Gammalt och nytt om livets mening

För mer än tio år sedan räknades frågan om meningen med livet i den svenska vetenskapliga och kulturella debatten till kvarlevorna från den mörka metafysiska spekulationens tidevarv. Den behövde man inte längre ta på allvar i den moderna upplysta tidsåldern. Den saknade ju enligt allmän uppfattning vetenskaplig relevans och var egentligen inte något annat än en djup suck ur ett plågat människohjärta. Således var den omöjlig som ämne för en vettig diskussion på vetenskaplig nivå. Det låg alltid något världsfrämmande i själva frågeställningen. Den tilläts dröja kvar i litteraturen och i vissa religiösa skrymslen.

Frågan om meningen med livet återkommer

Under de senaste tio åren har en påfallande förskjutning ägt rum. Det växande missnöjet med välfärdssamhällets ideologi, som tagit sig uttryck i studentrevolten, den utbredda upplevelsen av tomhet och meningslöshet, som visar sig i det ökade narkotikamissbruket och i psykosomatiska störningar, den inre otrygghet som uppstår ur bristfälliga mänskliga relationer, allt sådant har gjort att frågan om livets mening har kunnat tas upp på nytt även i vetenskapliga kretsar. Trots protester från teknokratiska politiker och positivistiskt eller empiristiskt orienterade filosofer och vetenskapsmän har frågan ånyo blivit gångbar i den allmänna diskussionen.

Ett tecken på förändringen är till exempel den av doktor Hans Lohmann på uppdrag av socialstyrelsen utgivna utredningen om den psykiska hälsovården Pyskisk hälsa och mänsklig miljö (Liber 1973). Författaren visar sig vara grundligt förtrogen med både dagens situation och den relevanta socialkritiska och filosofiska litteraturen. Detta framgår även av hans senare artikelsamling med titeln Bortkommen människa. Om främlingsskapet i dagens samhälle (Raben & Sjögren 1974), där författarens egna åsikter får ett tydligare uttryck. Individens aktiva roll i förändringen av den givna situationen poängteras om och om igen och detta i motsats till den vanliga politiskt gångbara men naiva tilltron till att en total omdaning skulle kunna åstadkommas genom yttre sociala förbättringar. Han pläderar för en fullständig omvärdering av den hittillsvarande livsstilen i det västerländska samhällssystemet. ”‘En ny människobild’ måste till, en ny in-sikt, som råder bot på blindheten för det inre livets betydelse. Skall ett samhälle bli verklighet, där ‘personlighetsutvecklingen är en huvudsak’, där ‘människan är herre över konsumtion och produktion’, och ‘agent’ i stället för ‘patient’, då måste första steget vara att med kraft ifrågasätta den idag rådande livsstilen” (Psykisk hälsa, 315).

I dag har det återigen blivit modernt att tala om en ny livsstil, om livskvalitet, om människans inre självförverkligande. Människan skall stå i medelpunkten, inte tingen och sådana tingliga värden som effektivitet och produktivitet. Jag skall här hänvisa till några böcker i detta ämne som utkommit de senaste åren och jag måste tyvärr redan från början konstatera att det mesta som skrivs i ämnet är suddigt. Att skriva om livets mening är nämligen ett farligt företag. För att få grepp om ämnet, krävs det inte enbart ett sinne, som är så skärpt att det kan uppmärksamma nyanserna och framställa dem på ett begripligt sätt. Det krävs dessutom en personlig och existentiell berördhet. Annars kan slutprodukten inte engagera en läsande och frågande människa.

Risken för alltför slätstrukna svar

En stor fara när det gäller frågan om livets mening är att man ibland tycks veta svaret långt innan frågan är ställd. Tyvärr är faran särskilt stor bland många kristna författare. De tycks veta allt i förväg i så hög grad att de ofta inte ens bemödar sig om att analysera själva frågan ordentligt. Resultatet blir en sammanställning av fromma ord och fraser, som knappast är ägnade att beröra någon och i synnerhet inte den som frågar på allvar.

