Det heliga härliga såret

”Måndagen i stilla veckan avled syster Birgitta Andersdotter”, lyder en av Vadstenadiariets anteckningar år 1532. Syster Birgitta vigdes till nunna 1481 och hörde senare till den lilla skara som undsatte det pestdrabbade dotterklostret i Nådendal några år på 1510-talet. Birgitta Andersdotters 51 år i Vadstena kloster var inte en unikt lång tid, men det finns ovanligt nog två bevarade bönböcker som tillhört henne (Uppsalahandskriften C 502, Stockholmshandskriften A 80). Båda skrevs sannolikt av syster Christina Magnusdotter. Eftersom de båda nunnorna var samtidigt i klostret, mellan 1518 och 1532 (Christinas inträdesår resp. Birgittas dödsår), måste bönböckerna ha tillkommit under denna tid. Birgittas ena bönbok, Stockholmshandskriften, hade på många ställen försetts med hennes initialer i de rubriker som inleder bokens olika texter. Dessutom stod hennes initialer, BA, med stora bokstäver överst på en sida, som en ägarmarkering. Sju år före Birgittas frånfälle, det vill säga 1525, inträdde en syster vid namn Katarina Bengtsdotter. Det verkar som om hon fick överta Birgittas bönbok. De ägarinitialer som förut stod på folio 16r skrapades nämligen bort och istället skrevs initialerna KB dit med röda bokstäver. På några ställen i bönboken ser man också att Birgittas BA-initialer raderats i de röda rubriktexterna.

Den bönbok som Katarina Bengtsdotter ärvde av Birgitta Andersdotter var mycket påkostad. Den hade ett tjugotal bilder försedda med vackert sirade handmålade ramar och många stora initialer i guld, silver, rött och blått placerade vid de viktigare textavsnitten. Att döma av texterna vid de nu tomma ramarna fanns här bland annat Treenigheten, Rosenkransmadonna, Bebådelsen, Pietà, Kristi uppståndelse och en rad helgon på de förlorade bilderna. Tyvärr har nämligen alla de inklistrade bilderna försvunnit sedan Katarinas tid och kvar finns bara de sirliga tomma ramarna, utom på en sida. Bilden på baksidan av blad 15 har nämligen målats direkt på boksidan. Där avbildas Kristi sidosår och några av passionsredskapen i kraftfullt rött och svart mot det ljusa pergamentet (bild 1). Med hjälp av den bredvidstående fornsvenska texten går det att identifiera en rödbrun törntagg till vänster och till höger ses en av de svarta taggförsedda kulor som satt på den strigel som Jesus pryglades med. I mitten står en stor tjock svart spik, en av de fyra som fäste Jesus vid korset. Den vertikala spiken genomskärs av ett mandelformat rött sår ur vilket rikligt med röda blodsdroppar stänker, och i sårets mitt kan man läsa orden fons amoris.

Bilden i Birgitta Andersdotters bönbok visar ett begränsat antal av passionsredskapen: bara en spik, en törntagg, en strigelknopp och sidosåret. Denna reduktion av antalet föremål var ingen innovation, även om man vanligen spred ut ett betydligt större antal pinoredskap över bildytan i passionsredskapsbilderna. I det stora utbud av träsnitt som producerades i Tyskland och Nederländerna under 1400-talet förekommer många olika varianter av Kristi sårframställningar och passionsredskapen.

Systrarna och döden

Både den egna kroppsliga döden och Kristi död var ständigt närvarande för klosterfolket. De påmindes om döden i den egna dräkten och i de dagliga rutinerna. I den dagliga rutinen ingick också ett besök vid en öppen grav. Detta var obligatoriskt för alla systrar och skedde på förmiddagen direkt efter tersen, den tredje tidebönen. Först efter detta gravbesök fick systrarna som hade ämbetsåligganden gå och utföra sina sysslor. I klosterkyrkan gjorde sig den mänskliga döden också påmind genom alla de gravar som upplåtits åt bland andra klostrets välgörare. Där fanns också ett Helga lekamens altare där en drygt 130 cm hög stående Smärtoman visade upp sin sargade kropp, flankerad av blodsamlande änglar med kalkar i händerna. En Smärtoman återfinns också på predellan (underredet) till klosterkyrkans Birgittaaltarskåp som hade beställts från Lübeck. Båda dessa altarskåp fanns i klosterkyrkan redan då Birgitta Andersdotter inträdde 1481. Trots det skadade skicket visar framställningen av Smärtomannen i Helga lekamens altare en förtrogenhet med hur heliga Birgitta skildrar den lidande Kristus (Revelationes I: 10, IV: 70).

