Det ”kinesiska hotet” i en ledarlös värld

Kina, är det något som bör göra oss oroliga? Dess framväxt är utan jämförelse det mest framträdande fenomenet bland de internationella relationerna under 2000-talet. De omvälvningar som denna framväxt oupphörligen ger upphov till inom såväl det politiska som det ekonomiska området, låter oss se spåren av en radikal förvandling av den internationella ordningen, så som den tett sig sedan andra världskriget, en ordning som varit bipolär fram till Sovjetunionens sammanbrott och därefter unipolär under 20 år. Perspektivet av en multipolär värld – något som Kina tycks önska sig – öppnar okända, och därigenom potentiellt riskfyllda, framtidsperspektiv. Inför en försvagning av den amerikanska makten som är en följd av de misslyckade strategierna i Afghanistan och Irak – där det blir alltmer uppenbart att nation building har misslyckats och de militära insatserna bara lett till en ännu större destabilisering i de aktuella regionerna och till arabiska revolter, inom vilka huvudaktörerna framför allt tycks vilja frigöra sig från den amerikanska dominansen – verkar de övriga maktspelarna och de nya grupperingarna av länder mer orientera sig mot en bunkerisering av sitt strategiska utrymme än mot en fortsatt globalisering och den öppenhet som den liberala filosofin predikar. Säkerhetsreflexen har slagit till, den som fortsätter att misstänka det främmande för att vilja landet allt ont, den som begränsar om inte gör slut på rörelser inom befolkningen, den som beväpnar sig mer än nödvändigt inför verkliga, överdrivna eller inbillade hot. I ett misstroendevotum gentemot syd accepterar Europeiska unionen att den amerikanska missilsköldens ridå, formellt riktad mot Iran och Nordkorea, installeras i södra Spanien, vänd mot Medelhavet … Denna säkerhetspolitik uppvisar en stor svaghet: minskar inte en ökad säkerhet för en stat eller en grupp av stater säkerheten för de andra?

Kina och USA – två modeller

Hur ser då frågeställningen ut när det gäller Kina och det som underblåser den ihärdiga myten om det kinesiska hotet? I stort sett omgivet av amerikanska styrkor, i Stilla havet, Indiska oceanen och i Centralasien, ställt inför ett mycket ofta fientligt tal från Washingtons sida och konfronterat av strategiska allianser mellan grannländerna, påskyndar Kina sin modernisering av militären och förstärker sin handlingsförmåga inom en radie som sträcker sig allt längre bortom dess omedelbara närhet. Är denna växande militärmakt, som har ambitionen att pressa tillbaka den amerikanska flottan bortom Guam för att ”befria” den östliga kusten från amerikanskt förtryck, till syvende och sist defensiv eller offensiv? Handlar det i praktiken för Peking endast om att minska USA:s militära påtryckningsmedel eller också om att förbereda en ny etapp i globaliseringen av sin egen förmåga, för att äntligen spela en större roll på det strategiska planet inom regioner långt utanför Kina? Svaret beror naturligtvis inte enbart på den strategiska analysen utan också, och framför allt, på ett ideologiskt antagande: det antas allmänt, trots alla dess belackare, att den amerikanska supermakten är välvillig och att den inte försöker göra annat än att tjäna den internationella gemenskapens bästa. Den amerikanske senatorn John Biden sade sålunda nyligen: ”Som jag sagt till de styrande och till folket i Kina, Amerika är en fredlig supermakt och kommer så att förbli.”1 Detta ideologiska synsätt vilar på myten om en demokratisk och frihetlig amerikansk nation, som aspirerar på att övertyga resten av planeten om fördelarna med sin politiska, ekonomiska och sociala modell, och detta för det stora flertalets bästa.

