Informationer

Påvens Asienresa

Återkommen från sin 12 dagar och 3 300 mil långa resa till Fjärran Östern – den längsta som han hittills företagit – gjorde påven Johannes Paulus II en återblick. Hans resa hade fört honom till Pakistan, Filippinerna, Guam, Japan och Alaska. Som resans höjdpunkt betecknade han besöket i Hiroshima och Nagasaki, de båda japanska städer där de första atombomberna 1945 fälldes. ”I detta ögonblick var mitt hjärta liksom sönderslitet av den fruktan som vilar över folken att en upprepning av en dylik katastrof skulle vara möjlig”, sade påven. ”Må Gud höra den bön som jag riktade till honom att i hela mänskligheten kärleken måtte segra över hatet, livet triumfera över döden, endräkt och fred äntligen övervinna varje slag av splittring och krig.”

Påven erinrade efter sin hemkomst också om det korta besök han till slut gjorde i Anchorage i Alaska. Där hade tusentals eskimåer, indianer och aleuter, många anlända med hundsläde, hälsat honom och deltagit i den gudstjänst han firade i Delaney Park – i en temperatur under strecket.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att tre nyckelord ur det kristna budskapet vägledde påven och präglade hans förkunnelse under denna resa: fred, broderskap och rättvisa. Freden var det allt dominerande temat för hans förkunnelse i det av atombomben drabbade Hiroshima och Nagasaki. Påven vidgade sitt tilltal utöver Japan och riktade sig med sin fredsvädjan till världens alla statsmän och enskilda.

Om broderliga samtal vädjade han till Asiens stora religioner. Han riktade sig till världsreligionernas ledare och föreslog ett samarbete för att gemensamt söka bygga upp en bättre värld. I sin vädjan om broderlig solidaritet vände han sig också till övriga länder i världen. De bör känna sitt ansvar för de asiatiska ländernas utveckling, sade han.

Rättvisan kräver, sade påven slutligen, att de i stor fattigdom levande människorna i Asien får del av de framsteg och den rikedom som de högindustrialiserade länderna har uppnått. Med stor tydlighet ställde sig påven på de underbetalda lantarbetarnas och småbrukarnas sida på Filippinerna. De ekonomiska lagarna kan inte ensamma ge oss rättvisa, sade han. Som Asiens enda ”katolska” land har Filippinerna ett missionsansvar i denna världsdel; men det kan inte förverkligas enbart genom missionärernas förkunnelse. Det måste ske genom ett levande föredöme utifrån ett av evangeliet och den katolska socialläran präglat samhälle.

Tjeckoslovakien

En underjordisk katolsk kyrka har börjat ta form i Tjeckoslovakien. Det är enligt den österrikiska katolska nyhetsbyrån Kathpress särskilt fyra fenomen i samband därmed som oroar kommunistregimen. 1. Ungdomens ökade engagemang för religionen och de ungas oräddhet att trots myndigheternas hot och åtgärder upprätta gemenskapsgrupper inbördes och söka kontakt med prästerna. 2. Den omfattande missionerande aktivitet som utövas av de hundratals med ”yrkesförbud” belagda katolska präster och ordenssystrar som är verksamma i vanliga yrken i samhällslivet. Den mänskliga och religiösa förebild som dessa män och kvinnor omedvetet utgör påverkar deras ursprungligen ointresserade arbetskamrater och resulterar ofta i samtal om religiösa frågor. Så uppstår mitt i de statliga företagen religiösa celler, som i sin tur för dessa tankar vidare. 3. Ett omfattande informations- och kommunikationsnät, som myndigheterna trots stora polisiära ansträngningar inte kan få bukt med, har utvecklats. För varje avslöjad ”informant” träder omedelbart en annan in. Då var och en av de engagerade endast står i förbindelse med några få andra och det inte finns någon gemensam ”central” för detta informationsnät, är det nästan omöjligt för den hemliga polisen att spåra upp mera än enstaka och obetydliga delar av systemet. Ett svårt avbräck för regimens prestige är dess kontakter med utlandspressen, som allt oftare återger yttringar av religionsförtrycket i Tjeckoslovakien. 4. Ett slags religiös medborgarrättsrörelse har uppstått, som inte längre vill tolerera myndigheternas antikyrkliga godtycklighet. Enskilda och grupper vänder sig allt oftare med besvär och protester till republikens olika myndigheter och klagar över de kränkningar av konkreta paragrafer i författningen och andra lagar som de antireligiösa åtgärderna utgör. Repressalier mot dessa personer är svåra att genomföra eftersom de med sina inlagor går den vanliga tjänstevägen och inte gör sig skyldiga till någon lagöverträdelse utan tvärtom själva yrkar på att landets lagar skall iakttas. De inlämnade besvären är sällan framgångsrika men har en bestämd effekt: allt fler inser att motstånd mot övergrepp är möjligt.