Ser man till innehållet i de bevarade bönböckerna från Vadstena så är den egna döden och Kristi försoningsdöd också dominerande teman. Texter och bilder i handskrifterna ger uttryck för samma strömningar som i den omgivande senmedeltida spiritualiteten. Till de återkommande meditationsämnena hör givetvis Kristi lidande men där finns också böner med mer detaljerad inriktning på Jesu hjärta, Jesu axelsår, törnekronan, de fem såren och Kristi värk i hans dödsstund. För sin egen och sina närståendes död finns givetvis också ett antal böner.

Kristi fem sår var även präglade på systrarnas kronor och brödernas broscher. På så vis bar de Kristi sår i sitt sinne respektive sitt hjärta. I samband med bönerna till de fem såren kan man ibland se enkla framställningar av de sårade lemmarna var och en för sig, som i Kungliga bibliotekets Vadstenahandskrift A 38 där de olika avsnitten inleds med orden ”lov, heder och ära och tack vare din … [vänstra/högra hand/fot]”. Varje sårad hand och fot framställs där i en liten cirkel i marginalen invid texten. En av de texter som ofta förekommer tillsammans med denna typ av kroppsdelsbilder i medeltida bönböcker är 1200-talsmunken Arnulf av Löwens ”Ave caput inclinatum …” (på svenska känd främst i 1600-talsbearbetningen ”O, huvud blodigt sårat …”). Den medeltida hymnen finns med också i bönematerialet från Vadstena.

Blodet

Sårets röda kanter kontrasterar mot den svarta spiken, och de många röda blodsdropparna är tydligt återgivna i bilden. I det lodräta sårets mitt finns en springa där pergamentet lyser igenom och orden fons amoris skrivits in med rött bläck. Det är svårt att se ett samband mellan bilden och den föregående eller efterföljande texten i Birgitta Andersdotters bönbok. Bilden förefaller målad på en boksida som råkade vara tom, sist i bokens andra lägg. På de föregående boksidorna finns bland annat kalender och så kallade tabula signorum och på den efterföljande sidan börjar Helige Andes tidegärd.

Heliga Birgitta skildrar Kristi lidande ingående i Uppenbarelserna och många av de korsfästelsebilder som bevarats från senmedeltiden följer samma grundidéer. Kristus var svårt sargad, blodet rann ned i ansiktet och klibbade sig i håret som hängde i tjocka korvar. Törnet skar djupt in i pannan på samma sätt som det återges i klosterkyrkans Helga lekamensbild. Ansiktet täcktes nästan av nedrinnande blod. Det blev till och med blodspår på marken efter Kristus när han vandrade ut mot Golgata.

Det röda och flödande blodet i bönboksbildens sår rymmer flera viktiga aspekter, inte bara heliga Birgittas redan nämnda lidandeskildring i Uppenbarelserna. När Longinus lans stack upp såret i Kristi sida och det kom ut färskt blod, uppfattades detta så att Jesus inte var död, eftersom döda människor inte blöder. Inte heller dödades Kristus av lanssticket, utan han valde att dö efter det att detta skedde. Såret som lansen gjorde uppfattades dessutom som ett öppnande av Kristi sida, inte som ett våldsdåd. Kristi försoningsdöd var ytterst frivillig, inte förorsakad av några enskilda våldsverkare. I parallell med hur Eva skapades ur Adams sida skapades/föddes Kyrkan ur Kristi sida. Det blod och vatten som kom ut ur sidan uppfattades även som en källa, det vill säga med anspelningar på både dopets vatten och mässans blod/vin.

Framställningen av det färska röda, icke koagulerade blodet och de mångtaliga blodsdropparna har också teologiska grunder. Den amerikanska historikern Caroline Walker Bynum har i Wonderful blood (2007) studerat de hostia- och blodsunder som markant ökade i antal under 1400- och 1500-talen, och sätter dem i relation till bland annat lekfolkets samtidigt alltmer begränsade möjligheter att få ta del av kalken i kommunionen. Många kultbilder kunde då få rollen av en ersättning för den kalkkommunion som allt oftare undanhölls lekfolket. Istället för att få del av Kristi blod i kalken kunde den som fromt betraktade bilder av blodsutflödet ändå kommunicera med gudomen, lika påtagligt upplevt som i den heliga kommunionen.

