Svensk religion i siffror

Vad säger siffror och statistik om andens liv? Denna fråga står som en välmotiverad varning mot att söka svaret på religiösa sanningsfrågor i mått på framgång eller bakslag.

Men med dessa reservationer bjuder ändå siffrorna en bild av växling och motsats över tid och i rum.

För Svenska kyrkan som årligen insamlar en imponerande mängd data om aktivitet och kyrkligt deltagande, har under de senaste åren mest uppmärksammats de kraftigt vikande siffrorna för förrättningarna. De kyrkliga vigslarna började denna tendens, och den snabba minskningen av deras andel av ett sjunkande antal ingångna giftermål förefaller först nu att något planas ut, mindre än 60 % av samtliga. Minskningen av konfirmationsfrekvensen satte in senare på 70-talet, men 1979 konfirmerades endast två av tre i åldersklassen. Nedgången av dopfrekvensen kom ännu något senare och har varit påtaglig endast de senaste åren. 1979 döptes tre av fyra födda av Svenska kyrkan.

Svenska kyrkans medlemsantal har för första gången börjat minska. Trots att befolkningen årligen ökar med några tiotusen, minskar medlemsantalet med ung. lika många. Därtill kommer att Svenska kyrkan årligen tillföres kanske femton tusen odöpta medlemmar.

Annorlunda förhåller det sig med måtten på den aktiva kyrkligheten. Visserligen förlorar högmässan alltmer sin ställning till andra gudstjänster. Dess andel av gudstjänstbesökarna minskade under 70-talet från 60 % till 50 %. Högmässodeltagarna har alltså minskat något under senare delen av 70-talet, efter en gynnsam utveckling i början av decenniet. Däremot står sig totalantalet gudstjänstbesökare, 400 000 per vecka. Om 70-talet som helhet har varit en relativt stabil period för den aktiva kyrkligheten i Svenska kyrkan, ser föregående perioder annorlunda ut. 50-talet var uppenbart en tid av återhämtning. Högmässobesökarna ökade möjligen med en tiondel. I slutet av decenniet bryts denna trend, och 60-talet innebär en minskning av högmässobesökarna med en fjärdedel.

Ökningen av antalet nattvardstillfällen och antalet kommunioner har varit långvarig och stabil i Svenska kyrkan, och tämligen oberoende av andra siffror. Dock är det tydligt att ökningen under senare delen av 70-talet blivit långsammare.

Ett intressant fenomen är att de regionala skillnaderna, liksom skillnaden mellan stad och land, knappast visar någon tendens att minska. Det kunde ju annars vara naturligt att tänka sig att med omflyttning, massmedieinflytande etc, vi skulle gå mot en kulturell utjämning också på det kyrkliga området. Men så är knappast fallet. Stockholms svaga kyrklighet har snarast accentuerats under de senaste decennierna, skillnaderna till det övriga landet blivit större. Kyrk-Sverige är i stort samma delar av Syd- och Västsverige och Västerbotten, som formades av de inomkyrkliga väckelserna under förra delen av 1800-talet.

Tätorter är givetvis genomsnittligt mindre kyrksamma än glesbygden, men var tätorten ligger, dess kulturella region, synes spela en större roll än dess storlek och om den växer eller stagnerar.

Och hur ser det ut för frikyrkorna?

Rättvisande jämförelser mellan siffror från kyrka och frikyrka är inte lättfunna. Förändringar i medlemsantalet blir konstiga med så skilda medlemskriterier, även om Svenska kyrkans minskning under de senaste åren med en halv procentenhet i andel av totalbefolkningen, är ung. lika stor som Missionsförbundets årliga procentuella medlemsminskning under samma år. Närmare till hands ligger att jämföra gudstjänstbesök med medlemstal. Men inte heller här kan man jämföra annat än tendenser. Den religiösa konjunkturen synes ha drabbat frikyrkorna på ung. samma sätt som Svenska kyrkan. Under de senaste decennierna finns inga tecken på att den ena vunnit, då den andra förlorat. 60-talet var en dålig tid också för de fria samfunden. Svenska Missionsförbundet tappade åren 1963-70 minst ett tusen medlemmar om året, medan genomsnittet för 70-talet varit hälften så mycket. För de andra ”äldre” frikyrkorna är tendensen densamma, men förbättringen under 70-talet mindre. Pingströrelsen förefaller att ha tappat medlemmar under 60-talet, medan som bekant 70-talet varit en tid av framgångar, större under de senaste åren.