Inför denna omsorgsfullt upprätthållna myt, trots invasionskrig och lögn upphöjd till statskonst av vissa administrationer, i synnerhet av den under George W. Bush, kan inte Kina, officiellt kommunistiskt, vara annat än motsatsen till denna idylliska bild; en ond makt, som inte vill annat än att erövra planeten för sina egna intressen utan tanke på dem i andra länder, en makt som vill införa en politisk, ekonomisk och social modell som är oroväckande ojämlik i grunden. Men en analys som går djupare än dessa två modeller och som bygger på otaliga approximationer i den gjorda presentationen av situationen i Kina, syftar till att förmå kritikerna att ta hänsyn till de verklighetsförhållanden och de speciella spänningar som råder inom ett land av denna dimension. Idén om att Kina skulle kunna beviljas en nådatid under denna fas i utvecklingen – som inneburit obestridliga fördelar under de senaste trettio åren inom alla områden, inklusive det politiska – lyckas inte dämpa effekten av det dominerande talet om det ”kinesiska hotet”. Det ständiga talet hos många europeiska och amerikanska skribenter om att Kina törstar efter ”revansch”,2 att man vill återskapa sin förflutna imperialistiska storhet, med våld om så krävs, om den naturligt lömska karaktären i den kinesiska retoriken som aldrig upphör att frammana freden för att lättare kunna förbereda kriget, bidrar till att öka rädslan hos den allmänna opinionen inför Kinas växande makt. Faktum är att vi nu står inför slutet av en historisk period under vilken västerlandet har framstått som den centrala världssamordnaren.

En ansvarskännande militärmakt

Själva hot-begreppet är mycket luddigt. Den utmaning som den kinesiska makten utgör för de övriga aktörerna inom det internationella samfundet är av tre slag: militärt, ekonomiskt och politiskt. På det militära planet kan inte Kina sakligt anses utgöra ett internationellt hot, trots att man konstant har ökat sin militärbudget under 30 år. Det militära styrkeförhållandet mellan Kina och USA är 1:10 och även om Kinas militärutgifter inte längre går att bortse ifrån, så är Kinas verkliga militära förmåga mycket begränsad, i synnerhet när det gäller angreppskrig. Operationerna mot piraterna utmed den somaliska kusten, liksom evakueringen av 36 000 kinesiska medborgare från Libyen, är fullständigt marginella, även om de visar en tendens och inte alls är något uttryck för militärt hjältedåd. Det handlar i första fallet snarare om att ta ett nytt steg i att visa sig som en ansvarkännande makt på övriga nationers sida i kampen mot sjöröveriet, eftersom även kinesiska båtar har utsatts för piratattacker. I det senare fallet handlar det om att visa den allmänna opinionen i Kina att regeringen är solidarisk med sina medborgare som finns utspridda över världen och att man har förmågan att skydda dem lika mycket som man har behov av dem, även på avlägsna ställen. Den senare operationen har ändå lett till en intensiv debatt om relationen mellan de kinesiska medborgarna utomlands och deras regering och om kostnaderna, som för Kinas del skulle motsvara ett flerfaldigande av interventioner av detta slag med tanke på det växande antalet kineser utomlands.

På den så kallade västliga sidan är uppfattningen av detta hot på det militära området helt annorlunda. Européerna känner sig nämligen betydligt mindre oroade av denna höjning av den kinesiska militära förmågan eftersom de till stora delar är frånvarande på den asiatiska kontinenten, med undantag för Afghanistan sedan 2011, men då endast tillfälligt. USA, däremot, ser framväxten av en mycket allvarlig rival om sin strategiska dominans i Ostasien och ser sina positioner hotade. Den kinesiska militären sticker inte under stol med sina ambitioner att ta ifrån de amerikanska styrkorna kontrollen över områdena kring Taiwan, Kinesiska sjön ända till Indiska oceanen. Kinas östkust, utmed vilken man har ungefär 70 procent av sin industriella kapacitet placerad, befinner sig inom räckhåll för den amerikanska flottans missiler, vilket även landets större städer gör. Kinas våldsamma reaktion i juli 2010, när USA i samband med en militärövning tillsammans med Sydkorea gick in i området med hangarfartyget George Washington, endast några tiotal kilometer från huvudstaden Peking, bekräftar Kinas extrema känslighet mot den amerikanska militära närvaron i västra Stilla havet. Med denna vilja att utveckla sin egen slagkraft, något som uttryckts i olika deklarationer från höga kinesiska företrädare, avser Kina inte bara att ta ett större ansvar för säkerhetsfrågor inom det internationella samfundet utan också att vinna rättmätig respekt från de övriga makterna, framför allt från USA. Denna strävan leder dock inte till att risken för en öppen konflikt ökar. Det är till och med sannolikt att denna nya stormakt försöker att hålla risken för en konflikt med USA ifrån sig. Men risken hamnar då endast på regional eller lokal nivå.