Varför är då blodet så påtagligt rött i bilden? Jo, eftersom Jesus är Guds son och därmed också Gud, kan han inte vara föränderlig. Inget av hans kropp kan då förändras eller nedbrytas. Därför kan Kristi blod inte koagulera och bli brunt. Det blod som kom ut ur Kristi sår måste därför återges som färskt, rinnande och rött.

Sårbilden visar också på ett blodflöde i droppform. Man skulle lika gärna kunna framställa blodflödet rinnande i rännilar i stället, men så är inte fallet. I stället är det många små, små droppar. Även detta har sin grund i teologin. I mässoffret förvandlas vinet varje gång till blod och varje droppe vin är lika mycket Kristi blod. Kristus är lika mycket närvarande i varje droppe var den än uppenbarar sig – på en upphöjd hostia, ett ”talande” krucifix eller i den välsignade kalken. Dropparna visar Kristi självutgivande i oändlighet. (I Birgitta Andersdotters bönbok finns även en bön till ”Vår herres Jesu blodsdroppar”.) Blodsdropparna spelar också en roll eftersom det handlar om den tid då man räknade med de hinsides åren i skärselden och sökte lindra plågan genom motprestationer. Genom att räkna med ett år mindre i skärselden för varje droppe av Kristi blod som man, genom dagligt bedjande av ett visst antal Pater noster och Ave Maria, får tillgodoräkna sig, så blir just de många dropparna viktiga. Då är det också viktigt att det är just droppar av blod, som i sårbilden i Birgitta Andersdotters bönbok. Likaså blir bönen till Jesu blodsdroppar begriplig. Samtidigt är det också intressant att blodet inte flödar i överflöd. Inget av Kristi blod spilldes nämligen i onödan utan i den mängd som var nödvändig.

Sårbilden och Karl den stores bön

Som framgår av bilden är flera texter placerade bredvid passionsredskapen. Texterna är skrivna på fornsvenska och berättar att de avbildade föremålen hade just denna storlek, det vill säga törntaggen var precis så här lång, alla strigelknopparna och deras taggar var så här stora och även de fyra spikarna hade just den avbildade storleken. Även såret i Kristi sida är framställt i naturlig storlek, enligt texten till vänster. Liknande framställningar som hävdar att de visar såret i autentisk storlek förekommer i andra sammanhang, men veterligen inte i det svenska bildmaterialet (den amerikanske konsthistorikern David S. Areford har studerat Kristi sårbilder exempelvis 1998). Denna typ av framställningar förekommer under senmedeltiden och belyser flera olika aspekter i spiritualiteten. En förutsättning för intresset för exaktheten i avbildningens storlek har att göra delvis med den övertygelse som grundar sig i tron på likhetens eller autenticitetens makt. Likheten med originalet ger avbildningen kraft och den som har avbildningen får tillgång till samma kraft som om denne hade tillgång till originalet. Den exakta storleken på Kristi sidosår menade man sig veta eftersom Longinus svärd fanns bevarat och vördades som relik (på minst ett par olika platser). Men naturligtvis visar det sig att alla bilder som gör anspråk på att visa exakt storlek i praktiken är olika stora …

 I Birgitta Andersdotters bönbok är bilden som nämnts självständig, målad på en sida utan anknytning till direkt föregående och efterföljande texter. Den här typen av ”autentiska” såravbildningar förekommer oftast i samband med en viss bön, men den bönen återfinns på en helt annan plats i den här bönboken (blad 168–169). (Det finns ingenting i bindningen av boken som tyder på att den uppdelade placeringen av bild och bön är orsakad av en felbindning.) Bönens ursprung brukar tillskrivas kejsar Karl den store och avlatens ursprung någon påve. Vilken påve som åberopas är varierande. Att det är Karl den store som är upphovsman är en lika konstant som felaktig upplysning. Bönen förekommer nämligen inte förrän under 1300-talet. I Birgittas bönbok finns ingen hänvisning till vare sig kejsaren eller någon namngiven påve i bönens inledning, bara en försäkran om avlat.

Jesu hjärta och Marias smärta

En genomgång av vilka andra fornsvenska böner som ingår i Birgitta Andersdotters bönbok visar på två huvudteman: Kristi lidande och jungfru Maria. Det marianska temat är viktigare än man i förstone kan tro, och aktuellt även när man ser bilden ovan (nr 1). Texten inuti såret, fons amoris, förekommer även i andra bönböcker från Vadstena kloster. I dem har såret med texten placerats inuti röda hjärtan (bild 2). Dessutom står namnen Jesus och Maria skrivna över respektive under hjärtat. Dessa och liknande bilder har kunnat fungera som ett slags meditationsbilder. Den bedjande kan låta tanken pendla mellan Jesu och Marias roll i frälsningsverket. Deras roller är inte bara intimt sammanvävda utan förutsätter varandra.