I dag är det svårt att se något stadigt samband mellan kyrklig och frikyrklig styrka i skilda delar av landet. Båda kan vara svaga som i Stockholm och Malmöhus län. Båda kan vara övergenomsnittligt starka i ung. samma mån som i Skaraborgs eller Västerbottens län. Och där frikyrkligheten är som starkast i Jönköpings län, är också kyrkligheten bättre än genomsnittlig. Eller god kyrksamhet kan kombineras med nära nog avsaknad av frikyrklighet som i Halland, och frikyrkligheten kan vara relativt stark, kyrkligheten svag som i Närke.

Nyare rörelser

Men hur går det då för nya religiösa rörelser? Den s.k. nyandligheten har varit svår att fånga i siffror, och det allmänna intrycket är, att den åtminstone för tillfället har kulminerat.

Något annorlunda förhåller det sig med ”profetrörelserna” utanför kristendomens huvudfåra. Härmed avses de grupper av amerikanskt ursprung som i olika former förkunnar en kompletterande uppenbarelse eller en egen auktoritativ tolkning av de yttersta tingen. Adventistsamfundet har aldrig fått mer än drygt 3 000 anhängare i Sverige, och förefaller att närma sig den övriga kristenheten. Större framgång har Jehovas vittnen och Jesu Kristi kyrka av Sista dagars Heliga rönt. Visserligen har Jehovas vittnen efter en snabb tillväxt rapporterat ung. stabila siffror, 16 000 aktivister, sedan 1976. Men i den årliga räkningen av gudstjänstbesökare söndagen före domssöndagen i Storstockholm har vittnena de senaste åren med ca 3 000 besökare varit fjärde största samfund, i konkurrens med katolska kyrkan. Mormonerna har fortsatt sin stadiga tillväxt, nu drygt 6 000.

Det är alltså klart att det sker en påtaglig tyngdpunktsförskjutning inom den institutionella religionen, där de förlorande är Svenska kyrkan och i minst samma utsträckning de äldre frikyrkosamfunden, där de mera karismatiska, biblicistiska och ekumeniskt återhållsamma däremot klarar sig väl, och där de amerikanska profetrörelserna vinner i styrka.

Katoliker och ortodoxa

Vad som händer med de kyrkor, vilkas utveckling till stor del berott på den utomnordiska invandringen till Sverige, är svårare att fånga i siffror. Detta beror dels på att svenska myndigheter i stort ser sig förhindrade att underlätta kontakten mellan kyrka och invandrare. Men kanske lika mycket på de bristande resurserna hos dessa kyrkor att bokföra, räkna och rapportera. Svårigheten blir ju inte mindre av att präster och andra till största delen själva är invandrare och föga förtrogna med protokoll- och rapport-Sverige.

För de ortodoxa och österländska kyrkorna har denna uppgift underlättats av det samarbetsråd som Frikyrkorådet bildat för att kunna på rimligt sätt fördela de statliga bidragen.

