Hallelujas avsked och återkomst

Många lovpsalmer i Psaltaren inleds och/eller avslutas med Halleluja, som är hebreiska och betyder Lova Jahve, Lova Herren (t.ex. Ps. 106, 111-113, 146150). I de olika bibelöversättningarna har uttrycket i allmänhet lämnats oöversatt och så har det genom tiderna blivit den för kristen gudstjänst mest karakteristiska lovsången, liksom det var det redan för den judiska.

Men det är inte bara som inlednings- och avslutningsord i olika psaltarpsalmer som Halleluja (på latin Alleluia) kommit till liturgisk användning. I den latinska mässan i dess olika variationer – i Rom och Milano och annorstädes – blev Alleluia-sången tidigt en fast beståndsdel. Två eller flera Alleluia omramar eller sjungs växelvis med en kort text (versus). Dess liturgiska plats är omedelbart före läsningen av evangeliet. I denna sång utvecklades tidigt som ingenstans annars i liturgin den stora sångkonsten i väldiga tonslingor (melismer), i synnerhet på Alleluiats avslutande a. Bland kyrkofäderna har framför allt Augustinus hänfört beskrivit och tolkat innebörden av dessa ordlösa jubilationer, som inte annat än kunde lämna orden bakom sig: de stormar ju mot den Gud, vars väsens djup är för människan outsägligt och besjunger den himmelska salighet, vars ljuvlighet är större än vad alla ord kan uttrycka.

Bruket av Alleluia-sången var dock inte alltid och i alla liturgiska traditioner enhetligt. Den kunde sjungas på alla söndagar under kyrkoåret, men den kunde också vara reserverad för tiden från påsk till pingst. I båda fallen har den karaktären av en påskens, det nya livets och den kommande tidsålderns sång, ty söndagen är enligt klassisk uppfattning den varje vecka återkommande påskfesten. Under äldre medeltid fick sången i romersk rit den användning, som den där behållit ända fram till våra dagar: den sjungs under hela kyrkoåret med undantag för fastan (och förfastan). Också den ordningen har samband med den uppfattning av kyrkoårstidernas karaktär, som vi möter hos Augustinus och andra kyrkans fäder. Enligt denna representerar nämligen fastan den innevarande tidsåldern med dess bedrövelser och de femtio dagarnas påsktid den tillkommande med dess glädje. Om Alleluia-sången sålunda är den tillkommande, himmelska tidsålderns sång, så måste den tystna under den fastetid, som påminner om den innevarande tidsåldern. Denna traditionella grundsyn ger också cisterciensabboten Aelred av Rievaulx (död 1167) uttryck åt, när han skriver så:

De fyrtio dagarnas fastetid har en viktig symbolisk betydelse (sacramentum). Vår första boning var paradiset, den andra är denna värld så full av vedermödor, den tredje i himmelen tillsammans med alla änglar och andeväsen. Och dessa fyrtio dagar symboliserar hela tidsperioden från Adams utdrivande ur paradiset ända till den yttersta dagen, då vi definitivt skall befrias från denna landsflykt.

Här har vi fruktan, möda, smärta; vi är bortdrivna från Guds ansikte (jfr Ps. 31:23), utestängda från paradisets glädje, berövade den himmelska födan. Denna vår olycka borde vi alltid betrakta och begråta och genom våra gärningar borde vi visa, att vi i världen är främlingar och pilgrimer (jfr Hebr. 11:13). Men eftersom den mänskliga svagheten har svårt att göra detta, förordnade den Helige Ande en bestämd tid härför. Han fastställde i kyrkan vissa ordningar, genom vilka vi skulle påminnas om vad denna fastetid betecknar. För att visa, att vi är fördrivna (ur paradiset) och underkastade syndens död, sägs till oss, när vi (under askonsdagens ceremonier) bestryks med aska det ord som Herren sade till Adam, när han drev honom ut ur paradiset: ”Du är stoft och till stoft skall du åter varda” (1 Mos. 3:19). För att vi skall veta, att vi i denna landsflykt förvägras att skåda Gud, hängs (i cisterciensklostrens kyrkor) ett förhänge upp mellan oss och det allraheligaste (dvs. kyrkans kor). Vi upphör med att sjunga den vanliga lovsången Halleluja, för att vi skall erinra oss hur långt borta vi är från deras gemenskap, om vilka det är skrivet: ”Saliga är de som bor i ditt hus, Herre; de lovar dig beständigt” (Ps. 84:5).