Som exempel på denna sorts publikationer kan här nämnas Ingvar Laxviks studiebok Alla dina möjligheter (Verbum 1973) med undertiteln ”Om kristen personlighetsutveckling”. Visserligen berörs frågan om livets mening enbart indirekt. Men svaret som ges är betecknande för många liknande böcker. Metodiskt sett skall studieboken vara ”mer förankrad i Bibelns tankevärld än i den nutida psykologin, även om psykologin har mycket att lära den som söker kristen helgelse” (s. 5). Följden därav har blivit, att författaren efter att ha påpekat det moderna i tanken på personlighetsutvecklingen, omedelbart därefter växlar in på det religiösa spåret. Den nyare psykologin används endast för att ersätta vissa bibliska termer genom psykologiska modeord. En mera inträngande analys av människan saknas däremot. Bibeln tycks kunna ge alla svar, innan frågorna har formulerats. Naturligtvis kan religionen bidra till människans personlighetsutveckling och förmedla en livsmening åt människor. Men hos författaren verkar religionen vara mera ett pålägg på det mänskliga vardagslivet. Den är ”i visst avseende en speciell kulturyttring inom människolivet” och ”skapar en möjlighet till kommunikation på djupplanet”. Endast om man genomgår en inre väckelse (av författaren tolkad som medvetandegörelse), endast om man tar på allvar vad bibeln säger och följer den väg som utstakas där, tycks enligt författaren personlighetsutvecklingen vara en nästan automatisk följd och livets mening stråla fram ur människans ansikte. En ateistisk livshållning däremot kan ”vara följden av att vederbörande aldrig utvecklat sådana färdigheter som krävs för att kunna ta emot, uppleva och förmedla den religiöst-andliga dimensionen i tillvaron” (s 17f). Problemet med författarens recept är, att det finns så många förkrympta personligheter bland dem som ständigt viftar med bibeln och håller sig med en religiös keep-smiling-attityd.

Att resonera om livets mening

På större allvar måste man ta sådana böcker som genom en mera inträngande analys av den moderna sociala situationen och av den mänskliga personens förutsättningar och beskaffenheter resonerar sig fram till vad som kan anses vara livets mening.

Till dessa böcker måste man räkna Gustav Wingrens lilla skrift Frigörelse till livskvalitet (Gummessons 1975), även om den bara indirekt berör själva frågan om livets mening. Han faller inte för den ofta förekommande frestelsen att utmåla bonde- eller fattig-Sverige som en idealisk grogrund för mening och livskvalitet. De tekniska framstegen har stor betydelse för den mänskliga utvecklingen och får därför inte helt enkelt föraktas. Dessutom påpekar Wingren med all rätt att människans kroppsliga och sociala primärbehov måste vara uppfyllda, innan sökandet efter mening och livskvalitet kan börja. Samtidigt hänvisar han till ”omslagspunkten”, där ett överflöd av materiella tillgångar kan göra livet tomt och där det behövs ett skeende i själva människan för att ge livskvalitet.

Söker man hos Wingren efter ett positivt svar på frågan, vad som kan menas med livskvalitet, blir man dock ganska besviken. Den beskrivs visserligen såsom icke-tinglig och individcentrerad. Men man undrar ändå om författaren i sista hand menar något mer än ett bättre smort samhällsmaskineri. Det som hindrar livskvaliteten är enligt Wingren nämligen konventioner, seder och bruk som håller en kvar i det gamla samhällssystemet. Om man bara vågar leva efter de spontana känslorna och värderingarna i våra hjärtan, kommer livskvaliteten automatiskt att uppstå. ”Livskvaliteten blir till ur detta enkla: det mänskliga i oss får bryta ner konventionens stängsel och aktivt träda ut” (s 23). Det är säkerligen riktigt att Gud kan låta livskvaliteten uppstå överallt i skapelsen och att läkningen av världens onda ”yttrar sig i vanlig, enkel, normal mänsklighet i samvaron med andra” (s 26), och naturligtvis blir man, om man inte tror att Gud skyddar en från allt ont, upptagen av ständiga försök att själv säkra sitt liv, så att man förlorar min suveränitet gentemot tingen och blir deras träl. Men receptet verkar väl enkelt, och författaren tar på intet sätt hänsyn till de många sjuka, förtvivlade och lidande människornas utgångspunkt. Vad skall man säga till dem om livskvalitet och livets mening?

