Det hemlösa engagemanget

Till kristendomens innersta väsen hör omsorgen om hela människan. Den helhetssynen illustreras i Apostlagärningarna och Pauli brev. Att älska sin nästa så som sig själv, det är Jesu eget bud. Ingen aldrig så förträfflig samhällsordning kan göra den personliga omsorgen om nästan överflödig. Men det lurar en fara på andra sidan. Det finns en risk, och den tillhör inte bara historien, att de fattiga och nödlidande betraktas som nödvändiga i en gudomlig ordning, för att de kristna skulle öva välgörenhet, skänka av sitt överflöd, hjälpa. Objekt för kärleksverksamheten . . . Det är en syn som knappast främjar arbetet på sociala förändringar; allra minst vill den radikalt ändra de grundläggande samhällsstrukturerna.

Den ökade medvetenheten om de politiska orättvisorna har skapat ett dilemma för många kristna. Är det överhuvud rätt att stödja internationella välgörenhetsorganisationer av typ Röda Korset, Rädda Barnen, eller specifikt kristna sådana som Lutherhjälpen eller det katolska Caritas? Skall man stödja den traditionella missionen, mot bakgrunden av de kunskaper vi har om förhållandena t.ex. för de sydamerikanska indianerna? Inte så få menar att den konventionella typen av välgörenhet är direkt skadlig, bara försenar den stora förändring som ändå till sist måste ske: både ekonomiskt och moraliskt skall man i stället ge sitt stöd till, revolutionära rörelser och till befrielseorganisationer i förtryckta länder.

Jag har själv svårt att bilda mig en klar uppfattning i de här frågorna, saknar tillräckliga kunskaper för att grunda en mening, men känner samtidigt dilemmat som plågsamt. Det är sannerligen inte svårt att få kunskaper om lidandet i världen, om fattigdom, utsugning, politiskt förtryck, tortyr . . . Men orsakerna och botemedlen: vad kan den enskilda människan göra? Don Helder Camara har mer än de flesta, outtröttligt, år efter år riktat uppmärksamheten på orättvisorna i världen och verkligen givit röst åt sitt eget folks misär. Men samme don Helder säger till de unga entusiasterna i Västerlandet: ”Det är i ert eget land ni skall göra jobbet, åstadkomma förändringen, inte här. Vi behöver inte er hjälp, er välgörenhet. Men vi behöver totalt förändrade ekonomiska villkor i världen.”

Situationen för oss västerländska rika kristna blir lätt att vi upplever oss sitta med ett hemlöst engagemang, en vilja till en insats som vi inte vet vartåt den skall styras. En otäck känsla av att vi i vår iver att göra något gott i själva verket låter oss manipuleras in i något som är ont, som kan få en ond effekt.

Jag tror att var och en måste arbeta med detta efter sin förmåga, bruka sina kunskaper, sin intelligens för att finna en väg ur dilemmat. Det finns inte någon generallösning för alla. Men jag vill gärna ge ett förslag, och även motivera varför jag tror att det är en bra väg att gå. Man kan engagera sig i Amnesty International.

Ritva Jonsson är docent i latin vid Stockholms universitet och leder i Statens Humanistiska Forskningsråds regi utgivningen av den karolingiska liturgiska tropdiktningen.

Organisationen är numera välkänd, och behöver inte presenteras i detalj för Signums läsare. Den grundades år 1961 av en engelsk advokat, Peter Benenson, ursprungligen som en ettårig internationell kampanj för att fästa världens uppmärksamhet på de politiska fångarnas svåra belägenhet. För detta ändamål öppnades ett kontor i London för att samla upplysningar och för att ge publicitet åt fallen. Under de snart 16 år som gått sedan dess har rörelsen vuxit. Nu är 33 länder anslutna, och det finns över 70 000 medlemmar; Amnesty utger aktuella skrifter och spelar en viktig roll som informationscentral. En rad professionella forskare är anställda på Londonkontoret för att skaffa fram fakta så effektivt som möjligt, och Amnesty har en officiell status som rådgivande organ vid FN, UNESCO och Europarådet. Amnesty stöds av framstående företrädare för kyrkliga och politiska myndigheter i olika delar av världen.

