Det religiösa landskapet i Brasiliens tillväxtekonomi

När det 22:a århundradets ekonomihistoriker i framtiden ser tillbaka på det 21:a kommer Brasiliens exempellösa uppsving under det första årtiondet att framstå som en särskilt viktig utveckling. Ty sedan slutet av 1990-talet befinner sig Brasilien i en ovanligt långvarig ekonomisk tillväxtperiod, medan man i de flesta europeiska länder och i USA talat om kris.

Vad landets BNP beträffar gick man, enligt Centre for Economics and Business Research, om ytterligare två länder år 2011, nämligen Storbritannien och Italien, och landet är numera världens sjätte största ekonomi. Den brasilianska tillväxten drivs framför allt fram av jordbrukssektorn (Brasilien exporterar numera mer jordbruksprodukter än USA), gruvindustrin, produktionen av olja och naturgas och inte minst av landets tillverkningsindustri – Brasilien tillverkar fler bilar än Storbritannien och Frankrike tillsammans. Brasilianska koncerner köper hela tiden upp allt fler utländska företag.

På två årtionden har rollerna blivit ombytta. Det en gång så skuldsatta landet har övergått till att bli fordringsägare. Medan man år 1997 under den pågående skuldavskrivningskampanjen diskuterade möjligheterna att befria landet från dess skulder, befinner sig Brasilien i dag i en situation där USA:s skulder till landet hela tiden ökar. Brasiliens handelsbalans uppvisar ett omfattande överskott och exportvärdet steg under en tvåårsperiod (2010 till 2011) med 59 procent. År 2012 hade nationalbanken en samlat på sig en valutareserv på 380 miljarder amerikanska dollar.

Fram till år 2003 ansågs den brasilianska valutan real vara svag, men från januari 2003 till januari 2013 steg realkursen med 32 procent gentemot euron och 66 procent gentemot dollarn. Medan de rika brasilianerna förr förde sina förmögenheter i säkerhet utomlands, är pengaflödet numera det omvända och man talar om en ”realflykt”. Vid det ibero-amerikanska toppmötet i Cádiz förra året tillråddes Brasilien, som under årtionden mottagit utvecklingshjälp, att lämna ekonomisk hjälp till Spanien och Portugal.

Växande inkomstskillnader

Allt detta vore inte särskilt intressant om inte också det brasilianska folket fick ta del av den ekonomiska tillväxten. Den genomsnittliga arbetslösheten i landet beräknades i december förra året av Instituto Brasileiro de Geografia e Estatística uppgå till 4,9 procent – vilket ligger mycket nära full sysselsättning. Det råder brist på arbetskraft i många delstater och branscher, vilket lockar till sig arbetssökande från omgivande länder, vilket i sin tur får reallönerna att stiga. Stickprover i de redovisningar, som den kyrkliga hjälporganisationen Adveniats Latinamerikaavdelning begärt in för de byggprojekt som de understöder, ger vid handen att byggarbetarnas löner ökat med 220 till 350 procent (beroende på kvalifikation och region) mellan år 2002 och 2012 sedan inflationen räknats bort.

Det är även tack vare den ekonomiska tillväxten som 40 miljoner brasilianer under det senaste årtiondet blivit en del av medelklassen. Till medelklassen räknar ekonomen Marcelo Neri de familjer som har en månadsinkomst på mellan 520 euro, vilket är dubbelt så mycket som minimilönen, och 2 000 euro. Enligt en sådan definition hör vid det här laget 101 av landets 194 miljoner invånare till medelklassen. Men att andelen fattiga och ”absolut fattiga” (i enlighet med FN:s definition) har minskat beror även på de omfattande sociala åtgärdsprogram som Luiz Inácio Lula da Silvas regering införde under åren 2003 till 2010. De mest välkända är Fome Zero (”Ingen hunger”), som syftar till att säkra tillgången till mat, och Bolsa Família (”Stöd familjen”) som är en form av understöd till familjer. Dessa program är förvisso behäftade med flera inneboende svagheter och den praktiska tillämpningen har uppvisat brister, men man måste ändå konstatera att programmen har hjälpt miljontals brasilianer att lämna en svår livssituation bakom sig.