Inte heller psykologen Björn Sjövall talar i sin bok Kreativ livssyn (Zindermans 1972) direkt om livets mening, men hans syn på människan skiljer sig avsevärt från den äldre psykologin och har direkta konsekvenser för frågan om livets mening. Grunduppfattningen som författaren utgår ifrån i sin så kallade höjdpsykologi kan på följande sätt sammanfattas: människan drivs inte enbart av krafter, utan hon måste själv vara den drivande kraften. Han förordar därför en djup förändring i många människors livsattityd. Utgångspunkten i det mänskliga livet är enligt författaren vissa erfarenheter som inte omedelbart passar in i livssammanhanget och som upplevs såsom problemskapande. Ur dessa uppstår vanligtvis den spänning som behövs för att människan skall vara psykiskt frisk och som blir optimal om en individ är positivt engagerad i problemlösning. Men blir en människa överhopad av problem, måste det leda till en omvärderingskris. Den kan föra till överspänning med påföljande spänningsfall som yttrar sig i meningslöshet. Men den kan även möjliggöra en ”omcentrering”, som har att göra med att människan senare tar emot livet som en uppgift från Gud och därigenom får en ny dynamik i sina ”individuella- och samhörighetsuppgifter”. Omcentreringen i riktning mot Gud leder till ett dynamiskt ordningssystem som sträcker sig ut i det gränslösa och som inte är hotat av den mänskliga döden. På det viset vinner människan en ny kreativitet och spontanitet. Hon blir Guds medskapande medarbetare här på jorden och kan möta alla problem som livsuppgifter. Tyvärr tål författarens analys inte riktigt en alltför intim sammanblandning med bibeln. Ingenting hindrar att man jämför den inre omdaningsprocessen med bibliska tankar som ”den gamla skapelsen”, ”omvändelsen”, ”det nya livet”. Men man blir tveksam, när man läser författarens tolkning av syndafallet som människors utbrytning ur natursammanhanget till medvetenhet om det egna jaget och om jagets begränsning genom döden. Framförallt måste man fråga sig, om det verkligen är riktigt, att vi i bibeln finner ”förutsättningarna för att lösa vårt existensproblem” (s 13). Kan en icke-kristen människa då alltså inte lösa sina livsfrågor och finna en mening i sitt liv?

En liknande bok, men utan all beröring med kristna tankar, har skrivits av Kaj Falkman med titeln

Roboten och meningen (Bo Cavefors Bokförlag 1974). Författaren som under två år varit UD-attache i Tokio upplevde återkomsten från en främmande och fascinerande kultur till det svenska folkhemmet såsom en återkomst till en robotlik tillvaro. Detta föranledde honom att fundera över människans villkor och livets mening. Enligt honom är just den mänskliga aktiviteten meningsskapande. ”Vi arbetar därför att vi vet att arbete ger oss den mest varaktiga känslan av tillfredsställelse. Vi anar att denna känsla är vägen till den högsta känslan – känslan av mening” (s 14). Men den moderna arbetaren upplever inte längre denna känsla av mening i sitt arbete, utan han får en konstgjord belöning för det, nämligen ting, pengar och statusprylar. På det viset blir människan mitt i arbetet en känslolös robot. ”Hon styr inte sig själv inifrån – hon är styrd utifrån” (s 18). Lär sig människan däremot att uttrycka sin inre natur och förverkliga sig själv, eller bättre att komma fram till en ny ”livsaktivitet”, blir hennes liv mer och mer meningsfullt. Människan strävar efter att göra livet till en helhet. Hon nöjer sig inte med orelaterade pusselbitar. ”Den ofullständiga helheten inbjuder till aktivt skapande för uppnående av helheten. I helheten ser vi meningen” (s 62). Men själva meningen är inte något statiskt. ”I perfektionens bländande ögonblick uppenbarar sig meningen – och strax därefter döden” (s 63). Så snart en delmening är uppnådd, uppenbarar sig ett nytt problem som kräver aktivt engagemang. På det viset uppstår en utvecklingsspiral, som av författaren skildras med många belysande teckningar. I stora delar av boken har man intrycket av att det bara rör sig om att uppleva meningen eller att få en känsla av mening, att få Maslows ”peak experiences”. Men enligt författaren är meningen mer än själva känslan. ”Det är meningen som är målet för människans längtan, inte känslan. Känslan är bara en bekräftelse på att vi är på rätt väg” (s 120).