I praktiken kommer – precis som under kalla kriget – riskerna för en konflikt från områden i periferin och inte från de direkta relationerna mellan stormakterna. Konflikten är inte förutbestämd, men i motsats till det dominerande tankesättet torde dess orsak snarare stå att finna i den ensamma supermaktens oförmåga att acceptera framväxten av en konkurrerande makt än i en medvetet aggressiv kinesisk politik. Den grundläggande svårigheten ligger inbyggd i själva säkerhetstanken: leder en ökad säkerhet hos en part till ökad osäkerhet hos de övriga? USA kommer att se sig tvingat att välja i sin stormaktsstrategi och att klart urskilja förstahands- och andrahandsalternativen och konsekvent tillämpa sin utrikespolitik.

En oundviklig ekonomisk aktör

Denna strategiska rubbning, som kommer att tvinga USA:s styrande till en revision av sina traditionellt expansionistiska ambitioner, vilar på en central faktor: ekonomin. USA:s ekonomiska välstånd, liksom Europas efter andra världskriget, gjorde det möjligt för dem att skaffa sig monopol på makten och definierandet av de positiva värdena på det internationella planet. Deras enda motståndare, Sovjetunionen, var fastlåst i interna ideologiska spänningar och sin ekonomiska modells ineffektivitet och kunde inte utgöra något alternativ för de övriga medlemmarna av det internationella samfundet, där det var mer eller mindre uppenbart att de bland dem som skulle kunna ha varit frestade av den planekonomiska modellen bara skulle ha kommit ut ur den försvagade. Japans och de asiatiska tigerekonomiernas framväxt under åren på 60-talet var under kontroll, alla tillhörde den västliga sfären och var starkt beroende av den, i synnerhet i fråga om säkerhet.

Kinas framväxt, däremot, utgör en stor utmaning. Trettio års reformer har lett till att Kina har kunnat frigöra sig från de band som hållit de andra asiatiska tillväxtländerna i ett hårt grepp och man har kunnat konstruera ett ekonomiskt system som lett till en tvåsiffrig årlig genomsnittlig tillväxt, vilket gjort det möjligt för kineserna att själva utveckla formerna för sitt oberoende. Utmanande alla ekonomiska förutsägelser har man klättrat upp till andra platsen bland världens ekonomier under 2011, och man kommer utan tvekan inom de kommande två decennierna, kanske tidigare, att inta förstaplatsen före USA. Detta säger inte att Kina kommer att bli mäktigare än USA, men att Kina kommer att bli helt omöjligt att undvika. Skillnaden i BNP per capita mellan de båda länderna kommer att vara avsevärd även i fortsättningen, men världsmakten Kina torde ha nått en punkt från vilken det inte finns någon återvändo, oavsett vilka kriser den kommer att ställas inför. Det är faktiskt den senaste perioden av tillväxt som rymmer de största riskerna. Den bergfasta tro, som är djupt förankrad i den amerikanska folksjälen, enligt vilken USA är en ”oumbärlig nation”, för att tala med de kända orden av utrikesminister Madeleine Albright, 3 – en uppfattning som närmar sig den om ”det utvalda folket” och som vidmakthåller den amerikanska nationalismen – förebådar en period av stark turbulens mellan de båda länderna.

Kina torde från och med nu befinna sig i samma situation som USA 1947; på tröskeln till en ny världsordning. För att fortsätta sin utveckling borde Kina faktiskt framöver förändra det internationella systemet i enlighet med de nya parametrarna. Man kan inte längre vara en makt som vill bevara status quo utan man bör vara en revolutionär makt. Det globala system, som sedan århundraden kretsat kring norra halvklotet, har närmat sig tillväxtländerna och då i synnerhet Kina, som systematiskt följer sin pragmatiska utveckling vid sidan av vissa viktiga principer vilka västmakterna på senare tid ställt upp i fråga om universella värden, med det samlade nationella intresset som främsta bekymmer – även om det naturligtvis förekommer enstaka avvikelser – under det att européer och amerikaner tycks bli alltmer insnärjda i teoretiska debatter om statens roll och funktion och i ofruktbara och småaktiga revirkrig, samtidigt som hela sektorer av deras ekonomier kollapsar och stora delar av deras befolkningar utarmas.