En enorm polisapparat har byggts upp för att komma tillrätta med denna underjordiska kyrka. Inom den slovakiska säkerhetspolisen, för att ta ett exempel, har ett specialkommando med 30 experter inrättats, som understöds av ytterligare 10 experter i den slovakiska huvudstaden Bratislava. Hela organisationen samordnas av en särskild stab vid den hemliga polisen. De metoder man använder är t.ex. hotelser, spionage, telefonavlyssning, massiva polisaktioner, förhör, överraskande husrannsakningar. Det slovakiska partiorganet Pravda publicerade för en tid sedan en helsidesartikel om den underjordiska kyrkorörelsen. Som en förtvivlad åtgärd har man låtit regimens förhandlare med den Heliga Stolen framföra en vädjan till Vatikanen att vidta åtgärder mot den underjordiska kyrkan, vilket givetvis är uteslutet.

Ett brev från flera hundra ungdomar i den slovakiska byn Zilina till tjeckoslovakiska televisionen ger en antydan om de ungas reaktioner på myndigheternas religionsförtryck. I detta brev heter det bl.a.: ”Vi unga tackar Er för TV-programmen och särskilt för det nyligen sända programmet ’Från myt till vetenskap’. Vi tackar Er, inte för programmet såsom sådant, utan för att Ni har öppnat våra ögon. Vi unga är kritiska, vi diskuterar, och vi har kommit till följande slutsats: om det inte funnes någon Gud, skulle ateismen inte ha något att förneka.

Vad tjänar Ert förhånande och smädande av kyrkorna till? Kanske vore vi ännu vildare, om inte just kyrkan hade spritt kultur och bildning i Europa! Vi tackar Er för att Ni har öppnat våra ögon och tvingat oss att tänka efter. Sänd flera sådana program! Då kommer vi alla snart att tro på Jesus, som har grundat kyrkan . . . Han lät korsfästa sig för sin lära, han uppstod från de döda och bekräftade på så sätt sin lära. Om Ni också låter korsfästa Er för Er övertygelse, skall vi tro på Er.

Kyrkan har alltid skyddat livet . . . Var har Ni en Moder Teresa? Kyrkan har henne! Ty Kristus har lärt henne den kärlek, som ser människan i människan, men Ni trampar utan medlidande på lik.”

El Salvador

Biskop A. Rivera y Damas av San Salvador har i ett budskap vänt sig till ”hela den katolska kyrkan och alla kyrkosamfund som tror på Kristus” och vädjat till dem att öppet ta ställning ”mot den politiska och religiösa förföljelsen i El Salvador”. Den regerande juntan i landet har enligt biskopen ”orsakat mycket lidande”. I sin strävan att hålla sig kvar vid makten ”bekämpar den folket, som strider för sin befrielse”.

Samtidigt riktade biskop Rivera i en predikan skarpa förebråelser mot de högerextremistiska krafterna i landet för att de strävar efter att genom en kupp tillvälla sig makten.

En sakkunnig sammanställning av juntans försyndelser mot kyrkan och folket i El Salvador har gjorts av juristen Roberto Cuellar, ledare för San Salvadors ärkestifts rättshjälpsbyrå som stängdes av juntan i januari samtidigt som jesuiternas universitet i San Salvador stängdes och två av jesuiternas kommuniteter i huvudstaden plundrades och stängdes. Under en rundresa i Europa nyligen meddelade Cuellar att den regerande juntan och de militära och politiska grupper som stöder den är ansvariga för mer än 12 000 mord enbart under 1980. Av dessa har mordet på ärkebiskop Romero, 4 präster, 4 ordensystrar och en rad katolska lekmän i ledande ställning väckt stor uppmärksamhet. 200 militära aktioner har gjorts mot kyrkor och prästgårdar. 150 lärare har mördats. ”Om praktiskt taget alla dessa mördade kan sägas, att de aldrig i hela sitt liv har haft ett vapen i sin hand”, sade Cuellar.

Det kan tilläggas att ”USA:s katolska konferens”, som är en takorganisation för de katolska biskoparna och organisationerna i USA, i en skrivelse till den amerikanska kongressen uttryckligen har varnat USA för en militär inblandning i konflikten i El Salvador och betecknat vapenleveranserna till den regerande juntan som en felaktig väg att bemästra landets sociala problem. Inför ett av kongressens särskilda utskott sade rektorn för Georgetownuniversitetet i Washington, jesuitpater Healy, att den ovannämnda ”USA:s katolska konferens” avvisar ett kommunistiskt ingripande i El Salvador men också vänder sig mot varje form av vapenleverans från USA till juntan. ”De av regeringen i Washington beklagade inblandningarna utifrån (härmed åsyftades främst Kuba) skulle aldrig ha nått fruktbar mark om inte en vitt utbredd orättvisa och en grundläggande ojämlikhet hade existerat i El Salvador sedan årtionden”, sade Healy.

