Klosterlasses korrespondens

Den norske jesuiten Laurentius Nicolai Norvegus (ca 1540-1622) och hans verksamhet som hemlig katolsk agent i Stockholm på 1570-talet blev en kort och exotisk episod i svensk kyrko- och bildningshistoria. Klosterlasse, som han fick heta i luthersk propaganda och därmed också i svensk historieskrivning, var entusiast och rikt begåvad. Han levde i den egentligen aldrig övergivna föreställningen att den katolska trons sanning vore så uppenbar att endast elementär upplysningsverksamhet borde räcka för att återföra svenskarna till Petri fårahjord. Katolicismen hade, av säkra tecken att döma, i de djupa leden övervintrat Gustaf Vasa. 1573, alltså mer än ett halvt sekel efter reformationens officiella seger i Sverige, då den teologiske särlingen Johan III och hans öppet katolska drottning Katarina Jagellonica regerade, erbjöd sig Laurentius i ett brev från Louvain till jesuitordens general Mercurian att inleda en första förberedande rekatoliceringskampanj. Marken vore väl beredd och det hemliga undervapnet fanns: den helige Ignatius andliga övningar. Redan den första veckans exercitier – som understryker nödvändigheten av ett avgörande för eller emot Gud, skaparen och återlösaren – borde få åtminstone de ljummare lutheranerna att falla som mogen frukt. Därvid låge det vikt uppå att reträttledaren med from list och liksom apropå helt andra saker fick reträttanterna att av sig själva upptäcka sin villfarelse och själafara. Om denna metod mot förmodan inte gåve önskad verkan borde en annan helig fintlighet tillgripas. Den mest absurda missuppfattningen bland lutheraner är den att katolikerna genom vördnaden för helgonbilder hemfallit åt avgudadyrkan. Ett så uppenbart missförstånd borde erbjuda den katolska drottningen ett osökt tillfälle att inkalla en skicklig teolog att offentligt reda ut begreppen. Denne kunde samtidigt passa på att ge en tilltalande helhetsbild av den katolska trons elementa. Vederbörande borde helst vara svensk eller åtminstone norrman – norrmännen älskas nämligen av svenskarna för sin enkelhets skull (ob simplicitatem). Personvalet kunde därför inte vara svårt, trots att Laurentius vore väl medveten om sina personliga brister, i synnerhet en viss impulsivitet. Men som god jesuit lade han saken i ordensledningens händer i sann lydnad, den lydnad som enligt definitionen är detsamma som ”sinnets fria överlåtelse till Guds gottfinnande”.

Brevet fick i sinom tid avsedd effekt. 1575 ansåg Rom tiden vara mogen att närmare utforska Johan III:s avsikter, och Laurentius Norvegus fick uppdraget, väl av de skäl som han själv pekat på. Han kom till Stockholm i april 1576 med instruktioner att till en början hålla sig borta från själva hovet. Han fick inte avslöja att han var katolik och jesuit. Snart nog lyckades det honom att träda i förbindelse med Johan III som utnämnde honom till ”läsemästare” för den nygrundade teologiska högskolan på nuvarande Riddarholmen. Situationen i vårt land var ännu så vacklande att man öppet kunde trycka katolska läroböcker; sålunda utgavs på kungens initiativ Vincentius’ av Lerinum sammanfattning av katolsk tro på kyrkofädernas tid. Kungen vurmade ju för kyrkofäderna och hyste mycket detaljerade planer på en korporativ återförening av den svenska kyrkan med Rom under bevarande, eller rättare sagt, införande av vissa liturgiska särdrag i den svenska gudstjänsten. Förhållandet mellan Johan och Laurentius var från början mycket gott, och skolan hade efter ett år samlat ett sjuttiotal elever. Inom dess ram inrättade Laurentius ett särskilt seminarium efter jesuitisk modell där särskilt begåvade och mottagliga studenter erhöll konvertitundervisning. Flera av dem konverterade också och sändes i grupper till vidareutbildning i jesuitkollegierna på kontinenten.

