Det kristna samvetet inför flyktingarna

Alltsedan krigsslutet har inte ett år förgått utan att massmedia – dagstidningar, tidskrifter, radio och numera också TV – upprört oss genom att få oss att tydligt se flyktingarnas nöd. De utgör en påtaglig del av dagens värld. Visserligen har varje tidevarv tvungits vänja sig vid stora befolkningsrörelser, frivilliga eller icke; men världssamfundet har bara i obetydlig mån eller inte alls haft grepp om dem. Ett av flyktingfrågans främsta kännetecken under nittonhundratalets senare hälft ligger just i det faktum att staterna kan uppträda solidariskt, på nationell eller internationell nivå, för att söka bemästra företeelsen i vad gäller dess orsaker såväl som dess följdverkningar. Denna inställning bör det kristna samvetet ta fasta på, ty den sätter in dettas barmhärtiga verksamheter i ett nytt perspektiv. De följande reflektionerna skall närmare bestämma de kristnas ansvar i det rådande tidsläget; de bör stödja sig på ett inledande påpekande av flyktingproblemets väsentliga fakta.

I. Problem som framkallats av flyktingströmmen

Den av massmedia skapade uppfattningen om flyktingproblemet är punktuell och därmed ensidig. Deras syfte är att alarmera allmänheten om en särskilt tragisk situation. Några reportage sprider kännedom om en viss folkgrupps gripande elände och uppmanar till frivilliga insatser; men de talar inte om problemets vidd såsom det framstår i ett givet ögonblick eller dess bestående karaktär.

1. Ett ökande antal flyktingar

Ett första misstag i fråga om flyktingarna vore att tro att deras antal är jämförelsevis konstant i världen. Visserligen vet man att det uppstår nya flyktingströmmar här eller där, men man tänker sig kanske att de träder i stället för tidigare flyktingar som smält in i samhället. Men så förhåller det sig ingalunda. Alla officiella rapporter understryker företeelsens tilltagande omfattning och andas oro över att den skall försvåras i en framtid. Två sifferuppgifter kan ge en föreställning om denna utvecklingsgång. År 1956 utbetalade FN:s flyktingkommissariat 4 1/2 miljoner dollar – beräkningar för 1980 förutser ett belopp om en halv miljard dollar. Uppgifter om Afrika och Asien visar för övrigt klart att antalet flyktingar i stället för att minska bara ökar. Under det att FN:s flyktingkommissariat år 1964 tog hand om 400 000 afrikanska flyktingar, har antalet fortlöpande stigit till 535 000 år 1965, 625 000 år 1966, 700 000 år 1967 och 4 miljoner år 1980. Men såsom nyligen framhållits av dr Enrico Lapenna rör det sig där bara om en ”minoritet bland flyktingarna”.

I Asien finner man – bortsett från vissa grupper av mindre vikt och vanligen förbigångna med tystnad, t.ex. Timor – tre stora flyktingvågor. En första massutvandring drabbade den indokinesiska halvön mellan 1975 och 1979; 535 000 personer hade då mottagits i lägren varav hälften (54%) var s.k. båtflyktingar; under 1979 åtföljdes den vietnamesiska närvaron i Kambodja av nya befolkningsrörelser, 165 000 kambodjaner tog sin tillflykt till Thailand och 150 000 till Vietnam. Samtidigt har 263 000 vietnameser av kinesiskt ursprung funnit sin tillflykt i folkrepubliken Kina.

Slutligen har den senaste händelseutvecklingen i Afganistan föranlett en synnerligen omfattande befolkningsrörelse i riktning mot Pakistan. FN:s flyktingkommissariat uppskattade i juli 1980 antalet till 900 000 flyktingar.

Alla dessa sifferuppgifter härrör från flyktingkommissariatets uppskattningar. De måste ständigt revideras, ty flyktingpopulationen skiftar ständigt. Somliga återvänder efter en viss tid till sitt ursprungsland, andra emigrerar eller bosätter sig, nykomlingar slutligen envisas med att i hemlighet överskrida gränsen och infinna sig i lägren, något som understryker hur många som flyr av politiska skäl.