Centraliserad förvaltning och fri företagsamhet

Det verkliga hotet mot väst kallas statskapitalism. Den ultraliberala modellen med Washingtons medgivande har bevisligen gjort konkurs, uppenbarelsen av ett alternativt system som kombinerar en central förvaltning med avsikt att garantera allmänintresset med ett stort mått av fri företagsamhet, inom ramen för en auktoritär regim, som förmodas garantera en viss social stabilitet i allas intresse, tycks väcka uppmärksamheten från flera tillväxtexperter och politiker, och då inte bara inom diktaturer som vissa observatörer vill göra gällande. Den kinesiska tillväxtens avigsidor, som så ofta kritiseras i väst, är just frukten av en mycket liberal utvecklingsmodell som de kinesiska ledarna använt sedan början av 1980-talet. Utsugningen av arbetare, ökande klyftor inom befolkningen, miljöförstöring, alla dessa fenomen har existerat samtidigt med den ekonomiska utvecklingen, precis som under 1800-talet i Europa, under en epok när de mänskliga och sociala rättigheterna tycktes vara sekundära i förhållande till utvecklingens villkor.

De korrigeringar som nu görs av denna utveckling, tolkade av Folkrepublikens president Hu Jintao i formuleringen ”yi ren wei ben” (sätt människan först i vår verksamhet), hämtat från den kinesiska klassikern Vår- och höstannaler, svarar mot ett nytt utvecklingsstadium som månar mer om människor, miljö och jämliket. Det kinesiska systemets belackare anklagar det kinesiska kommunistpartiet för att bygga på missgreppen och brotten under 50- och 60-talen, och för att inte ha någon som helst respekt för vad det innebär att vara mänsklig.4 Än en gång är den centrala frågan den om ”tron”. När de centrala kinesiska myndigheterna undertrycker de politiska dissidenterna, är de då övertygade, på samma sätt som USA när de fängslar och torterar muslimska eller islamistiska fångar eller som när européerna för ett erövringskrig i Libyen, om att de handlar för kollektivets bästa genom att garantera stabilitet, som är en förutsättning för utveckling? Eller rör det sig om en vit lögn för att kamouflera särintressen, i synnerhet kommunistpartiets? Svaret på denna grundläggande fråga är utan tvivel avgörande för mänsklighetens framtid.

Ekonomisk makt och multipolaritet

Utvidgningen av det internationella forumet – G+ – förväntas reglera de ekonomiska och finansiella internationella relationerna och erbjuda ett större deltagande av tillväxtländer, med den illa dolda underliggande viljan att bevara den världsordning som västländerna har definierat och som hotas av djupgående förändringar. För en realist som den förre amerikanske utrikesministern Henry Kissinger, borde G20 förkroppsliga det internationella samfundets viktigaste justeringsinstrument för denna nya världsordning. I praktiken har det blivit paralyserat av motsättningar mellan dess ledare och producerar endast fromma förhoppningar och storslagna deklarationer av självtillräcklighet utan att komma fram till konkreta och märkbara åtgärder som kan garantera internationell säkerhet, finansiell stabilitet och frihandel. Klarar det internationella samfundet av att organisera sig i den multipolära värld som Kina och de andra tillväxtländerna eftersträvar?

Den gamla debatten om multipolaritet inom studiet av internationella relationer har också fått näring av den grymma verklighet som inom en inte alltför lång framtid kommer att märkas, när nya maktpoler framträder för att tävla – ja, till och med ersätta – den Nordatlantiska polen. Förmår den ekonomiska makten att ge Kina en avgörande konkurrensfördel i förhållande till den amerikanska världsmakten?