När man får höra en sådan mängd positiva nyheter på en och samma gång drar man gärna öronen åt sig – och det är givetvis inte så att Brasilien har utrotat fattigdomen i landet. I de stora delarna av de nordöstra delstaterna är fattigdomen fortfarande omfattande. Arbetarna och daglönarna sliter fortfarande på storgodsägarnas sockerplantager under slaveriliknande förhållanden. Miljoner brasilianer är fortfarande tvungna att tjäna sitt uppehälle inom den informella ekonomin. Ekonomerna bedrar sig själva och sina samtida när de likställer ekonomisk tillväxt med ”utveckling”. Utifrån ett globalt perspektiv är den ekonomiska tillväxt som drivs på av kapitalismen snarare ett hot än en ”utveckling”. Och även om man begränsar begreppet ”utveckling” till att bara gälla ekonomins sfär så är det fortfarande inte fråga om något som kommer alla till godo.

På så sätt finner man i Brasilien iögonenfallande rikedom granne med en lika iögonenfallande fattigdom. Alla otvetydiga utsagor om den ”brasilianska kontinenten” (Brasilien är större än Australien) har en tendens att komma på skam eftersom det nästan alltid går att hitta motexempel.

Men Brasiliens dynamik begränsar sig inte till de ekonomiska framgångarna och den stigande levnadsstandarden. Den visar sig även i att den sista militärregimens fall år 1985 satte punkt för ett ständigt skifte mellan auktoritära regeringar, demokratiska mellanspel och diktaturer. Sedan dess åtnjuter Brasilien en politisk stabilitet som är unik i landets historia. Men korruptionens gissel finns förvisso fortfarande kvar, precis som seden att sälja sin röst, vilket förekommer bland både väljare och parlamentsledamöter. Ändå går det att ana en ljusning inom flera områden, till exempel i form av en medborgaranda som för bara några årtionden sedan varit otänkbar. Detta har lett till förändringar i städerna men framför allt på landsbygden, där förr ett litet antal familjer ohotat kunnat samla alla trådar i sina händer.

Ökad tillväxt ger politiskt inflytande

Även inom rättsskipningen har man gjort framsteg. När den högsta domstolen i december 2012 dömde ett stort antal inflytelserika och korrupta politiker till delvis långa fängelsestraff var det enligt journalisten Arnaldo Jabor en milstolpe (Deutschlandfunk 13 januari, 2013). Tidigare hade brasilianerna, på grund av det egna rättsväsendets passivitet, varit tvungna att vända sig till internationella domstolar för att kunna ställa landets mäktiga inför rätta. President Lula, en mästare i nätverkande, uppnådde sina syften genom att knyta an till alla politiker, korrupta som icke-korrupta. Men hans framgångsrika efterföljare sedan två år tillbaka, Dilma Rouseff, har lyckats genomdriva en än mer vittgående reformpolitik än Lula, vilket dessutom ofta skett utan stöd av och inte sällan i opposition mot de gamla makteliterna.

Det finns även goda nyheter att berätta vad gäller det tema som allt som oftast präglat bilden i utlandet av de brasilianska miljonstäderna: våldet i favelorna, slumstäderna som omger landets metropoler. Många favelor har blivit säkrare. Det beror bara delvis på ”pacificeringspolisernas” insatser (Polícia Pacificadora – ”fattiga stackare med vapen” kallar Arnaldo Jabor dem), vilka stegvis stationerats i favelorna. De skall förhindra att favelorna fortsätter att vara ett laglöst land där knarkgängen kan styra utan konkurrens. Men desto viktigare för dessa områden är de offentliga investeringar som gjorts: vatten- och elledningar, infrastruktur, skolor och hälsocentraler.

Men först och främst beror förändringen på invånarnas egna initiativ och flit, vilket har gjort favelorna bättre att leva i och dessutom förvandlat vissa av dem till rena medelklassområden. Det är i första hand invånarnas egna framgångssagor som lockar andra att flytta dit. Därmed vore det riktigare att tala om städernas dragningskraft (se kapitlet om Brasilien i Doug Saunders bok Arrival City) än om en ”flykt från landet”, vilket det tidigare varit tal om. Med hänsyn till dessa förändringar är det häpnadsväckande – utan att bagatellisera följderna av det drogberoende som är utbrett bland många unga – att många tyska tidningars rapporter från favelorna fortfarande kretsar kring temat ”kriminalitet”. Det är som om redaktörerna tror sig vara skyldiga sina läsare att fortsätta förmedla den gamla bilden av Brasilien som ett land tillhörande ”tredje världen”. Men den tid då Brasilien kunde räknas till ”tredje världen” är sedan flera årtionden förbi. Det går inte ens att kalla Brasilien för ett ”tröskelland” längre. Det var länge sedan landet klev över den tröskeln och sällade sig till de makter som kommer att prägla det 21:a århundradet. Ty den nya ekonomiska maktpositionen ökar även landets politiska inflytande. Smågrannarna Guyana och Paraguay har redan fått känna av den nye storebroderns nonchalans.

