Det obestridliga förnuftet

Finns det en generell mänskliga förnuftsförmåga, som är oberoende av person, tid, plats och ämne? Eller är detta bara en obefogad tro, en illusion, som inte går att stödja med hållbara argument? Sökandet efter en säker utgångspunkt för filosofin, ett oomtvistligt mänskligt förnuft, var utgångspunkten för den moderna filosofins grundläggare, René Descartes (1596–1650). I sin Meditationes menar sig Descartes ha funnit en första oomkullrunkelig princip för filosofin i sitt berömda cogito, ergo sum – ”Jag tänker, alltså finns jag”. I dag är det emellertid välkänt för varje filosofistudent att Descartes landvinning med cogito var långt mer begränsad än han själv trodde. Även om ”cogito, ergo sum” är en självklart sann sats kan man inte ur denna, via en särskild sanningsteori, såsom Descartes menade, härleda Guds eller yttervärldens existens. Ur Descartes cogito följer ingenting annat än att människan är ett ”tänkande ting” – ett res cogitans.

Men även om Descartes misslyckades i att finna en arkimedisk punkt för filosofin så kommer en uppfordrande tilltro till den mänskliga förnuftsförmågan till uttryck i hans ansats. I cogito avslöjas nämligen gränsen för det slags självkritik som tar sin utgångspunkt i ett utifrånperspektiv på människan och som överväger möjligheten av att alla våra trosföreställningar kan ha sin grund i kontingenta förhållanden som inte rättfärdigar dem. Den bestående filosofiska lärdomen i Descartes cogito består inte i slutsatsen att han existerar eller ens i att han funnit något absolut visst, utan istället i att det finns tankar som han oundvikligen är hänvisad till i sitt tänkande utan möjlighet att komma utanför dem. Det finns, med andra ord, en logisk gräns för ifrågasättandet av förnuftet.

Det kan vara dags att bekänna att denna tolkning av Descartes har hämtats från den amerikanske filosofen Thomas Nagels nyligen översatta bok, Sista ordet. I denna bok, som utkom på engelska 1997, lanseras ett omfattande försvar för tanken att den mänskliga förnuftsförmågan äger en svårförståelig självständighet och inte låter sig förklaras eller kritiseras av förhållanden som är externa till förnuftet självt. När man kritiserar förnuftet måste man i själva verket förutsätta det, eftersom man inte kan kritisera någonting med ingenting.

Nagels bok är framför allt ett angrepp på den relativism som idag är på modet inom humaniora och samhällsvetenskap (men också den spekulativa evolutionsbiologin får sig en känga). Enligt denna uppfattning är våra trosföreställningar rätt och slätt betingade av en kontingent kulturell, samhällelig praxis, och det förnuftiga rättfärdigandet av våra trosföreställningar når ett slut i och med att vi konstaterar att detta är vårt sätt att tänka om saker och ting. Det finns således inget annat rättfärdigande av trosföreställningar-na än att det råkar vara sant om oss att vi t.ex. anser att den vetenskapliga metoden är vägen framför andra till kunskap i empiriska frågor. Trosföreställningarna återger bara olika sociala kollektivs sätt att leva, och inga trosföreställningar kan därför – ur vare sig epistemisk eller moralisk synvinkel – sägas ha företräde framför några andra. ”Frågan är i ett nötskal”, säger Nagel, ”huruvida första personen, i singular eller plural, gömmer sig på botten av allting vi säger eller tänker.” Nagel medger att en del av vårt sätt att tänka låter sig beskrivas på detta vis men menar att man begår ett stort misstag, ofta också rena självmotsägelser, om man anser att lejonparten av våra trosföreställningar skall förklaras på detta sätt.

Det är, menar Nagel, frågorna om logiskt rättfärdigande som måste ha ”sista ordet” i varje filosofisk diskussion om etik, vetenskap eller logik, och inte någon omskrivning av dessa i t.ex. en relativiserande sociologisk eller psykologisk diskurs. Om någon vill hävda att en katolsk etiker är motståndare till embryonal stamcellsforskning därför att personen i fråga givits en katolsk uppfostran och därför är benägen att omfatta de lärosatser kyrkan påbjuder, så kan detta, så långt socio-login beträffar, vara sant. Liknande sociologiska undersökningar kunde också företas av andra ståndpunkter i debatten, där dessa påvisas ha sitt upphov i t.ex. ett svenskt intellektuellt klimat, präglat av social ingenjörskonst, kulturradikalism och utilitarism. Men med en sådan undersökning har inget bidrag lämnats till ett klargörande av den etiska problematik som omger embryonal stamcellsforskning. Frågan om embryonal stamcellsforskning är etiskt korrekt eller inte kvarstår likafullt.

Sista ordet måste, menar Nagel, bestå i vissa förbehållslösa argument som antingen bestrider eller förfäktar den objektiva giltigheten i de påståenden som diskuteras. Det finns ingen anledning att tro att en psykologisk eller sociologisk diskurs om t.ex. den etiska diskussionen om embryonal stamcellsforskning skulle kunna göra större anspråk på giltighet eller mer ingående metodologisk reflektion än den etiska diskussionen själv. Också en metadiskurs om etik måste förlita sig på de förnuftiga principer för att pröva argument som redan finns i den etiska diskussionen, och om det finns blinda fläckar i den etiska diskussionen finns det heller ingen anledning att tro att metadiskussionen går fri från sådana. När Nagel kräver att sista ordet skall ges åt det logiska rättfärdigandet av trosföreställningar, utesluter han dock inte att också kontingenta, sociala faktorer kan ha ett ord med i laget,

Denna recension tog sin utgångspunkt i frågan om tanken på ett universellt förnuft kunde försvaras med hållbara argument. Men kanske borde frågan nu omformuleras och lyda: Finns det hållbara argument mot ett förnuft med universella anspråk? Men om vi presenterar ”hållbara argument” mot förnuftet har vi förstås redan förutsatt förnuftet. Precis som hos Descartes hänvisas vi tillbaka till förnuftet när vi ifrågasätter det. Det tycks förbli ett faktum om oss själva att vi är res cogitans som är underställda förnuftets ordning, och att vissa frågor om etik, kunskap och livsåskådning pressar sig på oss – frågor som kräver ett rättframt svar.

I bokens sista kapitel ”Evolutionär naturalism och fruktan för religion” frågar sig Nagel i vilken världsbild hans höga värdering av den mänskliga förnuftsförmågan hör hemma. Det är svårt, säger han, ”att undvika misstanken att det skulle vara en religiös världsbild, eller kvasireligiös. Rationalismen har alltid haft en mer religiös anstrykning än empirismen”. Nagel vägrar dock å det bestämdaste att slå in på den vägen, men det förblir likafullt anmärkningsvärt att en modern filosof är beredd att tillskriva mycket av dagens irrationalism, t.ex. evolutionsbiologins imperialistiska ambitioner, en ”fruktan för religionen”.

För den kristne läsaren som är viss om att människan äger sin förståndsförmåga i kraft av att hon är skapad till Guds avbild faller dock bitarna på plats. Nagels bok kan användas som en utgångspunkt för ett sådant specifikt kristet försvar av förnuftet.