De kristnas röst i politiken

Har de kristna någon hemortsrätt i dagens politik? Frågan besvaras säkert med nej av många politiskt aktiva i Sverige. Politiken bör bygga på ideo-logiska grunder, menar man, men inte på religiösa sådana. Kristendomen liksom andra organiserade former av religion är snarast en störande faktor i det politiska arbetet. Den för in irrationella och föråldrade värderingar som inte bara saknar relevans utan direkt motarbetar samhällsutvecklingen.

Den som argumenterar på det sättet förbiser emellertid att kristna männi-skor, liksom företrädare för andra reli-gioner, inte bara har rättighet utan också skyldighet att fullgöra sina medborgerliga förpliktelser i enlighet med sin övertygelse och sina värderingar. Vad katolikerna beträffar har de i år (16/1) fått en påminnelse om detta genom en ”läromässig not” från Troskongregationen i Rom. Det är en text om katolikernas politiska ansvar som borde kunna läsas med intresse även av andra än katoliker. Texten inskärper att ett demokratiskt samhälle förutsätter medborgarnas aktiva och fulla deltagande i samhällslivet och deras rätt att uttrycka sina värderingar. Detta gäller självklart kristna lika väl som icke-kristna.

I Sverige finns som bekant ett parti som ser som sin särskilda uppgift att föra fram kristna värderingar i det politiska livet. Just detta har ibland väckt negativa reaktioner. Kristna värderingar kan därigenom komma att uppfattas som ett särintresse bara för ett enda politiskt parti, vilket det bevisligen inte är. (Tänk exempelvis på Broderskapsrörelsens roll inom socialdemokratin.) Själva begreppet ”kristna värderingar”, så som de ibland framlagts av kristdemokratiska politiker, har inte sällan uppfattats på ett sekteristiskt sätt, som försök att föra in en ovidkommande åskådning på den svenska politiska scenen.

Som ofta har framhållits på katolskt håll måste samhällets utformning och handlande vila på en grund av etiska principer för att inte glida ut i en godtycklig pragmatism. Den katolska kyrkan hävdar i sin sociallära en rad sådana grundläggande etiska principer. Men dessa principer är inte hämtade ur bibeln eller ur andra heliga skrifter utan bygger på en flertusenårig skatt av rationalitet och gemensam mänsklig erfarenhet. Principerna har därför också relevans långt utöver de egna konfessionella gränserna.

Till dessa grundläggande etiska principer (säger nu Troskongregationen) hör samhällelig ordning och fred, frihet och jämlikhet, respekt för de mänskliga rättigheterna, omsorg om miljön, rättvisa och solidaritet. Enligt katolskt synsätt vilar dessa principer på en övertygelse om människans värdighet och integritet, att hon är en person med förnuft och förmåga att välja och att hon därför också har etiska förpliktelser. Också många icke-katoliker delar denna grundsyn. De nämnda principerna har stora likheter med värderingar som är allmänt rådande i det svenska samhället, även om vissa katolska ståndpunkter här uppfattas som kontroversiella.

Det är viktigt att inse att samhällets gemensamma värdegrund inte hotas av att det finns skilda uppfattningar om hur denna exakt skall förstås och tillämpas. Detta är tvärtom ofrånkomligt i ett samhälle med mångkulturella drag som dagens Sverige. Här har de kristna samma rättigheter och skyldigheter som alla andra att bidra till den politiska debatten. Traditionellt finns i Sverige en stark misstänksamhet mot katols-ka värderingar, och dessa ges inte alltid en rättvis belysning i svenska medier. Påvens långvariga kamp för dödsstraffets avskaffande, särskilt i USA, liksom hans entydiga fördömande av ett förebyggande krig mot Irak, stämmer inte överens med den bild av påven som svenska journalister gärna tecknar, och det finns därför en tendens att förbise dem eller helt enkelt tiga ihjäl dem. En mera insiktsfull beskrivning av katolska ställningstaganden i dagens politiska frågor skulle skapa möjligheter för en mer konstruktiv dialog.

Behovet av en etisk grund för politiska beslut har länge varit ouppmärksammat i svensk politik och har fått ny aktualitet först under senare år. En rättspositivistisk tradition i förening med en långvarig period av politisk stabilitet har skapat intryck av att den rådande politiska ideologin vilar i sig själv och inte behöver någon annan motivering än sin egen. Det senare tycks rent av så fast etablerat att de aktuella värderingarna ibland beskrivs som typiskt ”svenska värderingar”, som om de var oupplösligt knutna till den svenska nationaliteten. Som Mona Sahlin har uttryckt saken: ”I Sverige gäller ett knippe värderingar som det bara är att ställa upp på. Man kan tycka om det eller inte, men det är bara att gilla läget.”

Mot ett sådant synsätt kan man göra flera invändningar. Vad som skall gälla som ”svenska värderingar” är inte särskilt klart och förändras också efter hand allteftersom de politiska konjunkturerna skiftar. De värderingar som fastställts genom politiska beslut har inte sällan tillkommit främst av pragmatiska eller opportunistiska skäl, och man kan därför betvivla deras allmängiltighet. Inte minst tveksam är beteckningen av dessa värderingar som specifikt ”svenska”. Vad är det som skiljer svenska värderingar från exempelvis norska eller finska? Själva uttryckssättet vittnar dessutom om en nationalistisk självtillräcklighet, som på en gång försvårar existensen för kulturella minoriteter och förhindrar ett sakligt tankeutbyte på internationell nivå.

Just av sådana skäl är det nödvändigt att tillföra friskt blod i den politiska debatten genom att ibland kunna ifrågasätta den etiska grunden bakom fattade beslut. En sådan uppgift har den katolska kyrkan möjlighet att ta sig an utifrån sin genomtänkta sociallära och sin internationella erfarenhet. Men också andra kristna kan på samma sätt bidra till att de samhälleliga värderingarna ställs under debatt. Det gäller allt sådant som skola och utbildning, sjukvård och hälsovård, äktenskap, familj och barnomsorg, synen på de äldre, de handikappade och på dem som befinner sig i livets slutskede. I detta ligger helt visst kontroversiella element: familjepolitik, friskolor, mål för all utbildning, och givetvis dagsaktuella ämnen som partnerskap kontra äktenskap, stamcellsforskning, abort och eutanasi. Inte heller svensk utrikespolitik kan enbart vila på pragmatiska grunder utan fordrar att man beaktar frågor som rör den grundläggande synen på människan och mänskliga rättigheter. Det här är frågor som inte kan undertryckas inom en demokratisk stat, de är globala och återkommer ständigt på nytt.

Det är ingen hemlighet att kristna sins-emellan kan ha mycket olika uppfattningar i politiska frågor. I dagens situation kan man exempelvis kontrastera den starka katolska opinionen för fred i Mellanöstern mot det stöd för president Bush som kommer från somliga protestantiska samfund i det så kallade bibelbältet. Frågan om Israels roll i världspolitiken är en annan sådan het kontroversfråga. Men alla olikheter till trots kvarstår att de kristna, liksom företrädare för judendom, islam och andra religioner, är medborgare i sina respektive stater och har rätt att göra sig hörda. En demokratisk stat har ingenting att frukta av en fri debatt där också de religiösa åskådningarna kommer till tals.