Latinamerikanska myter

Att en bok av en svensk författare först publiceras på spanska och sedan – i lätt bearbetning – översätts till svenska, hör nog inte till vanligheterna. Nu har professorn i spanska vid Lunds universitet, Inger Enkvist, gjort detta, och det är en viktig bok som här anmäls.

I en utförlig inledning diskuteras och preciseras begreppet ikon. Hon tar sin utgångspunkt i bilder av Marilyn Monroe och prinsessan Diana. En ikon är en bild, men mycket mera än så. När vi ser ikonen påminns vi om allt som vi vet om den personen, ikonen rymmer mycket mer än en bit visuell information. Ikonen är ofta förankrad i en populistisk mytbildning. Den bild av Che Guevara som fortfarande (om än inte så ofta) kan ses på t-tröjor är ett bra exempel på en ikon. Ingen skönhet direkt, vilket kanske kan sägas om bilder av Evita Peron.

Så som ikonbegreppet utförligt definieras i denna bok, finns det verkligen ingen invändning att göra mot det. Det fungerar i alla fall utmärkt när det gäller de nio kulturella fallstudier som presenteras. De är valda för att bidra till förståelsen av Latinamerika genom att ge porträtt av några mer eller mindre mytomspunna gestalter. Några mer mytomspunna än de flesta, som Fidel Castro och Che Guevera, några något mindre, som Carlos Gardel och Frida Kahlo.

Boken har ett stort värde för svenska läsare redan därigenom, att den bygger på ett mycket omfattande källmaterial som till stor del endast finns på spanska. Men det är också för läsaren tydligt att många resor till Latinamerika bildar bakgrunden och är en lika viktig förutsättning som den omfångsrika litteraturförteckningen.

Eftersom det av utrymmesskäl inte går att referera hela innehållet skall här väljas ut två av biografierna. Jag har valt två nobelpristagare: en i litteratur, Gabriel García Márquez, och en fredspristagare, Rigoberta Menchú. De representerar också två länder i denna kontinent, Colombia och Guatemala. Båda är välkända och uppfyller alla rimliga krav på ikonstatus, kanske mest Marquez.

Om Márquez författarskap finns mycket skrivet, inte så mycket om hans tänkande. Enkvist tar upp båda sidorna och ger dessutom en bild av författaren som offentlig, politisk person. Den sidan hos Márquez har mer och mer kommit att dominera. Hans försvar för Castroregimen på Kuba har inte minskat med åren. I hans romaner framhävs den magiska realismen. Det är en förmodern värld som träder fram. De historiska anspelningar som görs är ofta oprecisa, ibland felaktiga – författaren har själv sagt att han grips av panik inför historiker. Framför allt är det en värld där Latinamerika upphöjs och förhärligas på ett närmast groteskt sätt.

Tydligt kommer detta fram i Márquez tal i samband med att han 1982 fick nobelpriset i litteratur. Det hör som väl är till ovanligheterna att en pristagare vid ett sådant tillfälle angriper den institution som belönat honom, men så skedde faktiskt. Enkvists utförliga citat från talet – i Svenska Akademiens egen översättning – är talande nog. Där säger han klart att européerna har givit priset åt en person som är antirationell och som i sina romaner hyllar instinkterna och primitivismen. I sitt testamente skriver Alfred Nobel om ett författarskap i idealisk anda, men det var kanske inte riktigt sådana ideal han tänkte på.

Rigoberta Menchú Tum fick Nobels fredspris 1992, tio år efter det att Márquez fått sitt pris. Att en guatemalansk inidiankvinna fick ett pris av den norska Nobelkommittén var en stor händelse i sig, men också att detta skedde mindre än tio år efter det att hennes första bok utgivits. Tidigare hade hon varit helt okänd. Boken – som dikterades för en venezulansk antropolog, Elizabeth Burgos, bosatt i Paris – har titeln Jag heter Rigoberta Menchú och så här väcktes min medvetenhet. Boken har översatts till många språk och blivit kultlektyr främst för den vänsterinriktade universitetsungdomen i USA. Med stöd av sin bok framställs Rigoberta som offer för rasism, sexism, kulturimperialism, med mera. ”Kort sagt är det svårt att vara mer offer än så.” En följd blev att hon fick FN och den nordamerikanska universitetsvärlden som sin plattform.

Tidigt började kritiskt inställda personer se vissa motsägelser mellan vad Rigoberta Menchú skrev och vad man annars kunde ta reda på. Det var framför allt den nordamerikanske antropologen David Stoll som i sin bok Rigoberta Menchú and the story of all poor Guatemalans (1999), tillkommen under ett flerårigt fältarbete i Guatemala, hade fattat misstankar. (Han fick erbjuda sin bok till trettio förläggare innan någon vågade ge ut den, vilket tyder på en viss politisk korrekthet även inom förlagsvärlden.)

Liksom hos Márquez finns det hos Rigoberta Menchú en dröm om en patriarkalisk ekoromantik. Det rör sig om ett tänkande som utgår från ras och mytvärld och som utesluter dem som inte hör till den egna gruppen. Samtidigt kan den häftiga kritiken av allt västerländskt mycket väl kombineras med ett effektivt utnyttjande av de fördelar som där kan erbjudas i form av föredragsturneer, stipendier, priser, med mera.

Efter läsningen av Inger Enkvists bok är det lätt att gripas av en mild form av desperation: är allt så bedrövligt i Latinamerika? Finns det verkligen ingen författare eller kulturpersonlighet att säga enbart gott om? Givetvis är det så, men denna bok har likväl en mycket viktig uppgift att fylla. Många års revolutionsromantik och ensidiga lovord kan behöva balanseras av något annat. I flera fall har också författaren gjort ett veritabelt detektivarbete med de få och motspänstiga källorna.

Marxismen har spelat stor roll som inspiratör för många som nämns i denna bok. Också Rigoberta Menchú var flera år engagerad i en Kubainspirerad gerilla. Men marxismen är en rationalistisk ideologi, fientlig mot mytbildning och gamla traditioner. Den ger sig ut för att vara den enda vetenskapliga formen av socialism (varvid ”vetenskaplig” uppfattas i den vanliga, västerländska meningen). Det är svårt att inse hur detta kan förenas med den längtan efter ett förmodernt, primitivistiskt samhälle som finns hos flera av de här porträtterade. Men tydligen kan man svärma för Castros Kuba ändå.

Inger Enkvists bok bör inte läsas av dem som till varje pris vill behålla gamla bilder av Latinamerika, förankrade i 1968 års händelser. För dem kan den vara direkt farlig. För alla andra bör den vara en befriande läsning i ordets mest egentliga mening.