Leibniz, toleransen och några svenska konvertiter

– Svenskarna är så ytliga i sina studier! Åsikten var Magnus Gabriel Blocks och han framförde den i sin brevväxling med vetenskapsmannen, filosofen och polyhistorn Gottfried Wilhelm Leibniz. (1)Brevväxlingen inleddes i maj 1668 genom att Block skrev till Leibniz från sin vistelseort i Florens. Han hade då under några år varit verksam i staden som tolk och lektör åt storhertigen av Toscana, Cosimo III. Denna tjänst hade han fått i egenskap av konvertit. Den på alla sätt märklige fursten samlade nämligen på konvertiter av alla de slag och han underhöll dem med rikliga löner eller pensioner ur statskassan.

Vem var Magnus Gabriel Block? (2) Han var en ung svensk akademiker från Uppsala. Styvfadern, Petrus Stiernman, hade varit superintendent på Gotland fram till sin död 1692. Vid tidpunkten för styvfaderns frånfälle ansåg sig tydligen Magnus Gabriel ha läst färdigt vid universitetet, där han sedan 10 års ålder hade varit inskriven. Han tycks ha känt en viss lättnad över att få lämna akademin, kanske delvis på grund av vissa skandaler som han aktivt medverkade i. Han hade bland annat skrivit ett i ytterst förolämpande ton hållet aktstycke i vilket han hånat en viss finländsk magister, verksam vid akademin, för hans ultraaristoteliska åsikters skull.

Att avsluta utbildningstiden med en längre utlandsresa var sedan lång tid regel för den som hade ekonomiska möjligheter därtill. Det är därför inte något märkligt att Block beger sig åstad till utrikes länder för fortsatta studier och äventyr. Att Block vände blicken mot Italien och Rom – han anlände till staden någon gång innan påsken 1694 – var inte heller något underligt. Det hade under hela 1600-talet funnits en liten svensk koloni i Rom bestående av såväl studenter som konvertiter och mera tillfälliga besökare. Block tycks ganska omgående ha blivit uppmärksammad av stadens litterära kretsar genom en del offentliga framträdanden i den aktade Accademia fisico-matematica, en sammanslutning som hade grundats 1677 under drottning Christinas protektion och som sammanträdde första söndagen i månaden i ett palats i närheten av Piazza Navona. Tydligen konverterade Block inte lång tid efter sin ankomst till Italien och hamnade efter en tid i Rom hos mediciättlingen Cosimo III i Florens.

Men under våren 1698 börjar Block längta hem och han börjar fundera över att bryta upp ur kyrkans och Cosimos gemenskap – i bakgrunden skymtar på ett oklart sätt en florentinsk flicka och ett äktenskap som storhertigen inte ville tillåta – och Leibniz blir den som Block frågar till råds om han gör rätt i att återvända till barndomens lutherska tro. Det avgörandet är helt och fullt en sak för samvetet, menade Leibniz klokt och diplomatiskt.

En uppriktig förtvivlan lyser igenom Blocks brev. Han är besviken och ser världen och människorna med misstro och sorg. På bildat upplysningsmanér utbrister han: ”Ens entium miserere nostri!” (väsendenas väsende, förbarma dig över oss).

Men hur kom det sig att den 29-årige Block skrev till den aktade Leibniz? Jo, den yttre orsaken är att översända ett matematiskt manuskript som en viss Bodenhausen – en annan av storhertigens konvertiter som var bekant med Leibniz – på sitt yttersta bett Block ombesörja att det kom Leibniz tillhanda. Det var inte konstigt att Block passade på att fråga Leibniz till råds också i religiösa frågor när ett så lämpligt tillfälle bjöds. Det var allmänt känt att Leibniz var intresserad av teologiska spörsmål. De kristnas synliga återförening var en fråga som han under lång tid lagt ned mycket arbete på. Tyvärr lyckades han inte lika bra på det området som han gjorde inom den vetenskapliga praktikens och teorins fält, där hans upptäckter av differential- och integralkalkylen är välbekanta. Hans insatser som logiker har av von Wright betecknats som de kanske viktigaste efter Aristoteles. (3)

Förvånansvärt nog finns det inte mycket nämnt om Leibniz’ tankar om de kristnas synliga återförening i de teologiska grundböckerna. Detta säger mer om flertalet läroboksförfattares bristande intresse för ekumenisk historia än om något annat. Leibniz står ju i en lång tradition av ireniska humanister med namn som Erasmus av Rotterdam, Melanchton, Bucer, Calixtus, Molanus, Masenius, Grotius, Boyneburg och de Spinola, den spanske biskopen i Wiener-Neustadt som inspirerade den i Sverige boende jesuiten pater Gottseer att åstadkomma en offentlig teologisk diskussion i Uppsala på 1690-talet där förslaget ställdes för de kristnas återförening. Tillställningen avslutades med en festmåltid där nämnde pater Gottseer intog hederplatsen bredvid rector magnificus. En märklig händelse i 1600-talets slutna Sverige! 4

Leibniz’ tankar om de kristnas synliga återförening var således inte ett fantastiskt hugskott utan något som hade djupa rötter bakåt i historien och många vänner och försvarare över hela Europa. Ofta var det samma människor som pläderade för fredens sak. Leibniz var i den frågan starkt påverkad av den radikale pacifisten abbé de Saint Pierre. Den grundläggande tanken var att återvända till Bibel och fornkyrka, till en enkel, ren, stark och okomplicerad tro. Det beklagliga var naturligtvis att man inte insåg att kyrkan är lik ett folk. Den har en kollektiv historia som det inte utan vidare går att lägga bort eller sudda ut för att återvända till en drömd guldålder då allt var enkelt, klart och rent.