Läst med kritik och förståelse ger sammanställningen för Ortodoxa och Österländska Kyrkors Ekumeniska Råd, en god bild av verksamhetens omfattning. Visserligen finner man siffror som måste vara tillkomna genom missförstånd eller helt exceptionella förhållanden. Kan Syriska Ortodoxa kyrkan 1979 ha 551 dop, då antalet medlemmar är ca 12 000, och antalet dop de föregående åren varit förutsebara ca 200? Den grekiska ortodoxa kyrkan förefaller nå huvuddelen av grekerna i Sverige med kyrkliga förrättningar. Det årliga antalet dop är kring 200, och vigslarna 60-80. Underlaget för sådana förrättningstal förefaller vara de ca 14 000, som 1979 rapporterades ”nådda av service”.

Syriska ortodoxa kyrkan, som alltså inte är ”ortodox” i den meningen att den står i gemenskap med patriarken i Konstantinopel, har frånsett den sällsamma dopsiffran för 1979, siffror liknande den grekiska. Något fler vigslar, ca 90.

De ortodoxa kyrkor som betjänat de jugoslaviska invandrarna, den serbiska och den makedoniska, synes inte nå mer än en del av serber och makedonier med sina förrättningar; dopen har varit 80-90 årligen, vigslarna färre än tio. Övriga berörda kyrkor är betydligt mindre. I några fall avspeglas ett åldrande medlemskap, i den ryska Kristi förklarings ortodoxa kyrka är begravning den vanligaste förrättningen, liksom i den estniska.

Under de senaste åren har i ortodoxa och österländska kyrkor årligen döpts 500-600 barn och ingåtts knappt 200 äktenskap. Begravningarna är färre på grund av den låga medelåldern, och har ökat upp till 82 år 1979.

Sammanlagt har nu dessa kyrkor i Sverige 32 präster, (1979), vilket givetvis inte räcker för en rimlig pastoral omvårdnad. 1979 uppskattades det totala antalet gudstjänstbesökare till 240 000, en siffra som förefaller rimlig. Vid gudstjänstbesöksräkningen i Storstockholm 1979 återfanns drygt 1 000 i dessa kyrkors gudstjänster. Inte mindre än 105 av de 240 tusen besökarna faller på den syriska ortodoxa kyrkan, 70 tusen på den grekiska.

De kyrkor som ovan nämnts torde i Sverige ha ca 75 000 döpta medlemmar. Av dessa är det många, kanske bortåt hälften som inte utnyttjar förrättningarna, antingen det nu beror på att man fjärmat sig från kyrkan, kanske redan i hemlandet, eller att den glesa församlingsstrukturen och de fåtaliga prästerna inte når dem. De som mera regelbundet deltar i gudstjänstlivet är en mindre del.

För det katolska stiftet är siffrorna också ojämna och ofullständiga. Vid slutet av 1979 skulle antalet katoliker vara ca 92 000. En siffra sammansatt av väl förda församlingskartotek och mera ungefärliga uppskattningar.

Den är mindre än de döpta katolikerna i Sverige, som torde vara en tredjedel fler, men den är större än den grupp, som utnyttjar de katolska förrättningarna. 1979 döptes 820, vilket förefaller innefatta alla församlingar. Det innebär en klar ökning från de föregående åren, då uppgifterna emellertid inte var helt fullständiga. Antalet katolska dop har i stort varit på denna nivå hela 70-talet. I decenniets början då födelsetalet var högre noterades dock något år drygt 900.

Vigslarna i katolsk ordning har de senaste åren minskat till under 200 om året, efter att ha legat något över denna siffra. Andelen rent katolska äktenskap, ca 40 % av de ingångna, har varit påfallande stabil. De två senaste åren har konfirmationerna varit ca 400, ett högre antal än tidigare. Mindre församlingar samlar flera årsklasser, eftersom biskopen inte har möjlighet att årligen besöka alla församlingar. Men också siffran för de storstadsförsamlingar, som har konfirmation varje år ligger de senaste åren kring 200 tillsammans, och det vill synas som om antalet katolska 15-åringar som låter bekräfta sin tro skulle ha ökat, och en utjämnad årssiffra skulle vara 300-350. Konvertiterna spelar numerärt en obetydlig roll, men är i andra hänseenden en nyckelgrupp. Under 50-talet och de första åren på 60-talet var det årliga antalet konversioner ca 150. Med den katolska ”identitetskrisen” sjönk den siffran dramatisk, och kring 1970 rörde det sig om 20-30 om året. Därefter har antalet åter ökat och 1979 noterades 65. Antalet begravningar ökar och var 1979 för första gången över 200.