2. Flyktingarnas rättsliga situation

De problem som möter flyktingen när han skall fly från sitt ursprungsland och inrätta sig i ett ankomstland, har under de allra senaste åren föranlett godkännandet av en rad internationella rättsdokument. Då det inte är möjligt att analysera dem alla här, kan det ha sitt intresse att följa en flyktingfamilj på dess utvandring och att omtala de problem de möter liksom det internationella skydd de behöver eller redan åtnjuter.

Till att börja med skall flyktingen kunna lämna sitt land. Många människor blir nuförtiden lidande på att deras regering vägrar att låta dem ge sig av på laglig väg. Då återstår dem bara att utnyttja korruptionen eller att ta risken av en hemlig utresa med alla dess faror. Mot denna situation hävdar den internationella rätten mer och mer principen om fri utflyttning och personernas frihet att slå sig ned där de vill. Den syftar likaledes till skyddsgarantier för de illegala utvandrarna. Det mest kända fallet gäller de vietnameser som flyr över havet, båtfolket. De färdas oftast på överlastade djonker med ett minimum av sötvatten och proviant. Alla människor inser att ett stort antal båtflyktingar har förlist i stormarna, dödats av pirater eller lämnats åt sitt öde av mötande fartyg. Dessas kaptener är rädda att förlora dyrbar tid och därmed råka i klammeri med sina redare, och de vill slippa omaket att vakta flyktingarna ombord när länderna i den delen av världen tvekar att mottaga flyktingarna. Inför denna dramatiska situation börjar nya sedvanor och en ny internationell rätt tillskapas. Många länder i västvärlden har meddelat att de kommer att gå med på att mottaga i första hand de flyktingar som bärgats av fartyg under landets flagg. Å andra sidan har flyktingkommissariatet och den mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen anordnat ett möte (augusti 1979), enligt vars uttalande deltagarna har godkänt en rekommendation som fordrar av ankomstländerna att de i sina invandringskvoter inrymmer särskilda bosättningsmöjligheter för denna i särklass prövade flyktingkategori.

När flyktingarna kommer till ett land hamnar de strax i en krånglig situation (t.ex. då ett turistvisum löper ut). Inkomna på olaglig väg eller kvarblivande utan giltig grund, är de dömda att leva i rädsla för att bli upptäckta och förpassade till gränsen. Ett av de främsta syftena med den internationella konventionen om asylrätt har också varit att ge flyktingarna garantier på dessa grundläggande punkter: ickeavvisning, förfarandet vid utvisning och flyktingarnas personliga status.

Men för att dessa föreskrifter skall vara till nytta fordras att ankomstlandet löser den illegala – eller rentav hemliga – immigranten från hans belägenhet för att bevilja honom en officiell status. Här framstår klart begränsningen i Förenta nationernas konvention angående flyktingarnas status av år 1951 och tilläggsprotokollet av år 1967, som är de huvudsakliga internationella dokumenten i ämnet. Man vet att dessa två dokument tillförsäkrar dem flyktingstatus som haft allvarliga skäl att frukta förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller sina politiska åsikter och som har flytt från sitt ursprungsland eller sin hävdvunna vistelseord för att söka asyl i ett annat land, där de nästan alltid finner sig sakna diplomatiskt skydd.

Godkännandet av en sådan konvention innebar helt visst ett ofantligt framsteg, om också antalet stater som förbundit sig att efterleva den är ganska begränsat, då ju 81 stater frisagt sig från det ena eller det andra av dessa dokument eller båda och trots att inte alla länder som har flyktingproblem har ratificerat dem. De allmänna principer som de ger uttryck åt utgör i alla händelser mänsklighetens gemensamma rättsuppfattning i saken. De utgör en moralisk förpliktelse som gäller varje medlem av världssamfundet, även om somliga ännu inte har ansett sig kunna underkasta sig formliga juridiska förpliktelser.