Under 1800-talet och även under 1900-talet hette det att landets själva storlek var en hämsko för dess utveckling. Men man brukade också säga att ”Brasilien växer i sömnen”. Hos oss har det länge gått obemärkt förbi, men Brasilien har under lång tid vuxit kraftigt. Och inte bara det: landet är på väg att i ett ursinnigt tempo modernisera sig inom snart sagt alla livets områden. Det självmedvetna och optimistiska Brasilien har blivit ett modernitetens laboratorium och har även utvecklats till det ”framtidsland” som Stefan Zweig beskrev redan år 1941.

Precis lika dynamiskt som landet självt är dess religioner. Under flera århundraden var ”religion” liktydigt med ”religionen”, det vill säga katolicismen. Den katolska kyrkan var den enda tillåtna religionen under kolonialtiden, även om indianerna och slavarna från Afrika fortsatte att praktisera sin tro i det fördolda. När självständigheten kom år 1822 fortsatte den katolska kyrkan förvisso att vara en privilegierad kyrka, men hon var inte längre ensam. Invandrare från Europa hade börjat upprätta ”främmande” kyrkor, framför allt protestantiska, men även ortodoxa och unitariska. Efter år 1890/91, då den katolska kyrkan och den brasilianska staten gick skilda vägar, och även under en stor del av 1900-talet förblev majoriteten av Brasiliens befolkning katolsk.

Religiösa förändringar

Men vid det förra århundradets mitt påbörjades en katolsk migration till pingstkyrkorna som till en början gick obemärkt förbi (jfr Herder Korrespondenz juni 2005, s. 300 ff.). Under 1970-talet tilltog rörelsen i omfattning då en ny riktning uppstod, ”de nya pingstkyrkorna”, som förkunnande ett lättsålt, kundinriktat budskap: ”Gud vill att det skall gå bra för dig, att du skall ha en harmonisk familj, god hälsa och njuta materiellt välstånd. Och du kan själv bidra till att det blir verklighet genom att leva efter Guds bud och tacka Gud med en motprestation, exempelvis ett tionde som du betalar till din kyrka.”

En av de nypentakostala kyrkor vars medlemsantal uppgår till flera miljoner, Igreja Universal do Reino de Deus (IURD – Guds rikes universella kyrka), avgör likt en butikskedja på basis av den förväntade avkastningen var nya templos skall byggas. Dess pastores erhåller en andel av församlingens avkastning. IURD planerar för övrigt att expandera i Afrika, Europa och Asien och är i geografiskt hänseende på så vis på väg att leva upp till sitt namn. Brasilien, modernitetens laboratorium, är även en föregångare i fråga om religiösa förändringar. Men på sistone har de brasilianska pingstkyrkornas expansion mattats av – det verkar som om marknaden har mättats. En folkräkning som genomfördes år 2010 tycks bekräfta detta. Den innehöll ett mycket omfattande frågeformulär som berörde ”religion” (som var obligatoriskt att fylla i) och erbjöd 55 olika alternativ för att beteckna den egna religionstillhörigheten.

Resultaten var förvånande: de människor som anger att de lever ”utan religion”, tillhör flera religioner respektive en ”odefinierad religion” eller inte vet vilken religion som är deras har under de senaste tio åren ökat kraftigt. De pingstkyrkor som fortfarande växer gör det enligt ”svängdörrsprincipen”, oftast på bekostnad av andra pingstkyrkor. Men det vore fortfarande oklokt av den katolska kyrkan att blåsa faran över efter de senaste 40 årens enorma konfessionella förskjutningar. Ty antalet katoliker har sjunkit till 67 procent av befolkningen.

Uppkomsten av katolsk mångfald

Än mer iögonenfallande än medlemsantalets tillbakagång är emellertid den brasilianska katolicismens splittring i olika former. Under århundraden präglades den av folkfromheten. Utanför städerna, där ett fåtal präster satts att ”sköta om” enorma landspastorat, var kyrkostrukturen på många platser blott en skrivbordskonstruktion. Den religiösa undervisningen var bristfällig. Tron fördes vidare från generation till generation genom att modern bad tillsammans med sina barn, genom familjens, faddrars och grannars exempel – en mission av ”kapilärt slag” (Michael Sievernich).