Uppskattningar av gudstjänstbesöken för hela landet har vi inte, däremot dessvärre inte helt fullständiga siffror för antalet utdelade kommunioner. En försiktig uppskattning av de församlingar som inte lämnat uppgifter, skulle ge ung. 325 000 år 1979. Som jämförelse kan nämnas att det är en femtedel av kommunionerna i Svenska kyrkan. Under 70-talet har ökningen varit stadig men tämligen blygsam, ca 20 %. De katolska gudstjänstdeltagare i Storstockholm som räknas söndagen före domssöndagen har de senaste åren närmat sig 3 000. Gudstjänstbesök och kommunion i katolska kyrkan har knappast under 70-talet förmått hålla jämna steg med ökningen av antalet katolska döpta i landet. Dopens andel av samtliga födda har varit ung. konstant, medan vigslarna snarast minskat i andel av samtliga. Av de döpta förefaller ung. en tredjedel att konfirmeras vid 15 år eller mer. Denna andel synes ha hållit sig under 70-talet.

Konversionerna har stigit kontinuerligt under decenniet, men från en låg nivå. Den katolska kyrkan har en mera utbyggd organisation än de ortodoxa och österländska, med hundra präster, och drygt 200 systrar. Men i övrigt är svårigheter att hålla kontakt med en både över gränserna och inom landet rörlig församling desamma som för andra samfund med övervägande invandrare.

Totalbilden

Förändringarna i den institutionella religionen kan tyckas ske långsamt, och stabiliteten vara det mest utmärkande för totalbilden. Trots allt har de relativa nykomlingarna på den svenska religiösa scenen, (vi har här inskränkt oss till kristna samfund), hittills endast spelat biroller. De påtagliga och tämligen långsiktiga förskjutningarna till förmån för de yngre frikyrkorna och än mer ”profetrörelserna” är dock ett massivt faktum. Även om nedgången i Svenska kyrkans förrättningssiffror skulle fortsätta, är dess ställning som folkkyrka i sociologisk mening ännu inte hotad. Däremot ter sig givetvis statskyrkosystemet alltmer absurt, ju större del av befolkningen som endast nyttjar kyrkans tjänster sedan all interaktion upphört, vid jordfästningen.

De katolska, ortodoxa och österländska kyrkorna har blivit synliga i det religiösa Sverige, men deras ”framgångar” har varit obetydliga. Trots allt tal om valfrihet, jämställdhet och samverkan har på det religiösa området myndigheterna gjort mycket litet för att ge invandrare av icke-luthersk konfession eller religion någorlunda jämlika möjligheter till religiös ”service”. Men dessa tekniska kontaktproblem är inte de största. Det är påtagligt att den större delen av invandrarna vid ackulturationsprocessen med det svenska samhället i större eller mindre utsträckning uppger sin religiösa identitet. Kyrkorna har ingen möjlighet att spela en ledande roll för integrationen i det nya samhället. Orsaken härtill är en kombination av de rådande sociala och kulturella omständigheterna och den njugga statliga politiken, i sin tur beroende på det obsoleta statskyrkosystemet.

I början på 80-talet pekar siffrorna knappast på några pågående eller förestående omvälvningar inom den institutionella religionen. Men gång på gång har det visat sig hur svårt det är, att identifiera nya trender innan de redan slagit igenom, och kanske håller på att ersättas av nya utvecklingar. Det går inte att med siffror visa att vi står inför kristendomens kollaps eller inför en ny folkväckelse. Men lika litet kan överraskande utvecklingar uteslutas av siffrorna.