Vad man kan invända mot de två sist refererade böckerna är deras alltför teoretiserande framställningsrätt. Författarna docerar om livets mening och allt tycks stämma och vara riktigt. Kanske lägger man boken åt sidan och säger: så har jag alltid tänkt; han har uttryckt mina innersta tankar. Men deras uppfattning om livets mening vänder sig till de friska, de starka bland människorna, till de kreativa och spontana personligheterna. Vad skall man säga till någon som inte är så lyckligt lottad, som är kroppsligen eller andligen handikappad? Måste sådana människor inte uppfatta böckerna som en dom över den egna situationen.

Att finna mening i ett kaos

Om någon blir lyrisk när talet kommer in på livets meningsfullhet eller om en annan för torra resonemang om samma ämne, efterlämnar det ofta en känsla av tomhet hos åhöraren eller läsaren. Om någon däremot läser Viktor Frankls böcker Livet måste ha en mening (Aldus 1968) och Vilja till mening (Aldus 1970) skall han finna att de bygger på djup människokännedom och humanitet. Det är bitter erfarenhet av existentiell utsatthet och omåttligt lidande, som gett honom dessa förutsättningar, och då blir läsaren lyhörd och djupt engagerad. Författarens särart kommer av hans rika kliniska erfarenheter som neurolog och psykolog och av omfattande filosofiska studier framför allt av Max Scheler och Nicolai Hartmann, men till hans särställning måste också fogas den erfarenhet han som jude måste göra i nazisternas koncentrationsläger under tre år. Den första boken skildrar just denna tid och visar samtidigt, hur författaren i sitt eget liv kunde pröva hållbarheten hos sina teorier. Koncentrationslägren berövade honom allt han ägde. Hans föräldrar, hans bror och hans hustru dog i lägren. Hela tiden led han av hunger, köld, brutalitet, mänsklig förnedring och riskerade att bli dödad. Ingenting annat än den nakna existensen fick han behålla. Att under sådana omständigheter ändå kunna se en mening i livet, måste ge honom möjligheter att hjälpa många andra i liknande situationer. Samtidigt insåg han att livets mening inte kan vara detsamma som en upplevelse av något slags lyckokänsla och att den inte heller är identisk med en utveckling av människans kreativa och spontana krafter. Om en människa kommer underfund med meningen i sitt liv, sker det nämligen inte enbart i hennes huvud, utan meningen förverkligas i den mänskliga personens djupaste skikt och ofta under de mest pressande omständigheter.

Enligt Frankl är nämligen varken Freuds ”vilja till lust” eller Adlers ”vilja till makt” de bärande grundprinciperna för det mänskliga livet, utan något som han kallar ”viljan till mening”. Människan är inte ett slutet system, som kommer i jämnvikt genom att tillfredsställa sin strävan efter lust eller makt. Så reduceras inte alla spänningar. Hon bestäms inte enbart som djuren av omgivningens stimuli och de egna, inneboende instinkterna. Hon är nämligen ”öppen för världen”. Hon kan och måste ständigt överskrida sig själv. Men detta betyder enligt Frankl inte att på nytt predika viljekraft eller livsaktivitet. Tvärtom gäller det för varje människa att upptäcka meningen, den mening som ligger framför henne, och att sedan avgöra om hon vill eller inte vill fullfölja ifrågavarande mening. Medan drifterna skjuter på människan bakifrån, är meningen en sorts dragningskraft för människan som drar henne framåt. Men själva fullföljandet av en mening förutsätter alltid att man måste fatta ett beslut. Själva meningen är nämligen inte given en gång för alla, den kan inte fastslås såsom ett allmänt drag hos alla människor. Den har att göra med varje enskild människas helt konkreta liv. ”Att leva innebär ytterst att bära ansvar för att livsfrågorna blir rätt besvarade” (Livet måste ha en mening, s 80). Vi får därför inte fråga: vad väntar vi oss av livet, utan: vad väntar livet av oss, och svaret ges inte genom att vi tänker efter eller genom att vi uttalar något, utan genom att vi handlar rätt. Livet ställer i varje ögonblick nya frågor till oss och de måste få ett svar. Däri består även vårt ansvar inför livet. Meningen får därför inte heller sökas på en linje mellan misslyckande och framgång utan på linjen förtvivlan – uppfyllelse. Uppfyller jag det som livet väntar sig av mig i varje situation, även den mest kaotiska, så blir mitt liv meningsfullt. Det betyder att min allra personligaste mening alltid redan står framför mig som en skiss. Det gäller bara att upptäcka den och bygga med skissens hjälp.