Borde inte Kina å sin sida i dag tillämpa sin strategi på det internationella planet och acceptera att ta ett större ansvar för att främja ett ”internationellt harmonisk samhälle”, som varit det centrala temat i Kinas utrikespolitik sedan 2004? Kan Kina med en nominell bruttonationalprodukt per capita på 4 000 USD5 och en befolkning med 730 miljoner bönder, verkligen bli jämbördigt med detta internationella samfund och spela en central roll liknande USA:s?

I praktiken är det inte så mycket Kinas tillväxt eller de andra makternas som hotar den västerländska överlägsenheten som det fortskridande sammanbrottet hos ett liberalt system baserat på den finansiella kapitalismen, vars huvudsakliga misstag har varit att den missat människovärdet. De proteströrelser, som nu sprids som ringar på vattnet inom den utvecklade världen och som våldsamt protesterar mot de förödande konsekvenserna av denna ekonomiska modell, vittnar om en insikt hos medborgarna om den liberala företagsförvaltningens begränsningar. De västliga allmänna opinionernas sökande efter en utveckling som är mer balanserad och mer jämlik skulle i slutet kunna sammanfalla med Kinas strävan efter ett harmoniskt samhälle. Det lär framöver handla mycket om en konfrontation mellan två samhällssystem. Som en amerikansk ambassadör understrukit: ”USA:s symboler i dag är bomplan, marktrupper och drönare [förarlösa flygplan] med dödliga vapen […] Kina frammanar ständigt fler byggkranar och mängder av höghus, ingenjörer och containrar lastade med konsumtionsvaror. Kineserna betalar kontant, levererar varor mot betalning och kräver inte av sina affärspartner att de ska följa deras politiska preferenser, som USA gjorde tidigare. Den asiatiska integrationen styrs av ekonomiska och finansiella faktorer, inte av politik och ideologi.”6

Konkurrens om inflytandet

Den väg mot utveckling som Kina har valt är just det som driver konflikten, det huvudsakliga hotet, inte på grund av de kinesiska ledarna själva utan på grund av konfliktens växande inflytande över utvecklingsländerna. Trots upprepade deklarationer om Washingtons goda avsikter, vilka förnekar varje önskan att omringa Kina, eller tillämpa containment uppvisar den amerikanska strategin tydligt ett försök att upprätthålla sitt inflytande i Asien eller sin kontroll över vissa områden som står inför obestridliga kinesiska frambrytningar. USA, som ser sig som den främsta stormakten i Asien på grund av sin militära närvaro och mängden av bilaterala avtal, skördar frukterna av den berättigade oro som vissa manifestationer av den kinesiska makten väcker hos kustländerna, och då i synnerhet det som rör Kinesiska sjön.

Den attityd som Kina har uppvisat under de två senaste åren i frågan om suveräniteten i denna region har väckt frågor om vad som skulle kunna följa på ett Kina med stormaktsstatus. Det är emellertid svårt att avgöra om det verkligen rör sig om återuppväckta imperialistiska ambitioner gentemot grannländerna eller om en reaktion på vad som uppfattas som en amerikansk strategi för att omringa Kina, vilket leder till att man vill lätta på trycket för att garantera den egna säkerheten. Närvaron av amerikanska krigsfartyg i regionen och den indiska marinens alltmer inkräktande karaktär, med Washingtons goda minne, betraktas som ett omedelbart hot av de kinesiska ledarna och kräver ett adekvat svar. I en sådan strategisk kontext utgör det ekonomiska engagemanget utan tvekan det främsta redskapet för stabilitet, trots periodiska utbrott av upphetsad nationalism på alla håll. Sålunda blev Kina under 2007 Indiens viktigaste handelspartner före USA, trots den strategiska rivalitet som råder mellan de båda befolkningsrikaste länderna i Asien. Självaste Japan, trots ett tungt förflutet, absorberas varje dag alltmer av Kinas attraktionskraft med tanke på sitt eget växande ekonomiska beroende. En jämvikt mellan makterna i Asien skulle utan tvivel kunna uppstå, om inte utomstående makter instrumentaliserar rivaliteten mellan dem och på så sätt krossar den ömtåliga jämvikten.

