Bibeln och trosbekännelsen. Två synpunkter på Jesu

I Svenska Dagbladet – med ekon i andra medier – har en debatt i trosfrågor förts sedan början av året. Den omedelbara bakgrunden ser ut att ha varit en TT-intervju med ärkebiskop K.G. Hammar i december. Biskop Anders Arbo-relius och pingstpastorn Sten-Gunnar Hedin lät publicera ett manifest som har fram-kallat repli-ker och motrepliker av de mest skilda slag.

Diskussionen är genomsnittligt inte särskilt lödig, och det är svårt att tro att den här livs-åskåd-ningsdebatten kommer att gå till historien. En lång rad frågor har kommit upp: det nöd-vän-diga i att tro på Jesu underverk och jung–fru-födel-sen, tros–bekännelsernas och det religiösa språkets mening, bibelns auktoritet, inne-börden av ett ”poetiskt” och ”histo-riskt” för-håll-nings-sätt till tros-utsagor och bibel-texter, skyldigheten för för-kunnare att stå för sitt samfunds trossatser och en hel del annat.

Meningsutbytet som startade debatten på-minner om den debatt kring Rudolf Bult-manns s.k. avmytologiseringsprogram som fördes sär-skilt under 40-, 50- och 60-talen ute i Europa. Bultmanns program visade sig i längden inte vara den idea-liska ut-gångs-punkten för samtalet. Men de grundproblem som det hela kretsade kring är giltiga nu som då. Om man inte – helst lugnt och seriöst – tar sig an dem, riskerar gång efter annan debatter att bryta ut där alter-nativen är alltför primitivt for-mulerade och menings-mot-sätt-ningarna tenderar att ham-na på fel ställe.

I den här artikeln vill jag framföra två syn-punkter. Den ena har att göra med (skillnaden mellan) bibelberättelser och trosbekännelse, den andra – som behand-las i slutet – gäller en mera grundläggande fråga.

Tre förhållningssätt

Det kan vara lämpligt att börja med att grovt skis-sera tre olika sätt att förhålla sig till evan-ge-lier-nas berät-telser och trosbekännelsens ut-sagor.

Det första går ut på att evangeliernas berät-tel-ser eller bekännelseutsagorna – eller båda-dera – alltigenom eller nästan alltigenom ska fattas kon-kret och bok-stav-ligt (vilket inte ute-sluter ”symboliska” bibetydelser). När evange-lis-terna berättar om att Jesus gick på vattnet eller upp-väck-te Lasaros från de döda, avser det att skild-ra faktiska händelser i historien. När tros–bekän-nelsen talar om Maria som jungfru och säger att Kristus steg upp till himlen, be-skriver det också konkreta realiteter.

Med det andra och motsatta förhåll-nings-sät-tet säger man att det mesta i evange-lier-nas berät-telser eller trosbekännelsernas utsagor – eller bådadera – ska fattas ”poetiskt” eller ”av-myto-logiserat” eller vad man nu kallar det. När Johannes berättar om hur Jesus förvandlar vat-ten till vin eller när Paulus skriver att Jesus uppstått från de döda, är det inga beskrivningar av his-to-riska skeenden; det ger snarare uttryck åt någon sida av berättarens/författarens livs-håll-ning. När -bekännelsen talar om Jesus som född av en jungfru, bör det inte förstås som ett kon-kret på-stående om Maria utan som ett sätt att få fram att det är något outsägligt extra-ordinärt med Jesus. Tänker man längs den här linjen kanske man rentav går så långt att man säger att kris-ten-domen över huvud taget inte ger ut-tryck åt några bestämda försanthållanden – var-med bland annat problemet tro–vetan-de behändigt bortfaller.

Ett tredje förhållningssätt består i att man säger att en del i evangelie-r-nas berät-telser och/eller trosbekännelsen ska fattas bokstavligt eller tämligen bokstavligt, medan annat i varje fall i första hand har annan innebörd. Därmed kan den åsikten vara förenad att en del av det som ska fat-tas bokstavligt eller historiskt där-utöver ock-så har ”poetiska” eller ”symboliska” bibe-tydel-ser. Likaså åsikten att en del av det som i första hand har överförd bety-delse i t.ex. evan-ge-lier-nas berättelser där-ut-över har något slags för-ank-ring i den konkreta his-torien, utan att det kanske går att riktigt av-göra vilken.

Endast den tredje stånd-punkten är möjlig. Bara den är därför värd att ägnas närmare efter-tanke. Det torde också de allra flesta ansvariga nutida före–trädare för kyrkor och samfund hålla med om. Det bor-de kunna ge förut-sätt-ning-ar för ett samtal i ett sansat tonläge.