Men Leibniz var som besatt av en längtan efter enhet. ”Sed reducta in unitatem” – att reducera till enhet, det var hans regel. Denna tanke var i konsekvens med hans monadlära liksom med hans tankar på det perfekta språket.

Världen var ju en stor levande organism, ett maximalt varierat system i fullkomlig harmoni – den bästa av världar. Där speglade mikrokosmos makrokosmos, låt vara på ett ofullkomligt sätt. Där var enhet i alla sammanhang viktig – det är ju själva världens grundprincip att vilja vara hierarkiskt enad, och det som ger såväl estetisk som filosofisk mening och skönhet är att få uppleva enheten i mångfalden. Att det i dessa tankar finns platonskt-aristoteliska drag är givet. Leibniz var en vän av Platon och såg sin egen insats som att sätta in Platons tänkande i ett mer sammanhängande system. (5)Att Leibniz även önskade skapa ett universalspråk – i Raimundus Lullus efterföljd – får väl ses som ytterligare ett utslag av samma längtan efter att kunna reducera till enhet. Språket skulle nämligen få formen av en kalkyl, dvs. tillämpningen av ett antal tecken genom vilka verkligheten skulle kunna beskrivas i symbolform för att därigenom i kombination med andra symboltecken bli till ett filosofiskt-matematiskt system med vars hjälp såväl gamla teorier som nya idéer skulle kunna prövas. När ett sådant system fått fullgod precision skulle också religionsstridigheternas tid vara förbi. Två teologiska meningsmotståndare hade bara att sätta sig ned i lugn och ro och säga: ”Låt oss kalkylera och se vilken av oss som har rätt!” (6). Givetvis måste ett sådant system vara ett praktiskt verktyg för att åstadkomma de kristnas synliga enhet.

Men det gällde att arbeta med enhetsfrågan även innan det perfekta logiska systemet var skapat. Leibniz tycks ha varit skäligen ointresserad av dogmatiska skiljelinjer. Han var beredd till långtgående kompromisser: påve, kloster, munkar, liturgi, rökelse, skrudar, musik, sköna hymner var i grunden något fint och riktigt. Under lång tid – ända fram till 1702 – förde Leibniz en brevväxling med biskop Bossuet i återföreningsfrågor. Men till sist nådde de båda brevskrivarna en skärningspunkt. Bossuet hävdade att hela Tridentinum måste accepteras av protestanterna för att en återförening skulle vara möjlig. Bossuets kompromisslösa hållning sårade Leibniz djupt och han sökte förtvivlat efter historiska exempel på hur konciliebeslut ändrats av senare koncilier. Leibniz insåg nämligen klart att det skulle vara omöjligt för protestanterna att så villkorslöst återvända till den katolska kyrkan. (7)

Men för att återgå till brevväxlingen med Block – fanns det då några svenskar som inte var halvbildade barbarer? Vad tyckte Leibniz? Jo, visst ansåg han att det fanns bildade svenskar. Han nämner den unge Eric Benzelius, orientalisten och lärdomshistorikern som kom att sluta som ärkebiskop av Uppsala, som ett exempel på en sådan begåvad person. Leibniz stod för övrigt under lång tid i brevkontakt med honom liksom med en annan svensk, Johan Gabriel Sparwenfeldt, den välkände språkforskaren. I nästa mening i sitt brev frågar så Leibniz helt plötsligt – som om det var ett fortsatt minnessökande efter bildade svenskar – lever pater Lars Skytte fortfarande?

Vem var denne Lars Skytte? Det var den högadlige svensken som efter studier i Uppsala och Stockholm, efter utlandsresor till Livland, Ryssland, Holland, England, Tyskland och Frankrike och efter studier under bland andra Johann Vossius i Amsterdam och Hugo Grotius i Paris blev svensk ambassadör i Lissabon. Han konverterade 1647 vid 37 års ålder till den katolska kyrkan efter en lång och dramatisk själskamp. Han blev upptagen i franciskanorden och tjänstgjorde i Portugal och Palestina för att därefter hamna i klostret Sancta Maria Aracoeli på Kapitolium i Rom. Han verkade i Rom, vid sidan av viktiga ordensuppdrag, som drottning Christinas själasörjare och som lärare, författare, censor och teolog.

