Att födas till döden i en svart tid

Eli, Eli, lema sabachtani? Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? (Matt 27:46) – ropade Jesus två gånger innan han dog på korset.

Född till katolik präglades jag som barn djupt av Kristi passionshistoria. Den var nog min barndoms starkaste religiösa upplevelse. Alla dess händelser och episoder, Golgatavandringens pina, korsfästelsen och nedläggningen i graven etsade sig år efter år allt starkare in i mitt minne. Påsken var för mig identisk med Jesu korsväg. Här stannade tiden. Uppståndelsen kom i skymundan, helt överskuggad av Kristi martyrskap och död. Både den ikonografiska och skulpturala realismen i alla dess naturalistiska detaljer var så förkrossande att jag inte längre var mottaglig för uppståndelsen och dess glädje. Dödens fasansfulla realism triumferade över uppståndelsens overklighet. Döden var här och nu, närvarande och påtaglig, uppståndelsen uppslukad av himlen, obegriplig och ogripbar.

Kristi död har alstrat otaliga avbildningar i litteraturen, bildkonsten och musiken. Fjodor Dostojevskij blev besatt av Hans Holbein den yngres vision ur passionshistorien, förevigad i dennes målning ”Kristi kropps nedläggning i graven”. Han såg den på Kunstmuseum i Basel. Dostoevskijs hustru, Anna Grigorjevna, berättar i sina memoarer att målningen gjorde ett outplånligt intryck på honom. Han stod mycket länge som förstenad inför den och hans ansikte insveptes i fruktan. Det var ett uttryck som Anna Grigorjevna mycket väl kände igen ty det bemäktigade sig makens ansikte inför varje anfall av den epilepsi som han led av. Det var då Dostojevskij skulle ha sagt att man kan förlora tron när man beskådar denna målning. Vad Dostojevskij uppenbart såg var heligheten degraderad till ren materia i upplösningstillstånd. Ansiktets öppna tomhet och den utmärglade kroppens jordiska gråhet profeterade om materiens triumf över anden, om gravens herravälde över himmelriket, om intighetens seger över den gudomliga fullheten. Denna omstörtande insikt om tavlans förgörande kraft lade Dostojevskij senare i en av sina hjältars mun, furst Mysjkins i romanen Idioten.

Holbeins målning kommenteras i ett annat sammanhang i Idioten, i Ippolits berättelse. Ippolit fäster sig just vid teckningen av Jesu ansikte: det är ”ren natur, och ett sådant i sanning borde ett människolik vara, vem denna människa än hade varit, efter sådana lidanden”. Ippolit bedyrar sin vetskap om att Kristus vandrade på jorden i människoskepnad och att hans kropp på korset varit fullständigt underkastad naturens lagar: ”På tavlan är detta ansikte fruktansvärt sönderslaget, vanställt av hemska svullnader och blödande sår, ögonen är vidöppna med skelande pupiller; de stora öppna ögonvitorna lyser med en död, glasartad glans.” Han frågar sig om Jesu lärjungar och alla de kvinnor som följde honom och stod vid korset, alla de som trodde på och dyrkade honom, skulle vara i stånd att tro på hans uppståndelse efter att ha beskådat liket på Holbeins målning. Dödens fasa och naturens obönhörliga lagar, fångade i Holbeins målning, väcker hos Ippolit frågan huruvida det är möjligt att övervinna dem. När inte ens han som tidigare varit i stånd att utmana och betvinga naturens lagar belönades med kraften att beseg-ra den egna döden? Holbeins målning frammanar hos Ippolit en vision av naturen, där nödvändigheten utesluter Gud: ”ett stort, obevekligt och stumt djur […] en väldig maskin av modern konstruktion som på ett meningslöst sätt gripit tag i, krossat och uppslukat, stumt och känslolöst, ett stort och kostbart väsen […].” Gud inkarnerad i människan och skapelsen. Dostojevskij hade i hela sitt liv brottats med detta mysterium. I ”Legenden om Storinkvisitorn” i Bröderna Karamazov väljer Storinkvisitorn människan – ett stycke natur i sina belätens våld – framför Kristus, den obetvingliga, dåraktiga friheten, förunnad blott de utvalda.