Klosterlasse kunde som sagt inte uppträda alltför öppet med sin katolska undervisning utan han gick fram försiktigt och anknöt till de läror som också lutheranerna kände sig hemmastadda i. Kontroversteologiska ämnen berördes endast med lätt hand och då på grundval av kyrkofäderna vilka kunde anses som gemensam utgångspunkt. Därefter kunde han ta fram reformatorernas läror och med relativ lätthet sätta fingret på deras inbördes motsägelser. Efter hand som hans verksamhet blev allt framgångrikare vågade han profilera sig och anordna katolska aftonsångsgudstjänster och predikningar. Detta skedde naturligtvis inte utan det lutherska prästerskapets motstånd, men Johan skyddade i förstone på allt sätt den norske jesuiten, som förundrar sig över hur uppriktigt och fullständigt kungen anförtror sig och sina planer åt honom. Deras teologiska samtal rör sig ingalunda på det enklare planet. Kungens argument är så intrikata att Laurentius måste inhämta instruktioner från sin general om hur han bör sköta sina kort. Den självständige Johan III hade funnit en svårighet med transsubstantiationsläran, den dogm enligt vilken brödets och vinets hela substanser genom ett under drar sig undan för att ersättas av Kristi lekamen och blod fastän de yttre gestalterna av bröd och vin hela tiden förblir. Kungens fråga var denna: om dessa yttre gestalter händelsevis förstörs måste Kristi närvaro antas upphöra. Men någon substans förblir under de fördärvade gestalterna (alltså varken bröd-vin eller Kristi lekamen). Varifrån kommer denna substans och hur intar den platsen efter Kristi lekamen? Och vidare: vad krävs för att en person skall anses vara giltigt vigd som biskop och verksamt kunna viga präster? Stora svårigheter hade Laurentius med kungens envisa fasthållande vid uppfattningen att kommunion under enbart bröds gestalt är mot Skriften. Motbeviset blir, att Kristi löften till sin kyrka inte vore sanna om det kunde bevisas att hon i något stycke farit vilse i sin tolkning av trons huvudstycken.

När det gäller kungens liturgiska förnyelsesträvanden som utmynnade i den famösa Röda boken förespråkade Laurentius en välvillig attityd från katolsk sida. Man borde, åtminstone till en början, gå med på prästäktenskapet, kommunionen under båda gestalterna, liturgi på landets språk och högläsning av nattvardens instiftelseord. Svenskarna skall nämligen enligt vittnesbörd i gamla krönikor från början ha firat mässan på sitt eget språk. Det är sällsamma ting som här önskas, skriver Laurentius till Mercurian 1577, men om man inte går med på dem lär början bli svår och framtiden farlig. ”Jag önskar att vi kunde vara lika resten av världen. Men eftersom detta är att önska för mycket så här i början, väljer vi att hellre avvika än att tvingas bli eviga fiender. Det är därför min bön att man beviljar överhuvud allt som går att bevilja. Om så sker har vi all anledning till optimism, ty nästan hela folket står på vår sida. Jag lovar försöka se till att man i möjligaste mån avstår från att bruka de dispenser som ges eller att de åtminstone brukas med sådan moderation att de senare lätt kan återkallas. Och vem kan ta anstöt av att vi i vissa stycken tvingas att avvika från den västerländska kyrkan, när vi ändå bor i en vrå av världen och isolerade från hela resten av den? Vi kan ju varken kallas västerlänningar eller österlänningar, varken öbor eller kontinentala.”