Hur kunde då Leibniz vara bekant med denne märklige och fromme svensk? Troligt är att Leibniz under sin resa till Rom 1689, då han vid sidan av övrigt arbete ägnade mycket tid åt ekumeniska samtal och kontakter, kom i kontakt med Lars Skytte. Han hade hyst förhoppning om att i Rom få möta den svenska drottningen Christina, som emellertid hade avlidit före Leibniz’ ankomst till staden.

Leibniz var trots detta nöjd med sin romerska resa. Hoppet om en snar återförening hade stärkts hos honom. Han kunde rapportera om hur påve, kardinaler, ordensledare och teologer bemött honom ytterst välvilligt. Det är möjligt att Lars Skytte var en av dessa välvilliga personer. Han var ju inte endast en dominerande kraft i den lilla svenska kolonin i Rom utan även en teolog som ställt sina krafter i den ekumeniska dialogens tjänst genom sin bok Ramus olivae septentrionalis revirestens.

Skyttes bok som publicerades 1672 får ses som ett senkommet inlägg i den debatt som i Sverige orsakades av biskop Johannes Matthiae, Skyttes gamle lärare på Collegium illustre i Stockholm. Matthiae pläderade, liksom så många av hans kontinentala kolleger, för en kyrkornas återförening. Skytte går delvis sin lärare och brevvän till mötes genom att förklara vikten av att enheten återställes i kristenheten. Skytte menar att det viktigaste för att åstadkomma denna enhet är att i lydnad vända åter ”ad antiquam Petram”, till petrusämbetet, som påven är förvaltare av. I viktiga frågor bör lemmarna underordna sig helheten så att kyrkan verkligen blir en synlig kropp, underställd Kristus i kärlek, tro och lydnad. Att Skytte härvidlag hade ett annat perspektiv än Matthiae behöver kanske inte sägas.

Under sin italientid stod Skytte i kontakt med fosterlandets bildade elit. Han bidrog verksamt till att vetenskapliga verk som var svåråtkomliga nådde hemlandets vittra bibliotek. I detta syfte stod han bland annat i kontakt med Johannes Paulus Schefferus i Uppsala.

Han erkände ofta sin hemlängtan men också förhoppningen att hans författarskap skulle kunna bidra till en återförening mellan svenska kyrkan och den katolska. Vid tiden för Blocks besök i Rom bör hans krafter emellertid ha varit förbrukade. Det är möjligt att Block träffade Skytte, men om Skytte på något sätt påverkade honom till att konvertera vet vi ej. Lars Skytte avled troligen under år 1696.

Som svar på Leibniz’ fråga i sitt brev kan Block alltså meddela att pater Skytte sedan några år tillbaka är död.

Brevväxlingen mellan Block och Leibniz avslutades kort tid därefter. Block återvände till Sverige och luthersk tro. Med tiden blev han läkare och arbetade i den egenskapen vid Medevi brunn. Han ägnade mycket krafter åt att bekämpa vidskepelse och övertro. Bland annat publicerade han ett betänkande 1719 över en kvinna som under 10 års tid sades inte ha intagit någon föda. Ett mirakel, menade många, såväl biskopen och präster som vanligt folk. Nej, inte alls, menade Block på vetenskapligt maner, förklaringsgrunden var istället att kvinnan likt alpmusen kunde intaga sin näring genom andningsluften och således kunde leva utan någon annan föda!

Leibniz å sin sida lyckades år 1700 få sin sedan länge planerade vetenskapliga akademi i Berlin till stånd. Det är möjligt att han därvid skänkte Bengt Skytte, Lars Skyttes kusin, någon tanke. Det förutvarande riksrådet Bengt Skytte, en gång misstänkt för delaktighet i den ”messenska sammansvärjningen” och för papistiska åsikter, hade nämligen träffat den unge Leibniz och propagerat för en vetenskaplig akademi med tolerans och religions- och åsiktsfrihet som yttre kännetecken.

Leibniz dog 1716 som en besviken och ensam man, misstänkt av såväl katoliker som protestanter för sina religionsåsikters skull. Block dog 1722 och lång tid efter hans död gick det berättelser bland folket i Östergötland om hans underliga beteende.

Någon kyrkornas återförening ägde inte rum, trots den store tysken, de originella svenskarna och alla deras meningsfränder över hela Europa. Men en ökande tolerans bidrog de var och en på sitt sätt till att skapa.

Noter

1. J. Nordström har en utförlig redogörelse över brevväxlingen mellan Leibniz och Block i Lychnos 65-66, sid. 181-260.

2. Magnus Gabriel Block finns beskriven i S. Lindroths bok Magnus Gabriel von Block, Sthlm 1973.

3. G.H. von Wright, Logik, filosofi och språk, Lund 1980, sid. 49.

4. R. Wehner, Jesuiten im Norden. Zur Geschichte des Ordens in Schweden 1574-1879, Paderborn 1974, sid. 82.

5. O. Lovejoy, The Great Chain of Being, (1933) 1978, sid. 149.

6. T. Frängsmyr, Svärmaren i vetenskapens hus, Lund 1977, sid. 18 ff.

7. P. Hazard, La crise de la conscience européenne 1680-1715, Paris 1935, 11 5.