En ny aktör inom världspolitiken

Begreppet ”kinesiskt hot” tycks ha förlorat sin mening inför ett enkelt konstaterande: ingen kan i dag gå om Kina. Man är i dag USA:s främsta långivare före Japan, med nästan 1 200 miljarder USD i statsobligationer, och man är på väg att bli den största givaren av utvecklingsbistånd, man uppvaktas av européerna som till varje pris försöker rädda sin valuta och rädda några stater från konkurs och man är fullt upptagen av en imponerande tillväxttakt i exporten till USA. Faktum är att Kina, på samma sätt som USA och Europa, har blivit en leverantör av världspolitisk styrning, ty deras beslut påverkar hela världen, vilket inte är fallet med vare sig Indien, Brasilien eller Ryssland. USA:s allt tydligare imperialistiska vanstyre, tillsammans med européernas intervention i Libyen, har undan för undan urgröpt idén om den ”värdegemenskap” som de tillsammans borde ha förkroppsligat. Libyenkriget och de raskt följande avvikelserna från Säkerhetsrådets resolution 1973 – vilka visade att dubbelmoralen och den upphöjda lögnen blivit systematisk i utrikespolitiken på samma sätt som i Washington i samband med Irakkriget – minskade egentligen inte tilltron till de universella värden vilka västländerna ständigt åberopar, men väl tron på att västländerna skulle vara dessa värdens unika representanter. Uppfattningen om humanitär intervention och om ”skyldigheten att skydda” har också lidit skada av detta politiska hyckleri. Kina, å sin sida, röstade endast med försiktighet för de resolutioner som enligt dess åsikt inte tycks överträda gränserna för staters suveränitet och har därefter förhållit sig kritiskt till imperialistiska avvikelser i kriget och motsätter sig därför konsekvent sanktioner mot Syrien, av fruktan för att få se samma mönster upprepa sig. Med ett allt mindre förtroende för västländerna och ett Kina som ännu inte har tillräcklig makt för utgöra ett verkligt alternativ har kanske världen gått in i något som den amerikanske kommentatorn Ian Bremer kallat ”G-0”,7 ett internationellt samfund utan ledare och i avsaknad av ett fungerande ledningssystem. Detta maktvakuum är på intet sätt Kinas fel men väl konsekvensen av en västlig politik som inte har upphört att förakta de värden som man förväntar sig att de övriga länderna ska respektera.8 Är Kinas framträdande i en sådan kontext ett hot mot den internationella ordningen eller en möjlighet till ett nytt sätt att hantera internationella relationer? Den mest karakteristiska egenskapen hos denna nya aktör är att inte försöka påtvinga en modell eller vissa värderingar, kineserna hyser traditionellt en motvilja mot idén om ”modell”. Den fruktan som kan inspirera Kina är därför mer en rädsla för en ordning som bygger på fruktan för det okända än en fruktan för det redan kända.

Noter

1.”China’s Rise isn’t our Demise”, New York Times, 7 september 2011.

2.”Politique du chaos”, Thérèse Delpech, La République des idées, s. 53.

3.”We are the greatest country in the world and what we are doing is serving the role of the indispensable nation to see what we can do to make the world safer for our children and grandchildren and for those people around the world who follow the rules”, 18 februari 1998.

4.The China Threat, How the People’s Republic Targets America, Bill Gertz, Regnery Publishing, 2000.

5.4 382 USD enligt IMF, 4 393 USD enligt Valutafonden, för 2010.

6.Tal vid symposiet The Challenge of Asia, 17 februari 2011, av ambassdör Chas W. Freeeman Jr.

7.”A G-Zero World, The New Economic Club Will Produce Conf lict, Not Cooperation” Foreign Affairs, mars/april 2011.

8.”Le commencement d’un monde…”, citatet från; L’Occident et les autres, histoire d’une suprématie, Sophie Bessis, La Découverte, 2003.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i Études decembernummer 2011.

Lionel Vairon är f.d. fransk diplomat, föreläsare vid l’Institut des hautes études de défense nationale (IHEDN) och l’Académie de Pudong, Kina samt ordförande för CEC Consulting.