Det onda

Ondska är ett egendomligt begrepp. Man kan tycka – som Friedrich Nietzsche var inne på – att den naturliga motsatsen till det goda borde vara det dåliga, inte det onda. Motsatsen till en god schackspelare är en dålig schackspelare, inte en ond. Motsatsen till en god far är en dålig far, inte en ond. Vi talar om ett dåligt päron, inte om ett ont sådant. Visserligen finns i vardagsspråket uttryck som ”en ond tand” eller ”en ond dröm”. Men ordet ond har ändå för det mesta en påtagligt kristen/religiös eller teologisk anstrykning. Den blir ännu tydligare när vi talar om ”ondska”. Nietzsche hade rätt i sin misstanke att begreppet har någonting med en religiös sfär att göra. Detta är även sant om motsvarigheter som engelskans evil, tyskans böse eller franskans mal.

Det är detta som gör ordet ”ondska” svårhanterligt i ett profant sammanhang. Bör vi alls tala om ”ondska” när det handlar om politik (som Churchill gjorde om Hitler, Reagan om Sovjetunionen och Bush d.y. om bl.a. Saddam Hussein). Eller bör ett mera pragmatiskt och mera diplomatiskt språkbruk föredras i sådana sammanhang? Bör grova brottslingar betecknas som onda? Jack Uppskäraren? Charles Manson? Eller förstår man dessa och andra kriminella bäst genom psykiatriska metoder? Är terrorister onda eller bara offer för en vanvettig ideologi?

Det har framhållits att bara det religiösa språkbruket kan finna beteckningar för det onda – som fläck, som ruttenhet, som dålig lukt. Men även om vi exempelvis inom kristendomen kan finna övertygande symboler för ondska innebär det ingen lösning på det ondas problem. Tvärtom utgör teodicéproblemet en av de klassiska frågorna inom judisk och kristen teologi. Djävulen inkarnerar det onda, men måste ändå tänkas vara utsedd av Gud, vara ett redskap för Guds vilja. Det onda är bara något negativt, har fyndiga filosofer hävdat, en frånvaro av det goda, liksom mörkret är frånvaro av ljus. Men inte heller detta hjälper oss riktigt. Det tänkesättet fråntar det onda dess aktiva kraft, dess ohyggliga vilja.

Som många av religionens metaforer, symboler, riter, tecken, berättelser, begrepp och beteckningar lever den vokabulär som handlar om det onda sitt eget liv. Vi kan påvisa de filosofiska svårigheterna, de teologiska återvändsgränderna, de vetenskapliga omöjligheterna. Det spelar ingen roll. Det onda finns där, påträngande, ofrånkomligt. Det sprider sin onda lukt. Det omsveper oss med sitt mörker. Vi känner dess närvaro som ett hot bakom det synliga. Vi hoppas på en nåd som vi inte kan definiera. Vetenskapens världsbild är hopplöst inkongruent med livet. Därför fortsätter vi att använda begrepp som vi inte vetenskapligt kan göra reda för.

En huvudlinje i all teodicé vill rättfärdiga det onda som nödvändigt för friheten. Utan att gå så långt – det onda kan i själva verket inte rättfärdigas utan att upphöra att vara ett ont – måste man erkänna att det finns ett samband. Existensen av det onda visar oss den mänskliga frihetens möjlighet och förfärlighet. Den mänskliga friheten öppnar en dörr för det onda. En renodlat vetenskaplig världsbild kan varken erkänna friheten eller det onda. Men livet kan inte levas utom i skuggan av dessa storheter. Motsägelser, muttrar filosoferna, idel motsägelser! Och visst har de rätt!

Svante Nordin är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet.