El Salvador

I El Salvador tycks situationen i skrivande stund hårdna på ett skrämmande sätt. Massmedia förmedlar en bild av ett land där man slåss våldsamt mot varandra och där man har svårt att upptäcka vem som slåss mot vem. Vissa röster från senare tid förmedlar emellertid enskilda omedelbara intryck. I den spanska tidningen El Pais publicerade nyligen (den 26 februari) jesuitpatern Ignacio Ellacuria, rektorn vid universitetet Jose S. Canas i San Salvador, förbindelselänk mellan ärkebiskop Romero och den amerikanske ambassadören, en artikel där han tar ställning till USA:s intervention i landet. Artikeln låter kanske bitter och berör bara en liten del av den invecklade problematiken. Den saknar dock i flera hänseenden inte intresse (jfr som komplement artikeln Centralamerika – en vulkan, i Signum 1980, s. 142-148).

”USA:s flagranta intervention i El Salvadors inre angelägenheter är av utomordentlig betydelse inte bara för själva vårt land och våra grannländer – speciellt Nicaragua – utan för hela världen.” Några veckor före mordet på ärkebiskopen Romero genom kretsar som favoriserade den skamlösa nordamerikanska interventionspolitiken skrev denne ett brev till president Carter (ett utdrag av brevet publicerades i Signum 1980, s. 145), där han krävde att man stoppar militärhjälpen till den militära krist-demokratiska juntan. Brevet skrevs av två skäl: militärhjälpen representerar dels en interventionspolitik som förhindrar det salvatorianska folket att fritt yttra sin vilja. Dels ger den upphov till större lidande, död, och repression. Romeros brev fick ett svar av f.d. utrikesminister Curys Vance i vilket ärkebiskopens intention fick eloge och där man lovade försiktighetsåtgärder för att riskerna till blodbad inte skulle materialiseras (av en interventionspolitik som döljer sig bakom denna nordamerikanska ”hjälp”). Före sin död fick Romero kännedom om detta svar som var undertecknat av Cyrus Vance, men han fick inte själva brevet. Ambassadör White gav mig detta brev för att vidarebefordra det till ärkebiskopsämbetet.

Kyrkan i sin helhet har sedan dess inte ändrat sin hållning. Biskop Rivera y Damas, Romeros efterföljare i ärkestiftets administration, upprepade att den militära hjälpen inte fick fortsätta därför att den i stället för att lösa problemen radikaliserade dem. Han pekade bland annat för de nordamerikanska och kanadensiska biskoparna på de orkestrerade anklagelserna, att den salvatorianska gerillan skulle vara marxister. Han hänvisade till att där fanns kristna som kämpade för sina fundamentala mänskliga rättigheter.

Angående USA:s diplomatiska offensiv för att rättfärdiga sitt ingripande med hänvisning till kommunistiska staters intervention skriver Ellacuria: ”Denna motivering är en ”fars”. Den makt som alltid har stött totalitära regimer i området har varit USA. ”Somoza och somoismen var resultatet av den nordamerikanska interventionen.” Denna diplomatiska offensiv stöder sig emellertid också på en ”förfalskning”. Jag kan försäkra att varken Bowdler eller White eller USA:s ambassad i El Salvador har framfört till mig denna anklagelse, dvs. om en kommunistisk intervention. Ännu för några månader sedan talade jag med dem. Deras anklagelser inskränkte sig till uppgifter om ideologiska inflytanden från Nicaraguas och Cubas sida men berörde aldrig en militär intervention genom vapenleveranser. Däremot talade de ännu långt in i november med förakt om gerillans krigspotential. Kanske började USA under drabbningen vid Morazan, där USA:s ambassadör var närvarande – att döma av gerillans militära förberedelser – ändra taktik, något som sedan dess har accentuerats under Reagan och Haig.” Ellacuria pekar slutligen på den mycket allvarliga orättvisan i USA:s motivering till sin militära hjälp: att mer betona faran av en demokratisk-revolutionär regering (målet för Frente Democratico Revolucionario och FMLN) än att ta hänsyn till de skrämmande dödsoffren, tortyren och att man nonchalerar de mest elementära mänskliga rättigheterna (man räknar idag med 200.000 flyktingar).