Men det förekommer luckor bland bestämmelserna i konventionen av år 1951. Bland dem finns bestämmelsen om det förfarande enligt vilket en illegal immigrant kan tillerkännas flyktingstatus och snävheten i den definition av flyktingen som använts; den utelämnar nämligen en stor mängd personer från tillämpligheten. Varje gång som deras ankomst förklaras vara ”olaglig”, förblir de asylsökande utsatta för det ständiga hotet om avvisning. Deras antal uppges vara 150 000 i Thailand, och man behöver bara se det strålande leendet hos ett familjeöverhuvud som erkänts som ”flykting” för att förstå vad denna benämning innebär. Det andra fallet gäller de ekonomiska flyktingarna, dvs. de som tvingats lämna sin hävdvunna bosättnings- och arbetsort till följd av en katastrof; de är uteslutna från åtnjutande av konventionen. Denna gäller nämligen endast politiska flyktingar. Om åtskillnaden mellan politisk och ekonomisk flykting framstår som tydligt framställd i teorin, så är begreppsskillnaden inte lika klar i praktiken. En hel befolkning kan finna sig driven till att fly sitt land därför att den inte längre finner utkomstmöjligheter (ekonomiskt flyktingskap) men denna situation kan bero på det politiska system som de styrande tillämpar. Medveten om detta samband förkastar befolkningen systemet (politiskt flyktingskap), driven att fly som den är genom det elände och den brist på frihet vartill den finner sig dömd.

Det har varit nödvändigt att ägna sig åt denna långa analys av flyktingarnas villkor. Den ger en skymt av den utblottelse och otrygghet som är deras lott. Den förklarar att alla de handlingar som företagits av biståndsorgan främst syftar till befolkningarnas överlevnad, deras materiella omvårdnad i det land dit de först anlänt samt deras slutliga bosättning i sitt ursprungsland eller i ett tredje land. Men den politik som hittills följts har oftast åsidosatt flyktingarnas djupaste drama, det som följer av deras undergång som folk och som människor. Under det att den allmänna opinionen samlar sin uppmärksamhet på det bistånd som ges åt flyktingarnas materiella nödtorft, förbiser den att de livsvillkor som påtvingats dem inte tillåter dem att utöva vissa grundläggande rättigheter, i synnerhet rätten att leva som ett folk och rätten till ett arbete. Det är här som den internationella solidariteten bör träda in för att förmå regeringarna att överväga nya målsättningar för att befria flyktingarna från den marginaliserade ställning som är deras.

3. Flyktingarnas rätt att leva som ett folk

När en grupp flyktingar bosätter sig i ett land dit de först anländer, erbjuder sig teoretiskt tre lösningar för att lösa det problem som deras närvaro skapar: återvändandet till ursprungslandet, bosättningen i det härbärgerande landet eller flyttning till ett tredje land. Om man inte kan räkna med någon av dessa lösningar, kvarhålles flyktingarna i lägren, som de ibland bara kan lämna med svårighet.

Det godvilliga hemsändandet är teoretiskt den bästa lösningen. Men det är sällan genomförbart, särskilt i Indokina, ens för dem som går med på det, såsom de flyktingar i Thailand som tillhör bergsstammar från norra Laos. Deras mångåriga kvarblivande i lägren och den åtföljande overksamheten visar att denna väg är oframkomlig.

Bosättningen på vistelseorten kan likaså bara vara en undantagslösning för Asiens överbefolkade landområden. Den förutsätter nämligen att flyktingarna är fåtaliga och att ankomstlandet förfogar över obebodda marker. Då så inte är fallet skulle regeringen synas gynna en främmande befolkning på bekostnad av den inhemska eller låna sig till en maskerad ockupation av sitt territorium.

Återstår bosättning på ett tredje ställe, som då tillhör en annan civilisation och är befolkad av en annan ras. Det rör sig för närvarande om Australien, Västeuropa och Nordamerika. Denna lösning är idag den vanligaste för vietnameserna, laotierna och kambodjanerna. Den är den enda utförbara i stor skala; men den är också den som medför de flesta svårigheterna utifrån folkens rätt att existera. Flyktingarnas egna kulturella och religiösa traditioner undgår inte att tillspetsa problemen i ankomstlandet. Om flyktingen till en början, lycklig över att ha tagits emot, glömmer en del av sin egen kultur och håller den vid makt bara i kretsen av sin familj, skall den stund komma då han, insatt på någon viktig post inom handel, industri eller politik, skall återförena sig med sina landsmän och drivas att kräva att hans ursprungliga språk och kultur skall behandlas som likaberättigade med dem som ankomstlandet fasthållit vid genom sin historia och sin tradition.