Frankl vet från egen erfarenhet av koncentrationsläger och från sin egen terapeutiska verksamhet, att ingen annan grundhållning hjälper, om de yttre betingelserna blir alltför krävande eller kaotiska. Bara en grundmurad tillit till tillvarons meningsfullhet kan göra livet uthärdligt oavsett om denna tillvaro är en ombonad miljö eller ett koncentrationsläger. Nietzsches sats ”Den som har ett Varför att leva, uthärdar nästan varje Hur” spelar en stor roll för Frankls uppfattning. Utan en sådan grundläggande tillit råkar människan in i något som Frankl beskriver som ett ”existentiellt vakuum”, som ett ”inre tomrum”. Visserligen görs det många försök att undkomma tomrummet eller dölja det. Man kan försöka glömma det genom hyperaktivitet, man kan fly in i en neuros, man kan i oövertänkt fanatism klamra sig fast vid en ideologi. För att avslöja alla dessa försök och för att hjälpa människorna ut ur detta existentiella vakuum har Frankl utbildat en terapiform som han kallar ”logoterapi”. Den skall inte ersätta andra terapiformer eller betraktas som bättre än andra. Den är tänkt att ta itu just med de former av svårigheter att finna en mening i livet, som den moderna psykiska sjukdomsbilden uppvisar. Den har med framgång prövats på många håll i världen och är på något sätt en bekräftelse på Frankls förståelse för människans grundläggande strävanden.

Meningen med själva meningsfrågan

Alla ovannämnda böcker utgår från en självklar förutsättning, nämligen att frågan om livets mening själv överhuvudtaget har någon innehållslig mening. Man har ju ofta avvisat tanken, att det skulle vara värt att syssla med denna fråga på allvar. 1975 utkom emellertid en märklig bok om livets mening. Författaren är filosofidocenten Mats Furberg. Hans filosofiska bakgrund, hans förkärlek för språkanalytiska resonemang av den typ Oxfordskolan ägnar sig åt, skulle egentligen ha predestinerat honom att skriva en bok av den torra resonerande sorten, i vars slutsatser alla frågor om livets mening avvisades såsom ovetenskapliga. Så är emellertid inte fallet. Ett avgörande skäl är att författaren har drabbats av sin hustrus alltför tidiga död. Hans tidigare bok Tankar om döden (Stockholm 1970) var redan ett försök, att genom personlig reflexion lösa de problem som hade väckts till liv. Men frågorna fanns kvar och krävde ett ytterligare klargörande.

Fyra år efter hustruns död utger docent Furberg den bok som han hade påbörjat en vecka före hennes bortgång: Allting en trasa? En bok om livets mening (Bokförlaget Doxa Lund 1975). Existentiell berördhet och analytisk skärpa försöker han här bringa i jämvikt. Resultatet är en märklig bok, även om den inte är särskilt lättläst. Den är en fördomsfri och ärlig brottning med den eviga frågan om livets mening och som sådan är den avsedd att vara inte enbart helt antropocentrisk utan även egocentrisk.