England

Trots att påven Johannes Paulus II inte kommer att avlägga sitt besök i Storbritannien förrän 1982 har redan en livlig diskussion för och emot börjat. Två anglikanska biskopar har i insändare i ”Times” uttalat sig positivt när det gäller konsekvenserna för ekumeniken av besöket. Biskop M. Stockwood av Southwark erinrar om det besök han gjorde före sin biskopsvigning hos Johannes XXIII. Gentemot alla förutsägelser blev hans närmande till Rom inte någon stötesten utan bidrog till en förbättring av förbindelserna mellan anglikaner och katoliker i hans stift. Biskop D. Guildford tar upp frågan om lämpligheten av att Johannes Paulus 11 vid sitt besök firar mässa i den anglikanska katedralen i Canterbury. Han anser att anglikanerna här har en chans att visa ett försonligt sinne genom att erbjuda denna möjlighet.

Ärkebiskop R. Runcie av Canterbury, den anglikanska kyrkans primas, säger sig i en intervju för den tyska katolska nyhetsbyrån KNA hoppas att ”katedralen i Canterbury skall bli platsen för en anglikansk eller ekumenisk gudstjänst som påven skulle kunna delta i”. Från sina samtal med kardinal B. Hume av Westminster vet han att önskan om en ekumenisk dimension i påvebesöket kommer att mötas av förståelse. Själv hoppas han att slutrapporten från den katolsk-anglikanska teologkommissionen skall publiceras under påvebesöket. Han är intresserad av att i ett samtal med påven ta upp frågan vilken försvarbar mångfald som idag kan uppnås i den romersk-katolska kyrkan. Han har själv lärt sig mycket av katolikernas och de ortodoxas lojalitet mot traditionen, men han har ”också aktning för protestanternas betoning av den mänskliga andens frihet”.

Kritiska röster har emellertid också höjts mot påvebesöket. Enoch Powell, parlamentsledamot tillhörande Förenade unioniststaterna, som verkar för bevarandet av Ulster under United Kingdom, ansåg att inbjudan från drottning Elizabeth 11 till påven var ”egenmäktig” och förebrådde regeringen för att den inte i förväg hade diskuterat detta steg med drottningen och den katolska hierarkin i England. Powell uppmanade regeringen att diskutera denna fråga inför en bred allmänhet och att eventuellt ”ingripa”. Han framhöll att hans invändningar mot påvebesöket är av rent politisk, ej av religiös natur. Han anser att det finns risk för att Johannes Paulus II utövar inflytande på den anglikanska kyrkan, vilket skulle innebära en fara för landet.

Katolsk-luthersk dialog

Den sedan nära ett och ett halvt årtionde pågående dialogen mellan den katolska kyrkan och Lutherska världsförbundet har visat sig vara mycket fruktbärande. Denna åsikt framförde nyligen monsignor Aloys Klein från det romerska enhetssekretariatet i ett föredrag i Vatikanradion. Klein hoppades att resultatet av det gemensamma arbetet med ämbetsuppfattningen skall kunna framläggas i år i form av ett studiedokument.

Enligt Klein har den katolsk-lutherska kommissionens studium av ”Confessio Augustana” visat sig vara av ”stor andlig och teologisk räckvidd”. Den augsburgska bekännelsen var ju ett försök som gjordes för 450 år sedan för att rädda enheten mellan lutheraner och katoliker, men som strandade. Kommissionen har ägnat denna skrift ”intensiva undersökningar och erkänt den som ett viktigt ekumeniskt dokument av stor aktualitet”. I samband med dessa ansträngningar har ”den solida grunden till den redan bestående gemenskapen i centrala trossanningar mellan katoliker och lutheraner” blivit uppenbar. Samtidigt har emellertid också ”viktiga traditionella och alltjämt giltiga kontroversiella lärofrågor fått klara konturer”. Det rör sig framförallt om hittills olösta problem när det gäller kyrko-, sakraments- och ämbetssynen.

Ett mycket komplicerat problem i dialogen med lutheranerna är sålunda enligt Klein ”de olika uppfattningarna om kyrkans ämbeten” i samband med frågan om kyrkans apostolicitet; härvid är det framförallt frågan om biskopsämbetet, prästämbetet och påveämbetet. ”Även om någon gemensam lösning inte förefaller vara inom räckhåll, så har dock de intensiva ansträngningarna inom dialogkommissionen redan funnit viktiga element av överensstämmelse och kunnat peka på åtskilliga konvergerande tendenser i ämbetsuppfattningen,” slutade Klein.