Konflikten är oundviklig, och den kommer att skärpas i takt med att andra och tredje generationens flyktingar idealiserar sitt förflutna och eftersträvar dess återupplivande i en utopisk dröm. De kommer att erfara som självupplevd den orätt som deras föräldrar lidit genom att godvilligt låta sig förskingras och gå under som folk. Man bör därför med alla krafter se till att bosättningen i ett tredje land tillhörande en annan kultur blir en undantagslösning, ty förutom det kulturella våld som den redan nu utgör för de inbegripna befolkningarna, så rymmer den grodden till framtida spänningar som skall komma att hota freden bland folken. Man står här inför en av de ömtåligaste punkterna inom den internationella politiken, eftersom man för att bereda en lösning på omedelbara behov är nödsakad att utså fröet till framtida spänningar.

4. Flyktingarnas rätt att livnära sig genom sitt arbete

Bland de ekonomiska och sociala mänskliga rättigheter som har förfäktats sedan ett tjugutal år märks rätten till arbete. Den internationella pakt angående ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som godkänts av Förenta nationerna år 1966 bestämmer rätten till arbete som den rätt som ”varje person har att få möjlighet att förtjäna sitt uppehälle genom ett fritt valt eller godtaget arbete” (art. 6:1), vilket på samma gång utesluter förpliktelsen till tvångsarbete eller vidtagandet av diskriminerande åtgärder mot en kategori av personer. Denna text upprepar och arbetar samman olika stadganden från de internationella konventionerna om arbetet, angående bl.a. anställning (1964), tvångsarbete (1930 och 1957), diskrimineringsförbud (1958) och yrkesutbildning (1956 och 1962).

Dessa dokument ger en definition, som man skulle kunna kalla sociologisk eller deskriptiv, av rätten till arbete. Konventionen om anställning av år 1964 och den rekommendation som beledsagar den fastslår i sin första artikel att varje stat bör föra en den fulla sysselsättningens politik så att varje individ tillåts utöva den yrkesmässiga sysselsättning han väljer.

Frånvaron av statistisk information gör det tyvärr omöjligt att i siffror framställa utbildningsbehovet hos ungdomarna i lägren. Några strödda uppgifter låter oss emellertid ana behovens vidd. I augusti 1980 hade två flyktingläger för thailändska bergsstammar en sammanlagd befolkning om 20 866 personer fördelade på 3 297 familjer. Barnen under 18 år utgjordes av 3 567 pojkar och 3 374 flickor, sammanlagt 6 941, ett antal som motsvarar ett behov av mer än 170 hjälparbetare för att tillgodose kravet på en handledare på 40 barn. Det är tydligt att man långtifrån uppnått denna proportion. På liknande sätt rymde det berömda lägret i Kao I Dang vid samma tid en befolkning om 129 000 flyktingar med 38 000 barn varav 23 000 i skolåldern. Här skulle fordras nästan 900 handledare för att ständigt ta hand om dessa skolungdomar, bortsett från de särskilda behoven av yrkesutbildning som nästan helt lämnats utan avseende. Nu fanns det i lägret bara 148 skolsalar och 360 handledare, vilket motsvarar ett storhetsförhållande av 1 till 60. I Sakeo 11 var förhållandet samtidigt 1 till 80. Dessa ungdomars framtid är allvarligt äventyrad, vare sig de återvänder till sitt ursprungsland eller utvandrar till ett tredje land. De har förlorat sambandet med den omgivning där de skulle ha växt upp och de kommer aldrig att behärska ankomstlandets språk. Eftersom deras bildbara år gått förlorade döms de allra flesta av dem till att sköta släpsysslor och att hålla till i sannskyldiga getton långt borta från stadslivet.

II. Det kristna samvetets särskilda svar på flyktingproblemet

Det sagda har sökt visa flyktingproblemets vidd och invecklade beskaffenhet. Jag har tecknat den ram – präglad av regeringarnas och de internationella institutionernas verksamhet – inom vilken frivilliga organisationer har att arbeta.

Den särskilda insatsen från kristet inspirerade frivilliga organisationer

Det förhållandet att endast en del av de frivilliga organisationer som är engagerade i flyktinghjälp har en kristen inspiration, ger anledning till en inledande fråga, nämligen om arten av deras deltagande: kan man tala om ett eget bidrag från kristna eller religiöst inspirerade organisationer för att lösa detta särskilda problem? Många bestrider detta. De menar att om ett nödläge drabbar en viss folkgrupp, är den naturliga mänskliga reaktionen att undsätta den, att sörja för dess överlevnad och vidtaga åtgärder för dess återinförande i en lämplig omgivning. Det betyder föga – säger dessa – om somliga gärna underbygger sitt deltagande i det gemensamma arbetet med skäl av filosofisk eller religiös art. Det rör sig där, i deras ögon om en personlig hållning som liksom adderas till den hållning av solidaritet som springer fram ur att man inser att mänskligheten utgör en världsomspännande enhet.