Tolkande berättelser

Jesusmanifestets författare uttrycker sig på ett ställe så här om evange-liernas för-fattare: ”Att man i Medelhavets dåtida kulturvärld använde sig av poesi, myt och legend för att beskriva verk-ligheten, innebär inte att de nytestamentliga för-fat-tarna hade samma förhållningssätt.”

Det finns onekligen viktiga skillnader mellan evan-gelierna och mycken annan dåtida litte-ra-tur. Ändå kan man ganska lätt se att evange-liernas författare i många avse-en-den beter sig som dåtida berättare brukade göra. Evange-lierna har en mängd inslag som påmin-ner om stil-medel som användes både i judisk berät-tar-konst och i t.ex. grekisk-romerska ideal-bio-gra-fier över bemärkta personer. Man berättar krea-tivt, och tolkning och beskrivet skeende flyter samman.

Den frihet man tar sig kan ibland te sig över-ras-kande stor. Man kunde vänta sig att åt-mins-tone de för urkristen tro allra viktigaste de-lar-na av Jesus-berättelsen skulle vara enhetligt ut-for-made. Så är det emellertid inte, vilket kan exem-plifieras både med berättelserna om Jesu död och med berättelserna om hur lärjungarna blev övertygade om att Jesus var uppstånden.

Redan i det yttre händelseförloppet före Jesu död finns vissa markanta skill-nader, bland annat vad gäller vilken roll judar respektive romare spelade i skeendet. Inte ens datum för korsfästelsen an-ges samstäm-migt: enligt Johannes den dag då påsk–lammen slaktades, enligt de övriga dagen före. Med den ena dateringen var Jesu sista måltid en påskmåltid, med den and-ra (Johan-nes) kan den inte ha varit det. Den attityd Jesus visar inför sin död tecknas också på–tagligt olika. Åtskilligt beskrivs samstämmigt, men berät-tel-serna är gestaltade med frihet i tolkandet.

På ett liknande sätt förhåller det sig med be-rät-telserna i evangeliernas slut-kapitel: de går inte att har-moni-sera med varandra. Till väsentlig del måste olik-heterna bero på att respektive evan-ge-list – eller den tradition han byggt på – känt frihet att lyfta fram och gestalta den innebörd som varit väsent-lig att få fram. Skarp-sin-niga för-sök har gjorts att lägga ett pus-sel som gör att de olika bitar-na i de fyra evan-ge-lierna passar ihop, men förgäves. Vad som be-rät-tas går inte att foga samman till ett sam-man-häng-ande ske-ende. Därtill är det som står i evange-lierna allt-för präglat av respektive evan-ge-lists eller tradi-tions-krets in-tres-sen av att berätta på ett så meningsladdat sätt som möj-ligt.

Om det nu förhåller sig på det här sättet redan med de viktigaste delarna av Jesus-berät-telsen, kan man knappast vänta sig att de mind-re centrala delarna ska kunna läsas som faktarapporter, opå-verkade av tolk-ning och gestaltning. Mycket riktigt återkommer samma blandning av be-skriv-ning och tolkning i exempelvis skild-ringen av Jesu uppträdande i Galiléen, hans för-kun-nelse och hans handlande. Många gånger är det därför svårt eller omöj-ligt att urskilja exakt vad som kan ha gett upphov till berät-tandet. Ingen av evangelisterna vill enbart skild-ra något som hänt i en gången tid. De vill för-medla tro och ge vägledning.

Historiska vittnesbörd

Samtidigt bärs evangelisternas berättelser upp av övertygelsen att det som de be-rättar om är något som har förankring i historien. Må vara att det inte går att be-döma i vad mån alla en-skilda berättelser återger något som faktiskt har hänt. Och kravet att varje enskildhet måste vara av det sla-get svarar inte mot hur man tänkte när evangelierna skrevs. Ändå präglas evan–ge-lierna av an-språk på att – med dåtida meto-der – skriva his-toria. Det framgår tydli-gast i pro-logen till Lukasevan-geliet (Luk 1:1–4), men det märks också på andra ställen (t.ex. Joh 19:35; 21:24). Att Jesus var unik hade framgått konkret i his-torien. Hans liv och framträdande hade varit något annat än vilken som helst för-kun-na-res liv och verksamhet – och det hade märkts.