Emellertid skall man sannerligen inte dra slutsatsen av det ovanstående att Amnesty överallt skulle vara en aktad och godkänd organisation. I officiella organ har det skrivits att Amnesty ”är ett instrument för kommunistisk terrorism” (Brasilien), ”har en ledande ställning bland organisationer som sprider anti-sovjetisk propaganda” (SSSR), ”är en imperialistisk organisation” (Ghana) och ”är en spioncentral” (Iran).

I Amnestys program finns följande punkter:

Att verka för de politiska fångarnas frigivning. Arbetet sker på olika nivåer. Det kvantitativt viktigaste är det som små grupper på 5–30 personer utför för sina ”adopterade” fångar. Oftast har man tre fångfall, ett från ett östland, ett från ett västland och ett från ett ”neutralt” område.

Arbetsgruppernas medlemmar skriver brev till myndigheter, advokater, fackorganisationer, etc., gör uppvaktningar, söker påverka genom tidningsartiklar, demonstrationer, genom solidaritetsyttringar från olika yrkesgrupper – fortsätter tålmodigt och envist att vädja och åter vädja. Det är ett oglamoröst arbete som mycket sällan ger någon tillfredsställelse i form av mätbara resultat. Brev blir oftast inte besvarade. Men det har ändå visat sig att sådana fångar som adopterats av Amnesty har en statistiskt mycket kortare fängelsetid än en neutral kontrollgrupp, även om man i det enskilda fallet sällan kan bevisa att just Amnestyarbetet var det som hjälpte en viss fånge. Man skall också tillägga att det inte bara gäller att verka för att fångarna skall bli fria, även om detta alltid är huvuduppgiften, utan också att förbättra förhållanden för fångarna. Ofta kan bara det faktum att en fånge får veta att han inte är bortglömd vara till stor hjälp för honom. Därför skickas en mängd öppna kort till fångar bara med hälsningar, just för att visa dem att man ute i världen vet om deras existens och bryr sig om dem.

Att hjälpa fångarnas familjer. – här kommer den ”filantropiska” sidan in. Inte sällan kan det vara fråga om att ge skolbarn möjlighet att få fortsätta sin skola sedan fadern och familjeförsörjaren hamnat i fängelse.

Att bevaka politiska rättegångar. I många fall är den första frågan om det överhuvud varit en laglig rättegång, i andra har rättegångarna inte uppfyllt rimliga rättskrav. Ofta har jurister skickats till rättegångar mot politiska fångar.

Att rapportera om förhållandena i fängelser. Liksom Amnesty rent generellt alltid hänvisar till FN:s stadga om de mänskliga rättigheterna, refererar man vad gäller förhållandena i fängelser till FN:s Standard Minimum Rules for the Treatment of Prisoners, med dess detaljerade föreskrifter om mat, hygieniska förhållanden, läkarvård etc.

Att kräva att ingen utsätts för tortyr. Förutom en stor informationskampanj med dess ohyggliga dokument och bilder har också upprop till vissa yrkeskategorier (läkare, poliser) använts.

Att arbeta för dödsstraffets avskaffande. Det skall påpekas ett de tre sista punkterna inte endast angår politiska fångar utan alla fångar.

Vem är då en politisk fånge? Han eller hon kan vara en baptist i Sovjetunionen eller en kommunist i Argentina, men också en vapenvägrare i Grekland eller t.o.m. i Sverige. Det kan vara någon som har kritiserat regimen, i vilket land som helst där åsiktsfrihet inte är tillåten. Amnesty har hittills tillämpat den principen att endast arbeta för sådana fångar som inte har använt våld, men om denna princip råder en viss oenighet.