Bekräftas för övrigt inte denna tes av det sätt varpå hjälpen idag organiseras? Informationer från Thailand ger vid handen att under 1979 40 frivilliga organisationer har arbetat i de läger som upprättats i landet. Visserligen bekänner sig de flesta av dem till en kristen kyrka, men man bör lägga märke till att 16 av uppskattade 40 organisationer uppger sig vilja verka, icke i kraft av en religiös tillhörighet utan av det enkla skälet att humanitärt bistånd måste ges åt dem som lider nöd. Vittnar inte dessa fakta om en utvecklingsgång där den karitativa hjälpen lämnar försteg åt den sociala biståndsorganisationen? En lycklig utveckling, kan man mena, med större hänsyn till befolkningens frihet. Somliga förebrår faktiskt kristet inspirerade frivilliga organ att de skulle sakna det oegennyttiga perspektiv i vilket deras solidariska insats skulle infogas och menar att de vidmakthåller en klickanda och stundtals hänger sig åt häftig religionspropaganda i lägren. Bestormade med dessa tankar ställs de religiösa organisationernas personal – med en ibland kanske nödtorftig andlig bildning – inför kravet att avgöra huruvida dess deltagande i hjälpinsatser har ett särskilt berättigande: de har samma uppgifter som de obundna organisationernas medlemmar och långt ifrån att i sin tro finna ledning för utförandet av sin tekniska uppgift, kan de känna sig mindre användbara än de av sina arbetskamrater som menar sig stå på ett rent humanitärt plan.

Svaret på denna svårighet är inte av kvantitativt slag. Särarten i en insats som har sin rot i tron bör inte sökas på det området. Det kommer inte an på om den troende uträttar större eller bättre saker än den som menar sig vara utan religion. Den ene såväl som den andre är – av var sitt skäl – förvissad om att han bör ägna sig åt lägren och vara verksam. Det är då helt i sin ordning att de förenar sina ansträngningar när de samtidigt finner att det t.ex. bör inrättas språkkurser eller företas skogfällning till lägrets gagn. Men detta tillfälliga samarbete kan inte förta skillnaden i deras samhällssyn. Deras bevekelsegrunder är inte likgiltiga, ty de bestämmer värdehierarkin och präglar synen på de sociala relationerna. Tron är för det första ett val, en situation där man frivilligt sätter sig i förbindelse med Gud och på så sätt mottar en viss inställning i fråga om samhället. Tron föregår handlandet, och detta senare – hur anslående och angeläget det än må vara – får inte bortskymma den ingivelse och den relativa och tidsbetingade mening som tron ger åt varje företag. Med andra ord, det förhållandet att de religiösa organisationerna är engagerade i hjälpinsatser utplånar inte deras särskilda karaktär. De tävlar inte med sådana organ som kallar sig obundna. De tar del i en gemensam insats därför att sådan är den slutledning till vilken de har kommit och som leder dem till att innesluta denna konkreta insats i ett perspektiv som i lika mån är bestämt av såväl tron som medmänniskans hjälpbehov.

Invändningen kvarstår emellertid, att många kristna som befinner sig i lägren inte känner till den skillnad som finns mellan deras och de icke kristna frivilligas engagemang, inte heller den särprägel som skiljer de kristna organisationerna från dem som vill vara icke-religiösa.

Realism i det kristna engagemanget

Den trossynpunkt som den troende anlägger på flyktingarnas situation leder till att han vill avhjälpa de orättvisor under vilka de lever och då tänker igenom orsakerna till deras flyttningar och sina skyldigheter i detta sammanhang för att komma fram till lämpliga insatser.

Man skulle kunna säga att detta är en ädelmodig utgångspunkt men att de slutsatser den leder till är en smula verklighetsfrämmande. För att förvissa sig om detta skulle det räcka med att fråga sig vad en enskild person eller t.o.m. en enstaka församling skulle kunna göra för att vända den händelseutveckling som har lett till krigen i Indokina eller hejda torkan från att uppträda i Sabel.

