Strindbergs historiedramatik efter kammarspelen

Underrubriken till Björn Sundbergs bok: Anteckningar till Strindbergs sena historiedramatik är blygsam i överkant. I sin bok presenterar Björn Sundberg mer än bara ”anteckningar”. Han gör i själva verket en översikt över situationen i Sverige kring sekelskiftet 1900, sätter in Strindbergs sena dramatik i dess biografiska sammanhang, bedriver textkritik utifrån manuskript och utkast och andra förarbeten av författaren, redogör för receptionen, ger läsaren en lektion i dramaanalys samt, sist och inte minst: han lyfter upp tre historiska dramer av den åldrade Strindberg, tre dramer som hitintills betraktats som tecken på en sviktande skapande förmåga hos författaren.

De tre historiedramerna är Siste riddaren, Riksföreståndaren och Bjälbo-Jarlen, samtliga tillkomna år 1908, året efter de nyskapande kammarspelen. Det är kanske därför som de tre historiedramerna betraktats som sämre, rentav ganska ointressanta i jämförelse med kammarspelen med deras symbolladdade drömspelskaraktär.

Handlingen i alla de tre dramerna tilldrar sig i ett Sverige före reformationen. Centralgestalt i Siste Riddaren är Sten Sture d.y., han som enligt dramat trodde alla om gott, i Riksföreståndaren den unge Gustav Vasa men med dåvarande ärkebiskopen Gustav Trolle som en inkarnation av svek och landsförräderi, medan det tredje dramat, Bjälbo-Jarlen, har Birger Jarl som huvudperson. Inget av dramerna står på någon teaters repertoar i dag, utom möjligen Bjälbo-Jarlen.

Björn Sundberg redogör för den biografiska bakgrunden till dramerna. Strindberg hade i juli 1908 flyttat in i Blå Tornet på Drottninggatan 85 (där det nu är ett Strindbergsmuseum). Relationen till Harriet Bosse hade definitivt avbrutits och Strindberg skrev till en av sina vänner i Lund att han ”gråtit i fyra månader” och bett Gud att få dö, men att i den nya ensamheten och när han befriats från minnena ”kom dikten opp!” igen. Och den första dikt som dök upp var alltså Siste riddaren.

Formellt och dramatekniskt griper Strindberg tillbaka till den beprövade metoden i exempelvis Mäster Olof från 1870-talet, men här med en ”polyfon” gestaltning, enligt Strindbergs egna ord. Framför allt märks det, något som Björn Sundberg nogsamt framhäver, att de tre dramerna har tillkommit efter Infernokrisen. Det som intresserar Strindberg är de existentiella problemen, en personlig brottning med tillvarons plågor och en strävan att finna ”ett Oändligt Sammanhang” i ”den Stora Oredan”, detta enligt författarens egna ord. Björn Sundberg skriver (s. 143): ”Jag föreställer mig också att det måste ha varit en poäng för Strindberg själv att här kunna föra fram den insikt (eller åsikt) som vi så ofta konfronteras med i Strindbergs texter efter sekelskiftet: ingenting är vad det synes vara, språket är en konstruktion som döljer, inte uppenbarar, tankar.”

Björn Sundberg har redigerat de tre pjäserna i Nationalupplagan av August Strindbergs Samlade verk, volym 61. Han vet allt om dramernas tillkomst, gör ingående manuskriptstudier, redogör för uruppförandena och för kritiken och framför allt tillämpar han en sorts närläsningsmetod för att avslöja vad de tre dramerna egentligen och djupast sett handlar om. Vad han lyckas med är att i exempelvis Siste Riddaren tillämpa denna närläsningsmetod, som han kallar ”ett tolkningsraster”. Med hjälp av den kan man bättre förstå dramats grundidé: man kan ana den andliga kraftens närvaro genom ord och gester hos de uppträdande personerna. Den gestalt som blir mest Kristuslik är Sten Sture. I en del av hans repliker återklingar Jesu ord från evangelierna, eller från Paulus, exempelvis: ”Övervinn det onda med det goda” (Rom.12:21). Sten Sture står för öppenhet och oskuldsfullhet. Han skonar den svekfulle Gustaf Trolles liv efter Stäkets fall och yttrar då: ”Herr Gustaf Trolle, om jag nu skänker er livet, så missbruka inte Guds gåva; och om jag är god mot er, så hämnas icke min välgärning!”

Birger Jarl i Bjälbo-Jarlen tror sig på egen hand kunna förändra historiens gång. Idealen gör bankrutt och kanske är det så att dramat är ett uttryck för den Strindberg som efter Infernokrisen sökte efter en mening i tillvaron, ett andligt budskap. Den reflexionen ansluter sig till titeln på Björn Sundbergs intresseväckande och stimulerande bok ”Om du vill lära känna det osynliga …”