Aelred utgår sålunda från cisterciensisk rit med dess speciella bruk, till vilka hör att Alleluia-sången tystnar först vid fyrtiodagarsfastans inledning på Askonsdagen; i den romerska riten skedde detta (före reformen 1969) redan vid söndagen Septuagesima, som inledde den sjuttio dagar långa förfaste- och fastetiden. Också den har sin speciella bakgrund i den bibliska historien. Om nämligen talet fyrtio pekar på Jesu egen fyrtio dagars fasta i öknen och på Israels fyrtioåriga ökenvandringstid, så betecknar de sjuttio dagarna den sjuttioåriga babyloniska fångenskapstiden borta från templet och det förlovade landet. För dem som, likt fornkyrkans och medeltidens människor, förstår dessa sammanhang, har det sålunda en djup och tragisk betydelse, att Alleluia-sången tystnar – vare sig nu detta sker vid Septuagesima eller på Askonsdagen. Att Alleluia förstummas blev, som Wolfram von den Steinen säger, för medeltidens kristna ett smärtsamt tecken för människans läge, där hon genom sin synd skilt sig från gemenskapen med Gud och den himmelska världen. Ett skönt uttryck för denna erfarenhet är den anonyma hymn, diktad förmodligen under 800-talets senare del, i vilken den gudstjänstfirande församlingen tar avsked från Alleluia-sången. Denna hymn, vars latinska begynnelseord är Alleluia, dulce carmen, vox perennis gaudii, lyder i ett försök till svensk tolkning så:

Halleluja, ljuva lovsång,

skänker evig glädje röst,

Halleluja, skönt den ljuder

uti himlens kyrkokor,

där Guds vänner samfällt prisar

Herren i hans eget hus.

Halleluja, din är sången,

moder vår, Jerusalem,

Halleluja tillhör folket,

som nu fröjdas i din stad,

men vi ännu måste gråta,

flyktade vid Babels flod.

Halleluja därför ständigt

kan ej vara hos oss gäst,

Halleluja måste tystna

under skuldens tunga last,

när nu botens tid är inne,

då vi sörjer våra brott.

Så åkallar vi och beder,

Heliga Treenighet,

att du låter oss i höjden

fira påskens stora fest,

då vi skall för evigt sjunga

Halleluja till ditt lov.

Mot bakgrund av vad som redan sagts torde texten inte bereda några svårigheter. Halleluja är det himmelska, eviga livets sång. Den tillhör det ”Jerusalem, som är därovan, det (som) är fritt, och det (som) är vår moder” (Gal. 4:26). Ty även om de kristna, de som är lemmar i den uppståndne och till himmelen upphöjde Kristus, å ena sidan genom tron redan har del i det eviga livet, så är de, å andra sidan, så länge de är på jorden, också i en babylonisk fångenskap borta från den himmelska staden, där de har sitt rätta medborgarskap: ”men vi ännu måste gråta, / flyktade vid Babels flod” (jfr Ps. 137:1). Denna fångenskapstid, som påskfastan framställer, är en tid för bot och omvändelse från den synd, som är fångenskapens egentliga orsak: ”Halleluja måste tystna / under skuldens tunga last, / när nu botens tid är inne, / då vi sörjer våra brott.” Men under denna botens tid vänder sig kyrkan inte bara fram emot den påskfest, då Halleluja åter igen skall sjungas vid gudstjänsterna utan djupast mot den eviga påskfesten, då ”du låter oss i höjden / fira påskens stora fest, / då vi skall för evigt sjunga / Halleluja till ditt lov.”