Anmärkningen är allvarlig, ty om man inte kan gendriva den så kommer de kristnas bidrag till lösningen av flyktingproblemet att inskränka sig till att uppbåda hjälparbetare och sända dem till lägren för att lämna materiellt bistånd eller sköta viktiga uppgifter såsom sjukvård eller skolundervisning. I ett sådant sakernas tillstånd har de religiöst inspirerade organisationernas insats ingen särskild innebörd i jämförelse med de obundna organisationernas; de faller in i ledet efter dessa utan att i grund skilja sig ifrån dem. Tron har berövats sin sociala dimension och inskränker sig i all enkelhet till en personlig inre upplevelse. Den inställningen möter man för den delen hos alla dessa laicerande individer som försvarar sin agnosticism med att tron skulle sakna tillämplighet på det praktiska planet.

De rådande stämningarna i Västeuropa inbjuder till undfallenhet inför denna tankegång, då det ju rör sig om ett försvar grundat på gjorda erfarenheter och riktat till dem som avvisat tron. Genomslaget låter dock förmoda att mängder av kristna, överlupna med omsorger om flyktingarnas överhängande behov eller med utståndna duster för undanröjandet av orättvisor, har förlorat ur sikte det samband som bör råda mellan deras personliga engagemang och deras tro varur det utgått.

Givetvis kan en enstaka kristen inte förhindra att ett krig blossar upp, när regeringarna och Förenta nationernas generalsekreterare är oförmögna därtill. Det förefaller då som om han inte heller har något ansvar för bildandet av flyktingsammanslutningar. Men här måste man göra åtskillnad: om man medger detta för ett tillspetsat läge, när en tvist utbryter och frambringar en flyktingvåg, gäller inte längre detsamma i avseende på flyktingarnas mindre trängande angelägenheter. Om varje människa är min broder, vad har jag då gjort för att hans land skall ges tillfälle att utvecklas och uppnå en levnadsstandard som garanterar att alla får sina oundgängliga behov tillgodosedda, däri inberäknat behovet att organisera sig och ta del i det offentliga livet? Närmare bestämt, vilken ståndpunkt har jag intagit i debatterna om utvecklingshjälpen? Har jag sökt ta reda på fakta i målet? Vilken personlig åsikt har jag bildat mig i fråga om vapenhandeln, den internationella handeln, strukturförändringarna? Har jag insett betydelsen av att någon regering, min regering, kunnat inta en hållning till förmån för andra folks frigörelse just med den allmänna opinionen som utslagsgivande faktor?

Liknande analyser skulle kunna göras i fråga om naturkatastrofer. Utan tvivel är de flesta av dessa omöjliga att upptäcka på förhand. Den kristnes skyldighet gentemot sin broder består väl härvid i att möjliggöra forskningar på dessa områden liksom att införa konstbevattning och vattenreglering så att de katastrofframkallande naturkrafterna åtminstone delvis tämjes.

Många aspekter av flyktingproblemet kräver svar av ett annat slag än framgångsrika räddningsföretag. De fordrar att de kristna och de kristna sammanslutningarna är medvetna därom och fördenskull känner dessa och utformar sig i anslutning till dessa.

Det kristna engagemangets kännetecken

Det främsta kännetecknet på det kristna engagemanget till hjälp åt de fattigaste och i synnerhet flyktingarna skall vara samfällt. Med detta är väl också sagt att den uppgift – oerhörd och omspännande flera generationer – som lösningen av detta problem fordrar, bör upplevas som något förpliktande för varje gemenskap och för var och en av dess medlemmar. Varje gemenskap bör vara så till sinnes att den i sin mitt lämnar rum för dem som personligen träder in för de fattiga i efterlevnad av de evangeliska råden. Detta är inte något outförbart hugskott. Gångna århundraden ger oss bevis på sådana engagemang. Den missionsiver som genomträngt kyrkan under de senaste två århundradena har varit en sak för varje församlingsgemenskap där vissa medlemmar till det yttersta givit sig hän åt verket.