Uppenbart hade Laurentius av sin entusiasm och sin isolering från de kretsar som verkligen har något inflytande över utvecklingen, nämligen den påvliga kurian och den lutherska oppositionen mot Johan, drivits alltför långt i orealistiska fantasier om den svenska kyrkans framtid. Johan sympatiserade med vissa sidor av katolicismen och hade en vision av en kommande ”katolsk” världskyrka men höll likväl fast vid tanken på en ”särpräglad kungastyrd svensk nationalkyrka” (O. Hellström). När Roms välsignelse av denna modell uteblev och de diplomatiska kontakterna mellan Rom och Stockholm övertogs av den påvliga legaten Antonio Possevino minskade Laurentius Norvegus’ inflytande drastiskt. Kungens stöd drogs tillbaka och Klosterlasse lämnades

mer och mer oskyddad mot den antikatolska hetsen, varvid han fann för gott att helt kasta masken och framträda som katolsk präst och underordna sig Possevinos direktiv. Possevino hade nu gjort klart för kungen att dennes önskemål inte skulle beviljas, och kungen antog att Roms avvisande hållning berodde på Laurentius’ rapporter, och den norske jesuiten råkar därför i konflikt med såväl kungen som Possevino, som anser att han varit alltför naiv och eftergiven. I augusti 1580 lämnade Laurentius tillsammans med Possevino och 15 elever Sverige. Han skulle inte komma tillbaka, trots att han då hade mer än fyrtio år kvar att leva. Från olika platser på kontinenten ägnade han sig åt rekatoliceringsverket som kontroversteologisk skriftställare. Bland annat författade han i den egenskapen en granskning av Uppsala mötes beslut (Examen confessionis fidei), som finns utgiven av den norske kyrkohistorikern Oluf Kolsrud (i serien Norvegia sacra, band 22). Den utmärker sig för lärdom och nobless i tonen, åtminstone med den tidens mått mätt. Lutherdomen framställs som ett tragiskt misstag och en skymf mot Sveriges katolska förflutna. Likväl hade Laurentius också övat sig i den mer grovkorniga pampflettkonsten i form av ett sändebrev från djävulen själv, ”Sathan diupe Helwetis Konungh, Werdennes Herre, hela Hedhenskapens storförste, blindhetennes Grefwe”, etc. givet i det yttersta mörkret på höga vederbörandes slott Glödborg ”året efter wår Regementz begynnelze 1532”. Det är ställt till hans älskade tjänare, de lutherska prästerna, med varma lyckönskningar till att de övergivit korsets väg för att följa köttets lockelser. Brevet må förefalla onjutbart och plumpt men utmärker sig framom andra alster i sin art som skrivet med konsekvent lidelse och psykologisk nyansering som inte bara finner nöje i att hopa skymford utan sammanhang, och såtillvida är det en föregångare till The Screwtape Letters.

Denna svavelosande epistel jämte Laurentius Norvegus’ korrespondens i eget namn finns nu tillgängligt i ett enda band (nr 23 i Norvegia Sacra 1980) utgivet av J. J. Duin och Oskar Garstein under titeln Epistolarum commercium p. Laurentii Nicolai Norvegi S.J. aliaque quaedam scripta de manu eius. Editionen tillfredsställer de högst ställda krav på vetenskaplig noggrannhet. Breven är tryckta i kronologisk ordning och med en kritisk apparat. Till varje text anges var originalet, om detta finns kvar, förvaras och vilka avskrifter som existerar, samt var brevet i fråga tidigare eventuellt tryckts eller behandlats. Till korrespondensen fogas ett antal mindre tillfällighetsskrifter, rapporter och promemorior, bl.a. en kort handledning för dem som skall leda ignatianska exercitier, grundad på Laurentius’ egen erfarenhet som framgångsrik andlig rådgivare.

De flesta skrifterna är naturligtvis avfattade på latin. På varje sida framträder bilden av en hänförd apologet som aldrig tvivlade på sin sak eller lät sig nedslås av de motgångar han rönte både i det svenska missionsarbetet och inom sin orden. Trots att han hörde till den förlorande sidan behöll han intill slutet sin entusiasm, och efter samtida vittnesbörd också sin personliga dragningskraft på unga elever. I allt förkroppsligade han det motreformatoriska idealet.

När han blickade tillbaka på sitt liv torde han kunna säga som T.S. Eliot: for us there is only the trying. The rest is not our business.