Det motsträviga minnet

”Som författare har jag inte lockats av självbiografier, för jag har aldrig tyckt att mitt eget liv på långa vägar skulle kunna vara lika intressant som det min fantasi kan skapa av en annan persons liv.” Så skriver Joyce Carol Oates i sin memoarbok Det förlorade landskapet, som nu ganska raskt utkommer i svensk översättning. Oates svala intresse för att skriva om sig själv slår också igenom på sina håll i dessa nedteckningar, vilket skapar en viss distans till läsaren. Man kan sakna den nerv och intensitet som kommer till uttryck i hennes romaner, där friheten och fantasin, själva fiktionen, medger en starkare närhet och närvaro än i författarens skildringar av sitt eget, verkliga liv. En sådan skillnad kan ibland iakttas hos författare som i likhet med Oates har förmågan att tränga djupt in hos sina karaktärer. Oates memoarer känns stundtals distanserade, delvis också därför att hon gärna använder en kåserande ton.

Såsom volymens undertitel anger, handlar texten om författarens uppväxt. Boken är grupperad i drygt tjugotalet stycken, varav nästan samtliga publicerats i tidningar, tidskrifter eller böcker under senare år. Avsnitten, vilka här föreligger i omarbetat skick, är alltså fristående, och de följer inte någon kronologisk disposition.

Allra helst uppehåller sig Oates vid sin barndom utanför Buffalo i delstaten New York, i en utpräglat lantlig värld. Naturbeskrivningen är framträdande. Hon minns söndagsutflykter, vandringar i skog och mark, fiske, familjen, vännerna. Med förkärlek beskrivs småskolan, föräldrarnas bondgård och folkbibliotekets inspirerande miljö. Många av bilderna målas upp ledigt och fritt, med varm känsla.

Flertalet hågkomster daterar sig således till tidig efterkrigstid. Oates – född 1938 – fångar tidsatmosfären med säker blick. Nostalgin är påtaglig, liksom känslan av idyll. Texterna rör vid något förgånget. Distansen är visserligen där ibland, men författaren kan även vara personlig, som i ett längre kapitel om hur hon strax före tonåren kom i kontakt med metodistkyrkan, vars möten hon regelbundet besökte under en kort men intensiv period – inte utan ängslan för att beslås med orena tankar och oavsiktlig lögn. Under några följande år var hon för övrigt sedan ”en plikttrogen, katolsk flicka”.

Tids nog bjuds även glimtar från vuxenlivet, som när Oates berättar om sina akademiska studier i litteratur, sitt tidiga författarskap och perioder av förälskelse. I dessa sammanhang ägnar hon ganska många sidor åt att berätta om sin återkommande sömnlöshet. Naturligt nog ger texterna samtidigt vissa inblickar vad gäller läsning, små nycklar in i författarskapet, både i unga och mer mogna år, men dessa nedslag är ändå relativt korta. Trots passionen för böcker känns tillbakablickarna här litet förströdda.

Vad gäller dessa memoarer finns alltså anledning att lyssna på vad Oates själv säger om sin egen brist på närvaro – till exempel att hon inte riktigt förmår erkänna allt vad hon vill ha sagt: ”Ord är som vilda fåglar – de kommer när de vill och inte när man ber dem att komma.”

Gert-Ove Fridlund är litteraturkritiker, Örebro.