Men historien upprepar sig inte. De kristnas insats till hjälp åt de fattigaste får i våra dagar nya kännetecken. Dessa kan iakttagas på åtminstone tre plan.

a) Informationsplanet. Kyrkan har ett ansvar för spridningen av information. Man kan faktiskt fråga sig om den information som för närvarande meddelas genom pressen och de stora nyhetsbyråer som denna är beroende av, har tillräcklig vidd för att täcka hela verkligheten. De kristna bör inte bara intressera sig för de fattiga och de flyktingar som är lyckliga nog att bli föremål för publicitet. Ett av de krav de bör efterkomma är att dra fram ur glömskan dem – de kanske mest beklagansvärda – på vilka ingen tänker. Man bör avhjälpa marginaliseringen av dem som genom en massutvandring med dess umbäranden fått gälla för odugliga; vare sig det rör sig om mycket ”politiska” fall, om s.k. displaced persons eller om ”ekonomiska flyktingar” så halkar de igenom det skyddsnät som världssamfundet tillhandahåller. Om deras mest iögonfallande omsorg är att säkerställa flyktingarnas fysiska överlevnad, så bör den alltid följas av omsorgen om dessas fullt mänskliga överlevnad, dvs. att man följer en politik som siktar till deras materiella utveckling och till deras andliga förkovran. Detta sker genom undervisning och utbildning varförutan ett infogande av flyktingarna i nya gemenskaper inte kommer att vara möjlig.

b) Det politiska planet. Kanske rör vi här vid den punkt som utgör det största problemet för de kristna sammanslutningarna. Den svårighet de möter att påverka politiken är förklaringen till många trevande ansatser att förena tro och handling i en harmonisk syntes. En grundläggande skillnad finns nämligen mellan vår egen tid och de föregående skedena. Ännu under renässansen ansåg sig statsmännen bundna av teologernas ställningstaganden i politikens dagsfrågor. Den auktoritet dessa ägde kom sig av att de betraktades som de bemyndigade uttolkarna av ett visst värdesystem. Det är inte längre så idag när staten betraktar sig själv såsom obunden av religion och behandlar deras lärdomar som rätt och slätt personliga åsikter. Den lära som vägleder dagens statsmän är inte längre den som tänkare och teologer utarbetat, utan den som erhållit den allmänna meningens sanktion och så fått politisk tyngd. Den kristna sociala rörelsen befinner sig därmed i ett helt nytt läge. Berövad direkt tillträde till beslutstrukturerna i samhället och av många ur en rent sociologisk synpunkt betraktad som en kraft bland andra, finner den det svårt att komma till klarhet om sin särart i denna nya omgivning.

c) Det ideologiska planet. Här ligger fröet till en tvist mellan två slag av trohet, den ena mot traditionen och den andra mot världen av idag, vilket har kommit en och annan som velat ta sig ur klämman, att söka ett världsligt motiv för insatser som gjorts på andliga bevekelsegrunder.

Man måste uppresa sig mot ett sådant tillstånd och åter låta tron vara en prövande bedömningsgrund i bestämda lägen som man finner sig delaktig i, men prövande står då inte enbart för en tankemässig synvinkel utan betyder framför allt handlingsmässig, dvs. att man alltid frågar sig hur man kan vara med om beslutsfattandet i samhället.

Behovet av kristet inspirerade rörelser framgår här klart. De är det oumbärliga medlet för att i handling omsätta det kristna samvetets fordringar. Det räcker inte längre med att hävda filosofins och socialmoralens vördnadsbjudande grundsatser för att omdana samhället. Framtiden tillhör dem som vet att sluta upp kring värden, som kan duga till nya grundvalar för samhället. Genom att fullgöra sin skyldighet i fråga om flyktingproblemet kommer de troende att lägga grundstenen för ett samhälle där rika och fattiga kommer att dela ljuvt och lett.

Sammanfattning

De kristnas insats i de samlade strävandena för att lösa de problem som skapats genom förekomsten av 14 miljoner flyktingar i världen bör, under bibehållande av särarten, vara ett personligt sätt att ge uttryck åt de kristna sammanslutningarnas engagemang. Insatsen är en undsättning meddelad i nödsituationer; den kan också vara ett ställningstagande till orsakerna till massutvandring och ett uppbådande av välvilja för att inskrida mot dessa. De kristna sammanslutningarnas omsorg om flyktingarna i synnerhet och de fattigaste i allmänhet kommer att innebära en kyrkans närvaro i världen av idag.