Arbetet inom Amnesty innebär att man som medlem skall göra sitt yttersta även för fångar vilkas åsikter man kanske skulle bekämpa. Det innebär också att man måste arbeta för frihet åt politiska fångar i länder som man ur många synpunkter kan hysa sympati för. Låt mig här komma med en personlig reflexion: Under de dryga tio år som jag tillhört Amnesty har hela tiden förhållandena i Latinamerika förvärrats. Allt mera våld, allt flera fångar, i en utveckling där Allendes fall i Chile i september 1973 var en vändpunkt – ett av de få länderna där utvecklingen syntes hoppfull fick en av de som det snart visade sig allra grymmaste regimer. Det enda land där sociala förbättringar, ekonomisk jämlikhet, rättvisa överhuvud förekommer tycks vara Cuba. Men som Amnestymedlem vet jag att Castros Cuba har ett stort antal politiska fångar, bland vilka det också befinner sig fackföreningsledare och förutvarande medarbetare till Castro. Det är ett faktum som jag trots all sympati för Fidel Castro aldrig kan förneka, och jag måste skriva och verka för dessa fångars frihet precis på samma sätt som för fångar i de blodigaste diktaturer.

En bas för själva Amnestyarbetet är alltså fakta, kunskaper så långt möjligt är, både om de enskilda fallen och om förhållandena i de olika länderna. Här finns en viktig poäng för det kristna engagemanget. Amnesty är som organisation politiskt och religiöst obunden. Men de kunskaper vi får genom Amnestyarbetet kan vi sannerligen använda i andra sammanhang. Amnestyarbetet förändrar i sig inga strukturer, och Amnesty sysslar överhuvud inte med ekonomiska och sociala förhållanden i världen. Men jag tror att det är få Amnestymedlemmar och undgår att väckas till medvetande. Vi drar olika politiska slutsatser av det medvetandet, men vi har en kunskap, sorterad utifrån rättviseprinciper, som kan hjälpa oss i vår villrådighet.

Arbetet inom Amnesty sker till allra största delen inom grupper. Det är gemenskapsfrämjande, verkligen ett samarbete mellan människor ”av god vilja”. I min egen grupp har vi alla slags politiska och religiösa riktningar representerade, vilket ibland kan innebära skarpa brytningar om vilken policy man bör följa, den ena eller andra gången. Ändå vet jag få sammanslutningar som kan förena olika människor till den grad. Och det gäller också de större sammanhangen inom Amnesty, årsmöten eller bara olika demonstrationer. Inte minst påtaglig är föreningen av gamla och unga människor.

Genom att vara medlem av Amnesty får man en mängd material som handlar om våld, och man blir också mera uppmärksam på det våld som beskrivs i tidningar och TV. Hur reagerar man inför allt detta onda? Sorg, vrede – alltså, aggression. Jag tror att det är en nödvändig aggression, som i sig är sund och god. Den riktar sig mot våldet, men den svarar aldrig med våld. Amnesty använder aldrig våld. Men den aggressionen ger bränsle åt det till synes tröstlösa, tålamodsprövande arbetet att skriva och skriva och vädja och hålla ut, år in och år ut, utan några belöningar eller ens någon känsla av att man själv är förträfflig eller gör något speciellt viktigt och bra. Det är en aggression som är den andra sidan av något positivt, kärlek, medlidande, längtan att förändra och förbättra den värld vi lever i.

Och om jag till sist får återvända till det kristna dilemmat om det hemlösa engagemanget: Amnesty är inte en universallösning. Vi måste göra mycket mera. Men jag tror att Amnesty gör en god och nyttig insats, som bör stödjas av så många som möjligt. Och jag tror att man genom att arbeta inom Amnesty kan fördjupa sitt kristna ansvarstagande och engagemang, finna vägar till en Kristi efterföljelse i det kaotiska här och nu som vårt västerländska konsumtionssamhälle utgör.