Men om det nu ligger ett djupt och tragiskt vemod i avskedet från Alleluia-sången vid ingången till förfastans eller fastans tid, så ligger det en stor glädje i dess återkomst i liturgin vid påsken. Kristi uppståndelse är också glädjens och Alleluia-sångens ”uppståndelse” efter botens och landsflyktens tid. Och liksom medeltiden tog avsked av Halleluja i en hymn, så diktades som dess pendang också en sekvens över dess återkomst: Alleluia, dic nobis quibus a terris. Också den är av okänd författare och också den kan antas ha tillkommit under 800-talets senare del såsom en av de tidigaste lyriska sekvenserna. Som de allra flesta sekvenser för de stora högtiderna, så är också denna ”dubbelkörig”: de båda stroferna i samma strofpar har samma språkligt-rytmiska uppbyggnad (något som dock inte eftersträvats i vårt försök till svensk tolkning). Något fast versmått finns alltså inte här, till skillnad från i hymnerna. Att det nu just är i en sekvens, som Hallelujas återkomst besjungs, är helt naturligt: sekvensen utgör ju en utveckling eller en fortspinning just av mässans Alleluia-sång. Sedan alltså Alleluia åter fått ljuda i påskens mässa efter sjuttio eller fyrtio dagars tystnad, vill författaren, att ”hon” avslöjar sin hemlighet. Författaren låter nämligen Halleluja uppträda i personifierad gestalt i sekvensen och han inleder med att låta kören (som församlingens representant) ställa frågan till henne om hennes härkomst och hemland:

Halleluja, säg oss:

Varifrån har du väl kommit,

du som nu återförkunnande hela världen

besöker vår jord,en ny glädje?

Med mildhet i blicken”En ängel har kommit

och ljuvlig stämmamed bud om Kristi

svarade Halleluja:märkliga under.

Han sjöng en lovsång:Med fria fågelvingar

’Se, nu har uppståttstrax jag då styrde

stjärnornas Herre’.genom den sköna rymden,

vände åter,Klappa därför,

att bringa tjänarna budet:ni tjänare, händer

Den gamla lagenoch ropa ljudligt:

förlorat sin kraftKristus idag

och härskar gör nuhar löst oss

den nya nåden.”från dödens vånda.

Sin Son gav FadernMen av fri vilja gav sig

i trälars händer,Sonen i dödens våld,

de bragte honom om livetatt oss återlösa

för vår frälsning.från eviga döden.

Så står nu vilanSå fira med mig nu,

öppen för alla,ni tjänare alla,

riket där gåvani högtid och lovsång

är eviga livet.den heliga påsken.

Kristus är vår frid.

Helt i överensstämmelse med den traditionella tolkningen, såsom den kom till uttryck i ”Halleluja, ljuva lovsång”, framställs alltså Halleluja också här som hemmahörande i himmelen. Det är därifrån hon kommer, för att besöka jorden och förkunna det glada budskapet om Kristi uppståndelse. Men man bör lägga märke till, att när Halleluja svarar, gör hon det med ord som nära ansluter sig till evangeliernas berättelser om vad som hände vid graven på den första veckodagens morgon: När Maria från Magdala och den andra Maria kom till graven, möttes de ju av en ängel som sade dem, att Jesus, den korsfäste, hade uppstått. Och ängeln befallde dem att föra det budskapet vidare till lärjungarna (jfr Matt. 28:1-10 och par.). I sekvensen är det likaså en ängel, som för Halleluja berättar om det märkliga under som skett. Det är därför som hon nu vänder tillbaka till ”tjänarna” – lärjungarna, de troende, kyrkan – för att för dem förkunna den nya tidsålderns inbrott. Men under det att ängeln i evangelierna nöjer sig med att tala om själva den yttre händelsen – ”han är uppstånden” – så tolkar Halleluja i sekvensen innebörden härav. Det gör hon i anslutning till andra nytestamentliga ställen. ”den gamla lagen förlorat sin kraft och härskar gör nu den nya nåden” (jfr Joh. 1:16-17, Rom. 7:4-6 och 2 Kor. 5:17). Här slutar, enligt min tolkning av texten, Hallelujas svar.

Redan genom det litterära greppet att identifiera den personifierade Halleluja med en av kvinnorna vid graven åstadkommer sekvensdiktaren en viktig effekt: den gudstjänstfirande församlingen blir själv närvarande vid den tomma graven den första påskdagsmorgonen. Författaren/kören kan så med än större psykologisk trovärdighet stanna kvar i uppståndelsens ”idag”: ”Kristus idag har löst oss från dödens vånda.” Och det ”nu” som finns i det sista strofparets båda strofer och som i det latinska originalet är starkt betonat genom sin ställning först i stroferna (Nunc requiem – Nunc colite), understryker ytterligare för församlingen, att den just nu står vid den historiens vändpunkt, som redan Halleluja proklamerade i sitt svar.