Den behandlar inte frågan om det mänskliga livets mening i största allmänhet, utan frågan om det egna personliga livets mening. Inte heller får man vänta sig ett klart och fullständigt svar. ”Min bok vill eftersinna mer än förkunna. Den är mer rådvill än trosviss. Det finns frågor i vilka man kan uttala sig med säkerhet, men bland dem är inte de som jag ska behandla” (s 11). Vem har egentligen någon glädje av lättköpta svar när det gäller detta område? Författarens avsikt är framförallt att genom analys ge ny skärpa åt de gamla frågorna. Och frågorna engagerar honom. ”Frågorna sveder mig. ‘De måste besvaras, och det fort!’ ropar det i mig. ‘Och svaren måste vara sanna, och jag måste veta att de är sanna”‘ (s 11 f).

För Furberg är det omöjligt att vifta bort frågorna på det gamla positivistiska maneret genom att förklara att de är ”ofrågor”. Naturligtvis väntar man sig inte något kyligt jakande eller nekande svar, när man frågar ”Har livet någon mening?”. Men även om en sådan fråga ibland kan ge uttryck för ett rop i själanöd, kan den ingalunda identifieras med en plågad människas suckar eller tårar, så att frågan skulle sakna varje frågekaraktär. Ett fullständigt svar formulerat med ord kan man kanske inte alltid ge. Man kan kanske bara visa hur man lever ett meningsfullt liv. Men det behöver inte betyda, att det inte går att formulera ett svar med ord.

Samtidigt räcker det inte enligt Furberg att svara på livsmeningsfrågorna genom att hänvisa till ett sammanfattande grundmönster för tillvaron, ett mönster som man måste förstå intuitivt. Inte heller kan man se livets mening däri, att ens liv blir helt och hållet ett passivt styrt eller ett aktivt medverkande redskap för en högre makts syften. Livets mening hänger nämligen enligt författaren ihop med det mänskliga livets positiva egenvärde och människans självbestämmande autonomi och den utesluter i sin tur att människan enbart kan användas såsom ett medel för att uppnå ett mål. Själva meningen kan man inte heller söka i det som passivt sker på det biologiska och emotionella planet i det mänskliga livet. Tvärtom måste meningen finnas i det som man själv gör med sitt liv, i synnerhet när man på ett medvetetreflekterande sätt aktivt utformar sitt liv och deltar i de personala relationer som man sätts in i.

Livsmeningsfrågor kan därför enbart förstås i samband med sådana agentbegrepp som ”vilja” ”försöka”, ”sträva”, ”handla”, begrepp som allihop har att göra inte med en passiv betraktare utan med en aktivt handlande människa. Dessutom rör det sig om brådskande frågor. Svaren på dem förmedlar inte enbart teoretiskt vetande utan är förpliktande för oss människor trots att vi har för bristfällig detaljkunskap om situationen för att utföra en oåterkallelig handling inom en viss begränsad tid. På så sätt bestämmer man med sina handlingar sin egen framtid och meningen med ens liv består delvis i de syften och de värden man försöker förverkliga. Men även bland sådana syften och värden leder inte alla automatiskt till ett meningsfullt liv. Några är alltför vaga för att kunna utgöra ett fullständigt svar, till exempel den generella bestämningen ”det goda livet” eller den obestämda formeln ”att förverkliga sig själv”. Inte heller är ett liv omedelbart meningsfullt, i och med att alla basbehov för mänskligt liv är tillgodosedda och lidande och nöd är undanröjda. Sådana betingelser är kanske förutsättningar för meningsfullheten men de utgör inte livets meningsfullhet. Däremot ser författaren en väsentlig sida i meningsfullheten däri, att saker och ting angår, berör, engagerar en, medan meningslösheten består däri, att man är fullständigt ointresserad och oberörd av dem. Han menar ”att ett klart meningsfullt liv inte kräver bara att levaren finner värden som han anser bör förverkligas, är värda hans livs ansträngningar och helst också ger enhet åt hans levnad. Det krävs dessutom att värdena ska komma honom vid, i en betydelse som går utöver den att han erkänner dem och följer dem” (s 171). Därför är enligt Furberg en filosofi som inte räknar med syften, värden och tingens engagerande betydelse, en filosofi i vars centrum det finns ett tomrum och som bortser från det mest centrala, nämligen människan som handlande person.