Beskrivningar av Kristus med hjälp av olika källattribut är varken ovanligt eller märkligt. I bilden är det kärlekens källa, fons amoris. Naturligtvis är Kristus och hans sår kärlekens källa, men det är också ett epitet som används för jungfru Maria. En av de mest populära medeltida hymnerna, ”Stabat mater dolorosa” lyder nämligen: ” […] Eia Mater, fons amoris, me sentire vim doloris fac ut tecum lugeam …” I Oremus (1981) lyder översättningen: ”Jesu moder, kärleks källa, då jag ser dig tårar fälla, vill jag gråta ock med dig …” Hymnen uppväcker den seendes och bedjandes medlidande med Maria när hon ser sin son lida och dö på Golgata. Texten utgår från Simeons profetia vid frambärandet av det nyfödda Jesusbarnet i templet, där han förutsäger att ett svärd skall gå genom Marias hjärta (Luk 2:15).

Stabat mater är en bön som Vadstenasystrarna säkerligen kunde utantill och som står i samklang med den heliga Birgittas framställning av passionsberättelsen. I Birgittas uppenbarelser är det dessutom jungfru Maria som berättar för Birgitta om hur allt gick till som Birgitta får se. Det är hon som förmedlar budskapet om sin sons födelse och lidande till Birgitta. Maria säger till Birgitta att hon upplevde det som att Jesu hjärta var hennes eget hjärta, att det gjorde lika ont i Maria som det gjorde i sonen när han plågades och dog. När Longinus svärd öppnade Jesu sida skar ett svärd också genom Marias hjärta. Nunnorna skall inte bara lyda, följa och efterlikna Maria utan också bli allt mer lika henne, och på så vis komma allt närmare Kristus.

I Birgitta Andersdotters bönbok finns flera böner som handlar om Marias sorger och glädjeämnen. Några av bönerna har även tematiska paralleller i böner som är riktade till Jesus. Där finns böner både till Jesu lemmar och till Marias lemmar, till Jesu fröjder vid uppståndelsen liksom Marias glädje vid sonens uppståndelse. På samma sätt som sorger ställs emot fröjder råder ett ömsesidigt förhållande mellan Jesus och Maria. Jesu frivilliga försoningsoffer förutsätter Marias ”ja” till Gabriels hälsning. Modern och Sonen, och deras hjärtan, är så intimt förknippade med varandra att tanken i bönen kan pendla mellan dem liksom i hjärtbilderna. Det är inte Jesus eller Marias hjärta, det är bådas, samtidigt. Maria säger till Birgitta att ”hans hjärta var mitt hjärta”.

Marias smärtor, Compassio Marie, var en populär och ganska ny andaktsövning i början av 1500-talet, det vill säga när Birgitta Andersdotter och Katarina Bengtsdotter levde. Antalet åberopade smärtor var oftast sju. I en av Vadstenasystrarnas praktfulla högläsningsböcker (A 1) finns en helsidesbild som framställer Marias sju smärtor. Det är ett träsnitt som attribueras till en Nürnbergkonstnär, Niclas Stör. I bildens mitt står Maria med ett svärd riktat mot hjärtat. Hon omges av sju rundlar med framställningar av: omskärelsen, flykten till Egypten, Jesus i templet vid 12 års ålder, korsbärandet, korsfästelsen, nedtagandet från korset samt gravläggningen. Det var dessa händelser i sonens liv som förorsakade Maria störst smärta. I det handmålade gyllene rankverket på den motstående boksidan har systrarna infogat ett gyllene hjärta med orden fons amoris inskrivna i såröppningen. Anspelningen på Stabat mater passar naturligtvis mycket väl ihop med bilden av den smärtfyllda Maria. Samtidigt leder orden fons amoris vidare, tillbaka till det långa öppna såret längs med den svarta spiken i Birgitta Andersdotters bönbok. I bönboksbilden finns inget hjärta, men bildens förmåga att skapa affekt förstärks ytterligare av det stänkande blodet och orden inuti såret. Genom orden väcks tanken på Marias smärta vid åsynen av Kristi lidande och död, och den bedjande Birgitta Andersdotter kunde själv rekapitulera hymnen:

”Stabat mater dolorosa
iuxta crucem lacrimosa
dum pendebat filius […]
Eia mater, fons amoris,
me sentire vim doloris
fac ut tecum lugeam …”

Därigenom kunde hon leva i Marias efterföljd och vila/förbli i Kristus så som hon uppmanades av den heliga Birgitta. Hon kunde också ge sig hän i sårmeditation, vilket rekommenderades i klosterlitteraturen av sådana andliga författare som Henrik av Suso, Mechthild av Hackeborn, Richard Rolle och Thomas av Kempis. När Birgitta betraktade bilden i sin bönbok kunde hon förlita sig på att sårets ymniga röda blodsdroppar kunde förkorta hennes egen tid i skärselden. Genom att efterlikna jungfru Maria, fons amoris, i Kristuskärleken kunde hon lita på att Gudsmodern var hennes försvarare på den yttersta dagen. Hon kunde lita på att bli Kristi brud i himmelen i enlighet med löftena vid nunneinvigningen, då hon fick brudens ring på sitt finger och den korsmärkta kronan på sitt huvud.

Sammanfattning

Bilden av Kristi sidosår och de tre passionsredskapen (spik, strigelknopp, törntagg) i Birgitta Andersdotters bönbok leder rakt in i den spiritualitet som präglade Vadstenanunnornas vardag i början av 1500-talet. Miniatyren visar på en mycket medveten bildretorik på både det psykologiska och teologiska planet. Kontrasten mellan det röda och det svarta väcker betraktarens uppmärksamhet liksom de för bildytan förhållandevis stora föremålen. Det ur såret rikligt droppande blodet drar också till sig uppmärksamheten genom sin färg och sin rikliga förekomst. Det visar sig dessutom ha teologisk relevans genom att vittna om Kristi frivilliga försoningsdöd samtidigt som det genom sin oförgänglighet, visad av den ljusa färgen, visar på hans gudomlighet. Samtidigt betecknar de många bloddropparna att blodet utgavs i rikligt mått för alla men att en enda droppe i sig rymmer hela försoningen.

Bildretoriken skulle ha kunnat stanna här, men den går vidare i ett för den birgittinska passionsfromheten viktigt steg. Infogandet av orden fons amoris i sårets mitt leder nämligen kontemplationen över bilden vidare längs dubbla associationsbanor, till både Kristus och Maria. Genom bönboksbilden inbjuds betraktaren att dela jungfru Marias smärta, och därigenom även Kristi smärta. Maria är nämligen också kärlekens källa därför att hon i bebådelsen svarade ”ja” till denna frälsningshistoriskt nödvändiga roll. Hon är den som visar och öppnar vägen till Kristus. Den marianska dimensionen av spiritualiteten i Vadstena kloster genomsyrade allt, även när Kristi lidande och död stod i fokus, som i Birgitta Andersdotters bönboksbild.

Foto om ej annat anges: Eva Lindqvist Sandgren

Litteratur
Areford, David S.: ”The Passion Measured”. The Broken Body: Passion Devotion in Late-Medieval Culture. A.A. MacDonald, H.N.B. Ridderbos, R.M. Schlusemann (eds.). Medievalia Groningiana 21. Groningen: Forsten 1998.

Bynum, Caroline Walker: Wonderful Blood: Theology and Practice in Late Medieval Northern Germany and Beyond. Philadelphia: Univ. of Pennsylvania Press 2007.

Gejrot, Claes: Vadstenadiariet: Latinsk text med översättning och kommentar. Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, Handlingar 19. Stockholm: Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia 1996.

Hedström, Ingela Bolton: Medeltidens svenska bönböcker: Kvinnligt skriftbruk i Vadstena kloster. Oslo: Universitetet i Oslo Acta humaniora nr 405 2009.

Lundén, Tryggve (övers.): Himmelska uppenbarelser I, II. Malmö: Allhems Förlag 1957–1958.

Sahlin, Claire: ”’His heart was my heart’: Birgitta of Sweden’s Devotion to the Heart of Mary”. Heliga Birgitta – budskapet och förebilden: Föredrag vid jubileumssymposiet i Vadstena 3–7 oktober 1991. KVHAA Konferenser 8. Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien 1993.

Schuler, Carol M.: ”The Seven Sorrows of the Virgin: Popular Culture and Cultic Imagery in Pre-Reformation Europe”. Simiolus: Netherlands Quarterly for the History of Art 21:1–2 (1992).

För bilder hänvisas till den tryckta utgåvan.