Ellacuria tror att USA:s intervention inte minst är ett politiskt misstag. ”Man erinrar sig här Hegels förutsägelse enligt vilken det nordamerikanska imperiets upplösning kommer från Latinamerika.”

Ett dokument från de kanadensiska biskoparna

Av en redogörelse som de kanadensiska biskoparna publicerade på grundval av informationer från biskoparna i El Salvador och som Caritas internationalis i Rom nyligen offentliggjorde framgår att 12 000 människor – därav 10 000 under 1980 – har mördats av politiska motiv. Dessa siffror visar att antalet politiska mord under reformjuntan (som övertog regeringen den 15 oktober 1979 genom en militärkupp) har femdubblats. I dokumentet fastslås att förhoppningarna efter general Carlos Humberto Romeros regimskifte blev kortlivade.

Juntans fyra främsta reformprogram har aldrig realiserats: Inga fångar som före regimskiftet hade häktats av politiska skäl har frigivits, fastän regeringen hade lovat en allmän amnesti. Inga medlemmar av den högerextremistiska, paramilitära organisationen ”Orden” har häktats. Tvärtom agerar ”Orden” ofta i samarbete med säkerhetsstyrkorna. Storgodsägarna har aldrig brytt sig om förordningen angående lantarbetarnas minimilöner. När grupper av lantarbetare sammanslöt sig för att från arbetsgivarnas sida framtvinga dekretets tillämpning, mördade ”Orden” med stöd av nationalgarden arbetarnas ledare och tvingade de andra med våld att återvända till sitt arbete. Jordbruksreformen som hade utarbetats av en grupp amerikanska experter berörde inte ens en procent av storgodsägarnas mark. ”Orden” har gått så långt att man mördade de bönder som tog i besittning sin nyförvärvade mark. Själva juntan har gjort sig skyldig till orättvisa och våldsaktioner. Av de 10 000 politiska morden under år 1980 kan bevisligen 80 % tillskrivas de högerextremistiska krafterna och säkerhetsstyrkorna.

Dokumentet stöder sig på informationer från ärkestiftets kontor för rättshjälp i San Salvador. Vidare redogörs däri för att många av de troende har torterats, förvisats eller – som ärkebiskop Romero den 24 mars 1980 – mördats. En basgemenskapsappell påpekar: Att ha hos sig ett foto av biskop Romero eller en bibel gäller som ett brott som motiverar att en hel familj samt barn massakreras. Bevisligen dödades under 1980 5 300 personer i flyktingläger av nationalgarden, polisstyrkor och högerextremistiska paramilitära organisationer som ”Orden”, dödsskvadroner och ”den hemliga antikommunistiska armen”. Det är uppenbart att även andra mord måste tillskrivas samma organisationer även om kontoret för rättshjälp i ärkestiftet San Salvador saknar bevis för detta.

Man har intrycket att båda dessa röster kompletterar varandra och ger en inblick i kyrkans hållning som biskop Rivera i en presskonferens nyligen klargjorde som en ”mittposition” i distans både gentemot den regerande juntan och gentemot Frente Democratico Revolucionario. ”Att vi har anklagat regeringen innebär inte att vi har tagit ställning för FDR.” FDR har enligt biskopens åsikt inte längre det stöd i befolkningen som den tidigare hade, ”ty folket såg att FDR snarare var intresserat av att komma till makten än att uppfylla folkets förhoppningar.” Det finns ett ständigt tillstånd av tyranni i landet. Men biskopen anser att medlen till en fredlig lösning av problemet ännu inte har uttömts. Sist och slutligen handlar det framför allt om att landets kyrka lägger sig ut för mera rättvisa förhållanden. Freden för vilken hon kämpar får inte vara en gravens frid. Det gäller att bota ofredens rötter. ”Vårt folk måste få rättvisa.”

Vi kräver av USA:s regering detsamma som vår ärkebiskop och martyr Oscar Romero bad om i en profetisk gest, nämligen att den inte förser vår regering med militär hjälp. I verkligheten underlättar den militära hjälpen, trots alla försäkringar om andra motiv, förtrycket av folket och förföljelsen av kyrkan.

Arturo Rivera y Damas, apostolisk administrator av San Salvador