Var snäll, och hör sen!

Människan välsignades med internet. Vi fick Twitter.

När den moderata riksdagsledamoten Hanif Bali i mars fick lämna partistyrelsen, var det på grund av sitt idoga twittrande. Samma twittrande som gjort honom till en mycket känd och mycket ”följd” debattör. Det tycks som om mikrobloggen tar fram det allra sämsta hos några av de bästa debattörerna. I stället för att nå dem man aldrig nått men alltid önskat få tala med, kastar vi okvädningsord och driver varandra till vansinne. Att medvetet missförstå, beredvilligt bli vänsterns eller högerns nyttiga idiot, eller skriva okvädningsord till meningsmotståndare är normalläge.

Det politiska samtalet tar stryk. Och tonen i debatten blir i bästa fall barnslig, i värsta fall fientlig. Twitterlogiken driver upp tempot och tonen. Ett mått av elakhet går hem och sätter fart på delningar och gillanden. Skulle ett vänligt svar ändra dynamiken?

Det är med snällhet som med lycka. Det behövs fler ord än ett för att täcka respektive innebörd. Lycka förstås nästan alltid som lyckorus, toppar och kickar. Snarare tillfälligt än beständigt. Något att jaga snarare än skapa inifrån och ut.

Snällhet blir inte sällan flathet. Den som är undfallande av rädsla för konflikt kallas snäll. Den som aldrig säger ifrån tycks bussig, lätt att ha med att göra. Men att vara snäll handlar mer om handling än om förhållningssätt. Snäll i debatt är den som är smart och trygg nog att vara generös. I radioprogrammet Godmorgon, världen!, som sänds i P1 varje söndag är Panelen ett uppskattat inslag. Tanken är att skribenter med olika politisk färg ska diskutera aktuella frågor från den gångna veckan och förklara för programledaren varför just deras ståndpunkt är rätt. Deltagarna uppmanas alltid att utgå från motståndarens bästa argument. Det brukar bli bra.

En god debatt lämnar lyssnarna med insikt om varför respektive debattör tycker som den gör, men inte nödvändigtvis att man håller med. Ett ”jag delar inte din uppfattning men jag förstår varför du kommer till den slutsats du gör”.

När tonen i debatten i stället är uppskruvad och varje inlägg syftar till att drämma till meningsmotståndaren så den inte reser sig på ett tag, blir det intellektuella utbytet fattigt. Att vara cynisk förväxlas med skärpa. En märklig dikotomi mellan skepsis och entusiasm har förlett oss tro att den klipska är vass och svårimponerad, medan den vänliga blottar brist på argument och skarpsinne.

Så har snällhet kommit att innebära ett mått av dumhet. Någon godtrogen och enfaldig.

Det är synd. För vi behöver mer snällhet, fler som är snälla. Och det finns hos alla, även den allra vassaste och smartaste av debattörer. Det är till och med svårare att vara verbalt övertygande med trevlig ton än med elaka antydningar. Inget slår en elegant och vänlig replik.

Snäll kan den vara som låter empati styra tanken, den som inte kan låta bli att lyssna på sitt samvete och känna med sin motståndare. – Även om den göms bakom en diffus twitterprofil, och även om den just kallat dig lögnare och ”dum i huvet”, ett märkligt vanligt utlåtande i sociala medier.

Vägledare brukar råda oss att be för vår fiende. Det kan kännas helt orimligt, rent av grymt att kräva något sådant. Men, det fun­gerar. Man slarvar inte när man ber. Strax under avsky och irritation finns en förbluffande stor förståelse, empati, för den andra. Man ser henne.

För den mer profant lagda journalisten eller debattören skulle en sekulär variant av förbön kunna vara ett alternativ. För att debatten – och nyhetsförmedlandet – ska bli sannare och bättre krävs kännedom om och intellektuell förståelse för debattens olika sidor. Ett intellektuellt inkännande för motståndaren, om man så vill. En redaktör ska begripa de värderingsmässiga skillnader som leder olika debattörer till olika slutsatser, och åsikter. Om redaktören själv är höger eller vänster är helt oväsentligt så länge den begriper varför deltagarna tycker olika.

Inte sällan blir de klassiska debatterna ”för eller emot” fullständigt obegripliga för dem som inte redan kan ämnet. För en tid sedan debatterades äggdonation och så kallad dubbeldonation i SVT Aktuellt den 26 mars i år. Studion var riggad: å ena sidan en gravid kvinna som genomgått dubbeldonation, å andra sidan en filosofiskt orienterad debattör, Charlotta Levay, som ifrågasatte dubbeldonation på etiska grunder. Mitt emellan en redaktör som inte hade en aning om hur de bakomliggande resonemangen om donation kan se ut. Vi tv-tittare såg en gravid kvinna vars rätt till lycka ifrågasattes av en annan kvinna (i sändningen titulerad ”debattör och katolik”).

En inkännande och intelligent debatt förutsätter kunskap om sådant som inte handlar om form – debattstil, målgrupp eller identitet – utan om motståndarens värderingar. Att se det bästa i den man har på mostståndarsidan.

Vi har större tillgång till kunskap än någonsin. Var och en som kommer i närheten av en uppkopplad dator har hela världens kunskap, litteratur, till och med konstskatter, någon sekund bort.

Så, vad saknas oss? Den klassiska diskussionen om kunskapen som ond, god eller neutral är högaktuell. Vi kan ta reda på massor, men vår förmåga att använda det rätt måste tränas. Kunskap och vetenskap i sig är inte farlig. Men vår oförmåga att rätt använda den är desto farligare.

Maria Ludvigsson är ledarskribent på Svenska Dagbladet.