Det krävs en viss tankemöda av den som vill kom-ma underfund med vad det tidig-kristna be-rät-tandet har för karaktär. Enkla schablonbilder falsi-fieras gång på gång när man börjar under-söka saken närmare. Å ena sidan be-rättar evange-listerna med en frihet att tolka och ge-stal-ta som i förstone kan vara för-bryllande. Å andra sidan berättar de utifrån en övertygelse att det de be-rät-tar om är något som har utspelat sig i den faktiska historien. Det är i den som Gud har blivit människa, och den historia som Jesus levde var full av uttryck för det unika hos honom.

Ska man ta den historiska dimensionen på allvar, fordras med andra ord inte bara att man sätter sig in i hur berättande och litteratur då-för-tiden växte fram och fun-ge-rade. Det kräver också att man tar på allvar att det som tidig-kristna förkunnare och evangelister berät-tar om är något med förankring i den verkliga histo-rien.

Ställningstaganden

Så långt evangelieberättelsernas hermeneutik. I diskussionen förs ibland evange-lie-berättelser och tros-bekän-nelse samman, och man dis-ku-terar tolk-ningen av dem i samma andetag. Är det välbetänkt?

Inte heller trosbekännelsen kan alltigenom upp–fat-tas bokstavligt. Där finns inslag både av analogt språk och av bild- eller symbolspråk. Att Kristus sitter ”på Guds högra sida” är för-stås ett sådant exempel – som exempelvis Thomas av Aquino på-pekade är här något som egentligen rör relationen mellan Kristus och Gud Fadern ut-tryckt i rumskategorier. Att Kristus ”steg upp till himlen” är ett annat – himlen är förstås inte, det visste redan kyrko-fäder-na, något som lig-ger ovanför jorden. Talet om Kristus som ”Guds son” bär analogins prägel – rela-tio-nen mellan Jesus Kristus och det i grund obe-skriv-bara mys-te-rium vi kallar Gud uttrycks med hjälp av den jordiska relationen mellan en son och hans far.

Samtidigt representerar trosbekännelserna och evan-gelierna två helt olika gen-rer. Evan-ge-lierna är berättande litteratur, rotade i den fak-tiska his-torien men utfor-made i enlighet med dåtida berättarkonventioner. I dem finns ele-ment av sym-bolisk gestaltning och halvt skön-litte-rära inslag. Tros-bekän-nelserna är något an-nat: sam-manfattningar i sten-stil av den tro som -kyrkan steg för steg allt kla-rare kommit fram till, sam-man-fattningar att läggas i dop-kandi-da-ter-nas mun och använ-das som uttryck för kyr-kans ståndpunkt när debatt om detta uppkom. For-mu-le-ring-arna är stötta och blötta under år-hund-raden och vägda på guld-våg. Man kan där-för inte utan vidare låta samma tolk-nings-prin-ci–per gälla för evangelier och tros-bekän-nel-ser.

Självklart är även bekännelserna präglade av dåtida tankekatego-rier och före-ställ-nings-världar. När Gud kallas ”allsmäktig”, utgår det från en före-ställning om världen där världs-för-loppet tänks behärskat av en överjordisk makt, till synes utan problematisering av förhållandet mel-lan gudomligt verkande, mänsk–liga ini-tiativ och historiens inneboende lagar. Satsen utgör en markering, riktad både mot t.ex. grekisk-romerskt tal om Zeus/Jupiter som den alls-mäk-tige härs-karen och mot romerska kejsares an-språk på världsherravälde. Den ger ord åt en påtaglig självkänsla hos de tidiga kristna: de vet sig stå, inte under någon av denna värl-dens makter utan under Gud, och satsen ger uttryck åt den frihet som ligger i att – för att använda en fras hos Lukas – ”man måste lyda Gud mer än män-ni-skor” (Apg 5:29). Men samtidigt är det mer än ett uttryck för en bestämd fri-hetens livs-håll-ning. Den kyrka som präglar och använder tros-bekännelsen menar fullt all-var. Dess guds-tro är verkligen en tro på att Gud både till sist råder över allt och förmår allt som han vill. Till sist kan ingen–ting hävda sig mot Gud eller om-int-et-göra vad Gud vill.

Jungfrufödelsen

För att ta ett annat exempel kan man inte be-handla trosbekännelsens sats att Jesus föddes av jung-frun Maria på riktigt samma sätt som man bör läsa och för-stå Matteus- eller Lukas–evange-liets be-rättelser om Jesu födelse i Betlehem. I båda evan-ge-lis-ter-nas sätt att berätta finns ”legendartade” inslag: inslag pro-du-cerade utifrån vil-jan att berätta uttrycksfullt och menings–lad-dat, avsikten att skapa mot-sva-rig-heter mellan den gam-mal-testa-mentliga historien och Jesu his-toria med mera. Men samtidigt – och på det planet möts tros-be-kän-nelse och evangelie-berät-telser – utgår både Matteus och Lukas från att det var något extra–ordinärt och starkt sym-bo-liskt med Jesu jor-diska tillblivelse. Det unika med honom märk-tes från början.

Ibland förs lite ”statistiska” reso-ne-mang om jungfrufödelsen som nog inte bär sär-skilt långt. Man låter exempelvis förstå att efter-som ”bara två” av evange-lis-terna och ingen av Nya testa-men-tets brevför-fat-tare nämner saken, bör den kunna ses som en rätt perifer före-te-el-se. Samma sätt att reso-nera bör förstås leda till att rätt–fär-dig-görelsen genom tron ses som en ganska ovä-sentlig föreställ-ning. Om den talar ju bara av en enda författare, Pau-lus.

Låt oss göra tankeexperimentet att jung-fru-födelsen inte skulle ha omnämnts av en enda för–fattare i Nya testamentet. För den som be-trak–tar kristendomen som grundad på Nya testa-men-tets skrifter skulle väl jungfrufödelsen då knap-past kunna vara en vik-tig föreställning. För den som däremot tar på allvar att den kristna kyrkan och bekännelsen fanns redan före Nya testamentets tillkomst kan saken tän-kas te sig annor-lunda. Något som stöder att jungfru-födel-sen var viktig för rätt så vida tidig-kristna kretsar är en formulering hos bis-kop Igna-tios av Antio-chia om-kring år 110, som utan att bygga på något av våra evan-gelier talar om ”Marias jung-frulighet, hennes barns—börd och Herrens död” som de tre stora mys-te-rierna (Brevet till efesier-na 18–19; Jesu död kan för Ignatios inte skiljas från hans upp-ståndelse).

Vad gäller saken?

Trosbekännelserna måste kom–pletteras ge-nom att man ger uttryck för trons centrala innehåll på andra sätt i andra tider och kul-tur-miljöer. Det som tros-be-kän-nel-serna säger måste ”över–sättas” till nya tanke-världar och språkliga kate-go-rier. Men samtidigt måste man noga tänka ige-nom tros-bekännelsernas karaktär av ställ–ningstaganden och deras karaktär av frukt av kyrkans samlade troserfarenhet och över-tygel-se.

Det saken gäller – för att nu komma till den andra huvudsynpunkten i min arti-kel – är inte minst hur man vill tänka sig att kyrkan ska bevara sin iden-ti-tet tiderna ige-nom – och hur vik-tigt det är att den, tvärs ige-nom alla för-ändringar, gör det. ”Sym–bolisk” eller ”poetisk” tolkning av den ena eller andra be-rättelsen i evan-ge-lierna är en sak. Men tros-bekän-nelsen är av den arten att det – hur med-veten man än bör vara om dess språkliga och kategoriella beroende av gamla sätt att tänka och uttrycka sig – gäller att fundera över hur mycket den lånar sig till sådan tolk-ning eller om–tolk-ning och hur fritt man kan umgås med den utan att kris-ten-domens innebörd i grund har förändrats.

Enligt en del kristen apologetik måste det förhål-la sig på det sätt som tros-be-kän-nelsen säger, av logiska skäl. Man säger till exem-pel: Om Jesus inte föd-des av en orörd kvinna kan han inte vara ”Guds son”.

Med sådana reso-ne-mang överskrider man vad människor kan veta något om: man före-skr-i-ver hur Gud ska handla på ett sätt som trot-sar övertygelsen om Guds suveräna frihet. Och bekännelsen till exem-pel-vis jung-fru-födel-sen upp-rätt-hålls dju-past sett inte av sådana skäl, utan därför att man betraktar kris-ten-domen som en på uppenbarelse grundad reli-gion: man tror så därför att det är så som Gud har valt att göra sig känd, inte därför att Gud måste göra så.

Vad saken ytterst gäller, och borde göras mer till föremål för eftertanke och sam-tal, är därför kanske inte den ena eller andra enskildheten i före-ställningarna om Jesus eller om Gud. Kanske är det i stället själva kristendomens karaktär av uppenbarelsereligion. Och möjligen finns på det planet verkliga, avgö-ran-de skill-nader mellan olika deltagare i den aktuel-la de-bat-ten. Det skulle i så fall vara klar-görande om det fram-gick.

Artikelförfattaren är docent i Kyrko- och samfundsvetenskap vid Uppsala universitet.