik världstolkning, återigen markera sin egen uppfattning.

Katolsk tro anser att kyrkan är Guds verksamma närvaro i världen därför att hon i Kristus har mottagit Guds historiska självmeddelelse till denna värld. Hon är Guds redskap, men hon är inte den närvarande Guden själv. Kyrkans mysterium ligger i att Gud utför sitt verk på jorden genom en mänsklig gemenskap, genom vilken hans handlande ingår i det mänskliga. Som uttryck för denna kyrkans natur finns i henne ett andligt ämbete som inte är en ”krati” (av det grekiska verbet kratein=härska) utan en ”diakonia”, ett tjänande: ”För att leda Guds folk och ständigt föröka det har Herren Kristus instiftat olika tjänster i sin kyrka till gagn för hela kroppen. Ty ämbetsbärarna, som är utrustade med helig fullmakt, står i sina bröders tjänst, för att alla som tillhör Guds folk och därför äger den sanna kristna värdigheten, på ett fritt och ordnat sätt skall sträva mot samma mål och så nå saligheten” (Vaticanum II, Om kyrkan).

Vi medger gärna, att katolska kyrkans ämbetssyn under vissa epoker har fått en auktoritär prägel. Men inte minst genom Johannes XXIII och andra Vatikankonciliet har en djupare besinning ägt rum över auktoritetens autentiska utformning i kyrkan. Kyrkans ”konstitutionella”, ”synodala” och ”kollegiala” grunddrag har fått en ny belysning. Ämbetets tjänande funktion har klarlagts. Hela Guds folks deltagande i Kristi allmänna prästadöme har framhävts.

Sett i detta sammanhang tillåter kyrkans ämbete inte bara, utan kräver t.o.m., ett fullt medansvar, ja utan tvekan ett medbestämmande i ”decision making” av hela Guds folk på alla nivåer i kyrkan. I denna bemärkelse är katolska kyrkan öppen för många slags demokratiska element och demokratiska livsformer, såvida de inte enbart präglas av en samhällelig och politisk ideologi, utan genom tron får sin specifika kyrkliga karaktär.

I våra förhållanden har vi anledning att framhäva båda dessa krav: att ge profil åt kyrkans autentiska ämbete i en fri och självstyrende kyrka och att utveckla och främja sanna demokratiska mönster och livsformer i lekmännens medansvar och medbestämmande i kyrkans anda och inom ramen för hennes normer. Här återstår utan tvekan många olika och svårlösta frågor i vårt stift.

Men vi borde gå ett steg längre och öppet fråga:

Vad är då en biskop?

Betänkandet Stat-kyrka. Ändrade relationer mellan staten och svenska kyrkan ser biskopens funktion på stiftsplanet i en framtida kyrklig organisation på följande sätt: ”Han verkar dels personligen såsom stiftschef och pastor pastorum, dels som preses i domkapitlet, som bildar stiftets administrativa ledning” (s. 41). På kyrkans riksplan: ”Biskoparna bör inte kunna väljas till kyrkomötet men däremot ha närvaroplikt och yttranderätt. I lärofrågor, dvs ärenden som rör kyrkans bekännelse, gudstjänstordning och böcker, bör biskopen även ha förslagsrätt och rösträtt.”

Vi anser oss inte berättigade att döma om den uppfattning av biskopsämbetet som här skymtar fram. Däremot kan vi beklaga, att den knappast på ett fullödigt sätt återspeglar de insikter som på senare tid gör sig gällande i världsekumeniken och som i episkope ser ”det överinseende över kyrkan och över firandet av det kristna mysteriet som hör evangeliet till” (jfr det ekumeniska dokumentet Dop, nattvard, ämbete, Stockholm 1975).

I andra Vatikankonciliets konstitution om kyrkan har den katolska kyrkan försökt att belysa biskopens roll just utifrån detta kyrkans innersta mysterium som präglar hans ämbete: ”Biskopen, utrustad med prästämbetets fullhet, är förvaltare av det högsta prästadömets nådegåvor, framförallt i eukaristin, som han själv frambär eller låter frambära och i vars kraft kyrkan alltjämt lever och växer. Denna Kristi kyrka är verkligt närvarande i de troendes alla lagenligt upprättade lokala församlingar som, samlade kring sina herdar, i Nya testamentet kallas kyrkor. De är nämligen var och en på sin ort det nya folk, som Gud har kallat i den helige Ande och i rik fullhet. I dem församlas de troende genom förkunnelsen av Kristi evangelium, i dem firas Herrens nattvards mysterium för att genom föda och blod från Herrens kropp hela brödragemenskapen må fogas samman. I varje församling kring altaret, när biskopen förrättar den heliga liturgin, framställs tecknet för den kärlek och denna den mystiska kroppens enhet, utan vilken det inte finns någon frälsning. I dessa församlingar, även om de ofta är oansenliga och fattiga eller existerar i förskingringen, är Kristus närvarande; genom hans kraft hålls den ena, heliga, katolska och apostoliska kyrkan samman.”

Så ser vi i biskopen något utöver en kyrklig funktionär och mer än bara en stiftschef och en pastor pastorum. Han är i enlighet med apostelns syn på sitt uppdrag (Rom. 15:16) en Herrens ”liturg”, prästerlig förvaltare av Guds evangelium och herde för sitt stift, garant och symbol för dess enhet och tillväxt i kraft av Kristi uppdrag.

Inför en oviss framtid

Mer än någonsin lever vi inför en oviss framtid även i vårt stift. Hinder och svårigheter vid sidan av positiva ansatspunkter kommer att finnas i framtiden liksom eller kanske ännu mera än i det förflutna. 1 grund och botten hör allt detta till pilgrimskyrkans natur som aldrig kan vara ”etablerad”, utan alltid på nytt kallas till mödosamt uppbrott, till en ny begynnelse.

Vår förhoppning i denna situation ligger visst inte i en ”all-round”-biskop utan i Herrens löfte: Jag skall ”ge er en framtid och ett hopp” (Jer. 19:11). Biskop Brandenburgs devis för sin uppgift och sitt stift ”Må tron ej svikta!” är ett förpliktande svar på detta löfte.