Diplomat och tidstaktiker

Det finns verkligen inget som säger att varje avliden biskop behöver få en biografi. I fallet Gustaf Aulén (1879–1979) är det dock i så hög grad motiverat, att man kan fundera över orsaken till att det har dröjt så länge. Orsaken kan ha varit att hela den biografiska genren var i vanrykte under en tid. Nu är bristen reparerad av en av Auléns efterträdare som biskop i Strängnäs: Jonas Jonson.

Det har inte varit en lätt uppgift. Källmaterialet är enormt. Bortsett från de många åren med allt vad det innebar av brev, predikningar och föredrag var han produktiv som författare på ett sätt som förefaller närmast otroligt. Under åren som professor i Lund (1914–1932) publicerade han 8 000 sidor tryckt text eller i medeltal åtta trycksidor per vecka. ”Frågan är om någon annan svensk teolog varit så produktiv” frågar Jonson med rätta.

Det är viktigt att biografen inte förlyfter sig på detta. Jonas Jonson har aldrig träffat Gustaf Aulén och har kanske delvis tack vare det funnit en idealisk infallsvinkel på sin företrädare. Tonen är varmt uppskattande och beundrande men förfaller inte ett ögonblick till det som är biografens största fara: att bli så intagen av den biograferade att den kritiska distansen försvinner. Här råder en hälsosam balans mellan närhet och distans, tillgivenhet och kritik.

Gustaf Auléns liv sönderfaller i fyra perioder: ungdoms- och studieår i Kalmartrakten och Uppsala, professorsår i Lund, biskopsår i Strängnäs och den långa tiden som pensionär i Lund. Den utförligaste behandlingen får tiden i Strängnäs (1933–1952). Det kan motiveras på flera sätt, och författaren har haft goda förutsättningar att skriva om en verksamhet i den stad där han själv bor. Men tyvärr har de avslutande åren i Lund inte fått samma fylliga behandling. Som författaren själv noterar fick Auléns teologi nya accenter under den tiden och perspektivet vidgades på ett intressant sätt; bland annat kom skönlitteraturen in i blickfältet.

Nu ger sig inte denna bok ut för att vara en fullständig biografi, och det säger en hel del om rikedomen i Auléns liv att inte ens 400 sidor räcker till för detta. Det finns mycket kvar att utforska, exempelvis alla hans predikningar under 75 år och förskjutningarna i uppfattningen mellan olika upplagor av hans böcker. En efter hans död utgiven bibliografi innehåller 828 nummer och är kanske inte fullständig. Flera av hans böcker blev internationellt välkända. Det gäller främst om hans analys av hur försoningsmotivet förändrats under tidens lopp. Under titeln Christus Victor blev den vida läst. Hans dogmatik Den allmänneliga kristna tron (1922) gick ut i sex upplagor och blev översatt till flera språk, likaså dess uppföljning Dramat och symbolerna (1965).

Gustaf Aulén var professor i det ämne som då kallades dogmatik, nu systematisk teologi. Han kom att förknippas med det som kallades lundateologi och vars mest kände företrädare var Anders Nygren, också han en blivande biskop, men i Lund. Tyvärr är Nygrens arkiv inte tillgängligt för forskningen, och där kan finnas brev från Aulén som är av intresse. Annars hade Aulén en annan bakgrund än flera av sina kolleger i Lund. Han hade disputerat för Nathan Söderblom (men på en avhandling om en lundensisk teolog, Henrik Reuterdahl) och hade upplevt ungkyrkorörelsen på nära håll. Den blev han dock inte engagerad i, vilket kan förvåna med tanke på att han skrev melodin till den psalm som blivit så förknippad med den rörelsen, ”Fäderna kyrka i Sveriges land”. Texten till psalmen (av J.A. Eklund) tyckte han inte om, men om nu psalmen ändå skulle sjungas, borde den ha en bra melodi!

Musikalisk var Aulén i hög grad utan att ha en formell musikutbildning. Förutom att ha tonsatt flera psalmer bör han ihågkommas för att under ett antal år ha varit preses i Kungliga Musikaliska Akademien. Gudstjänstlivets förnyelse, både musikaliskt och liturgiskt, var han starkt engagerad i. Han deltog i arbetet på en ny psalmbok (den som kom 1937) och ny koralbok. Vid en tid då nattvardslivet var svagt i Svenska kyrkan ivrade han för dess stärkande.

Sitt engagemang för ekumeniken förde han med sig som ett arv från Uppsala. Många var de ekumeniska konferenser som han deltog i, men han verkar inte ha burits av en ekumenisk vision som Söderblom. Det var framför allt med anglikaner och i någon mån ortodoxa som samtalen fördes. Hemmaekumenik verkar inte ha legat för honom, och han blev aldrig uppburen bland de frikyrkliga som Gustaf Wingren.

Om Gustaf Aulén i dag är ihågkommen som något annat än biskop och teolog är det säkert som motståndare till nationalsocialismen. Inte oväntat ägnar Jonson en stor del av sin framställning åt att belysa detta. Det visar sig, kanske oväntat, att Auléns inställning till de nya tonerna från Tyskland först var lite kluven. Han var inte helt ovillig till att riksbiskop Müller skulle få apostolisk succession genom svensk medverkan vid hans vigning. Här var han påverkad av greveparet Erik och Mary von Rosen.Det var invasionen av Danmark och Norge som fick honom att skärpa tonen avsevärt, och hans engagemang för det ockuperade Norge var storartat. Han var gift med en norska, Kristine Björnstad, vilket förklarar en del.

I det sammanhanget skedde också en teologisk nyorientering hos honom. Den lutherska tvåregementsläran hade visat sin otillräcklighet. Den tidigare koncentrationen på kärleksetiken ersattes nu av en betoning av naturrätten eller som Aulén föredrog att kalla det, skapelsens lag. Naturrätt var nämligen ett metafysiskt begrepp, och metafysik var vid denna tid ett fult ord.

En av Auléns böcker heter Spaningstjänst (1939). Nästan hela hans liv kan beskrivas med det ordet. Han var ständigt på spaning efter nya tankar och öppen för nya impulser. Flera gånger ändrade han eller åtminstone reviderade sin uppfattning. Givetvis har en teolog rätt att byta ståndpunkt, särskilt under ett så långt liv som Auléns. Det medverkade till det intryck av ungdomlig friskhet som Aulén förmedlade ännu som nittioåring. Däremot får det väl anses som mindre klädsamt att ge intryck av att man alltid har omfattat det som för tillfället är korrekt att tycka. Det var Auléns svaghet: han ville så till den grad hänga med i tidens förändring att han trodde att han själv var upphov till den.

Därför är jag också tveksam till ordet ”motståndsman” i bokens undertitel. Det är klart vad det syftar på och särskilt för tiden 1940–1945 är det helt adekvat. Men annars får det sägas att Aulén teologiskt och kyrkligt inte var motståndsman utan gärna anslöt sig till det som för tillfället var i ropet. Högkyrklig när han rörde sig bland högkyrkliga, lutheran bland lutheraner, med viss förståelse för nazismen i Sörmlands adliga salonger. Detta hängde väl samman med att han var så konciliant, ja, konflikträdd.

Detta sticker inte Jonas Jonson under stol med och därför blir bilden rättvis. Han har åstadkommit ett storverk med sin bok om Gustaf Aulén.