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Detta rop är passionshistoriens största mysterium. Uttrycker förtvivlans ord även tvivel?

Korset är den viktigaste symbolen i vår kristna kultur. Lidandet intar en central plats i den. Lidandet är ju oskiljaktigt förbundet med livet, med all levande materia. Lidandet är livets stigma. Men vi tänker knappast på detta, åtminstone inte så länge vi själva skonas från lidandet. Det hjälper inte heller att vi varje vecka – eller ännu oftare – när vi går i mässan varseblir korset och den marterade Kristus, ty korset har blivit en abstraktion för oss. Mer än så. Ett av de mest fasansfulla tortyrredskap har förvandlats till ett glittrande smycke. När vi trär detta tortyrredskap på en guldtråd och bär det runt halsen känner vi knappast korsets blodbe-stänkta tyngd. Tvärtom, det är skimrande och lätt som en fjäril. Lidande är inte detsamma som smärta. Smärtan kan vi drabbas av dagligen och döva med piller. En gren av den medicinska vetenskapen har ju specialiserat sig på att avskaffa smärtan och uppfunnit olika kemikalier som helt kan avlägsna denna plåga. Smärtan, både den fysiska och den psykiska, kan ibland övergå i lidande. När vår kropp inte längre orkar bära den avbördar den sig smärtan till själen. Smärtan talar vi gärna om men lidandet flyr vi. Vi bortförklarar det, vi vill inte beröras av eller kännas vid det. Lidandet besätter själen när vi hemsöks av avgörande gränsupplevelser som mötet med döden. Eller när vi kroppsligt eller psykiskt marterats så djupt att vi långsamt förtvinar inombords. Det är inte möjligt att avlägsna lidandet. Man kan söka döva det med piller, men det är omöjligt att döva det helt. Det är först när lidandet sargat själen, som vi vaknar till liv. Vi höjer ett ramaskri upp till himlen: Varför drabbas just jag? Har jag förtjänat det? Ateisterna avskaffar ännu en gång den Gud de aldrig trott på. De andra antingen samtycker till lidandet i tystnad eller vägrar att acceptera det. Och i sin förtvivlan ger de sig – liksom Job – in i ett envig med självaste Gud. Det är först i lidandet vi åkallar Gud. På riktigt. Med hela vårt väsen. Lidandet slungar oss ned i en existentiell avgrund där alla vårt jags förtöjningar skärs av och vi står nakna och ensamma med vår pina. Även om vi har tröstande runt omkring oss kan vi inte komma ifrån upplevelsen av total övergivenhet. Den lidande människan befinner sig i samma existentiella belägenhet som Kristus. Och den enda fråga hon kan ställa måste vara riktad till Gud: Varför har Du övergivit mig?

Finns det någon mening med lidandet? Hur förena människans och all levande materias lidande med Guds godhet och kärlek? Det är frågor som teologer, filosofer och författare sökt besvara i alla tider. Job sade att hans lidande var orättvist, ty han var oskyldig. Kan en människa som drabbas av lidande idag påstå samma sak, frågar sig somliga. Om människan lider för att hon är ”usel och fördärvad” och ”dricker synd som vatten” hur skall man då förklara det oförskyllda lidandet? Barnens ofattbara lidande när de drabbas av förföljelser, krig och sjukdomar? Det är just barnets lidande som Dostojevskij i Bröderna Karamazov lyfte fram som ett argument mot Guds närvaro i skapelsen. En av bröderna Karamazov, Ivan, säger att han vägrar att acceptera en värld som skapats till priset av oskyldiga barns lidande: ”Om det här väldiga maskineriet skänkte oss det mest häpnadsväckande underverk och inte kostade mer än en enda tår i ett enda barns öga – så säger jag likafullt nej.”

Ivans yttrande citeras ofta i teologiska diskussioner kring teodicéproblemet. Den franska filosofen och mystikern Simone Weil t.ex. kommenterar det i Tyngden och Nåden i följande ordalag: ”Jag delar fullkomligt den uppfattningen. Varmed man än skulle vilja försvara tåren i ett barns öga, så skulle det inte kunna försona mig med den. Ingenting, absolut ingenting som förståndet kan tänka ut. Med ett undantag, men det kan bara den övernaturliga kärleken förstå: Gud har velat det. Och av den orsaken skulle jag lika väl ta till godo en enbart ond värld som en barnatår.”

I en TV-dokumentär om Förintelsen, sänd den 27 januari till minne av den tyska nazismens judiska offer (Auschwitz befriades den 27 januari 1945), berättade en kvinna som överlevde utrotningslägret att hon slutat tala med Gud i samma ögonblick som hon såg hur en SS-man slängde ett barn mot bilflaket så att blodet sprutade. Thomas Merton såg i koncentrationslägren Kristi ständiga närvaro: ”i förnedringen och förintelsen av varje individuell själ äger förnyelsen av korsfästelsen rum.” Hur många gånger ägde inte förnyelsen av korsfästelsen rum i det judiska barnets lidande? Om detta kan man läsa i den polske författaren Michal Glowinskis självbiografiska minnesbok En svart tid. Författaren gör en resa till sin egen barndom: där möter han den sjuårige pojke som i början av kriget lever i Warszawagettot, flyr därifrån, gömmer sig på olika ställen och mirakulöst överlever. Slawomir Mrozek skriver i ett av sina dramer om vad det under nazismen innebar att vara jude och framför allt judiskt barn: ”det innebär hot och hotet innebär fruktan. Alla de medaljer som alla generaler i alla krig dekorerats med borde tas ifrån dem och tilldelas ett enda judiskt barn, ty dess mod är större än alla generalers tillsammans. Det måste vara större därför att det är ett framtvingat mod, man kan inte fly ifrån det.” Det judiska barnet föddes till döden i likhet med Kristus och i likhet med Kristus kunde det inte fly ifrån den. Det är denna avgrundslika och ofattbara insikt som den judiske pojken tvingas att bära inom sig i Glowinskis bok. Mer än så. Han tvingas också att lära sig:

”att döden har skepnaden av lik, täckta av askgrått papper, liggande på gettots gator eller svarta, utmärglade skelett, fortfarande i stånd att röra sig;

att döden också kan anta människoskepnad och komma som en storvuxen man, klädd i en grå, grov, fiskbensmönstrad rock. En utpressares skepnad;

att människor lever, finns och plötsligt försvinner;

att världen är ett döende utan slut, omgärdat av en mur, bakom vilket andra, icke judar, förunnas att leva;

att köpslå med döden: i väntan på en summa pengar spelar pojken ett schackparti med utpressaren – med livet som insats;

att tolka dödens musik, ty ljudet från en dörrknackning kan förebåda välvilja och hjälp men också olycka och förintelse;

att alla – med några få undantag – är emot honom och vill hans död;

att det inte finns några lugna och trygga platser för ett ögonblicks vila;

att skiljas från de närmaste, från sin egen mor, och leva bland främlingar – bara detta är ett mörker utan slut;

att inte fästa sig vid saker som tillhör honom och är betydelsefulla för honom, ty de kommer att tas ifrån honom;

att vänja sig vid att ingenting blir som han önskat sig eller hoppats på.”

En svart tid kan läsas som ”Det judiska barnets bok”. Den bibliske Jobs lidande kan dock inte mäta sig med det oförskyllda judiska barnets. Vilken lättnad för Job att kunna vända sig till Gud och klaga och beklaga sig! Det judiska barnets lamentation är stum i en värld som är tom. Thomas Merton konstaterar i ett brev till Czeslaw Milosz att det är näst intill omöjligt att ge tillfredsställande svar på frågan om den gudomliga Försynen efter erfarenheten av koncentrationslägren. Tryggast är, menar han, att lämna denna fråga obesvarad.

Artikelförfattaren är docent i slaviska språk vid Stockholms universitet.