En förändring vars långsiktiga konsekvenser sedan 1935 svårligen kan överskattas är uppkomsten av Ação Católica Brasileira, Katolsk aktion, där Hélder Câmara var nationell sekreterare och utövade ett mycket stort inflytande. Därmed gav sig kyrkan på ett nytt sätt in i de sociala och politiska striderna och man förklarade för lekmännen att det var en kristen plikt att delta i samhällets utformning. Ur Katolsk aktion växte sedermera en mängd grupper fram: de katolska föreningarna som utövade ett starkt inflytande inom sina egna kretsar; den viktiga Kristna arbetarungdomen (Jeunesse ouvrière chrétienne, JOC); men även bildningsinitiativ som radioskolorna och folkbildningsorganisationen Movimento de Educação de Base (MEB). Alla dessa grupper, och inte minst de tongivande bibelkretsar som mot slutet av 1950-talet grundades över hela landet, utgjorde fröna till de baskommuniteter som under 1960-talet förändrade den katolska kyrkan i grunden, och vilkas erfarenheter senare togs upp av befrielseteologin (jfr Herder Korrespondenz, december 2012, s. 609 ff.). I och med baskommuniteterna placerade sig den katolska kyrkan där hon i Jesu efterföljd alltid hade haft sin rätta plats: vid de fattigas och förtrycktas sida.

Ett kyrkligt initiativ ledde exempelvis till grundandet av indianmissionsrådet Conselho Indigenista Missionário (CIMI) 1972, vars syfte var att försvara indianerna. Den pastorala landkommissionen, Comissão Pastoral da Terra (CPT), 1975, utgjorde ytterligare ett alternativ, ur vilket Rörelsen för jordlösa lantarbetare, Movimento Sem Terra (MST) senare uppstod. Ända in på 1990-talet tvingades CPT att beskydda lantarbetarna mot övergrepp från i första hand närbelägna storgodsägare. Många av CPT:s medarbetare offrade sina liv i denna kamp, av vilka Dorothy Stang, som mördades av några fazendeiro-hejdukar, är den mest kända. Brasiliens kyrka är även en martyrkyrka.

I dag riktar sig kampen i första hand mot markrofferiet (land grabbing). Med denna term avses uppköp eller långvarig arrendering av stora landområden, gjorda av svåråtkomliga investerare inom de brasilianska eller internationella finanscentren. På dessa områden anlägger man sedan monokulturer och driver bort de bofasta småbrukarna. Ett exempel är Kina, som på grundval av ett fördrag och i utbyte mot två miljarder amerikanska dollar år 2011 fick tillgång till ett 20 000 km² stort område i delstaten Goiás. Hotet att fördrivas av kinesiska investerare försöker CPT bland annat möta med hjälp av en Romaria da Terra, en vallfart till landet – en lantarbetardemonstration och en pilgrimsfärd på samma gång.

Härvidlag lämnar den katolska kyrkan ett oskattbart bidrag till det brasilianska samhället. Man kan likna samhällsutvecklingen vid ett tåg som låter många stiga på, lämnar vissa kvar och som kör över andra. Den katolska kyrkans uppgift består i att ta hand om både de kvarlämnade och de överkörda och samtidigt påminna majoritetssamhället om hur många det är som har drabbats. När det brasilianska samhället låter sig bedåras av tillväxt och framsteg måste kyrkan tillrättavisa, vara besvärlig och föra de negativa sidorna på tal, vilka åtföljer landets hejdlösa modernisering. Hon är de fattigas talesman och en omistlig störningssändare i ett nyhetsflöde där framstegsrapporterna avlöser varandra – därför kommer många av hennes belackare att fortsätta klandra henne för att vara en ständig felfinnare.

För arbetet bland de fattiga står Caritas, som i Brasilien inte främst driver sociala institutioner utan i första hand är ett nätverk av frivilligarbetare inom församlingarna. Det är framför allt de fattiga som får hjälp av församlingarnas olika pastorais, vilka har sina respektive arbetsområden: barn, gamla (för även i Brasilien pågår en demografisk förändringsprocess där befolkningen snabbt blir allt äldre), hemlösa, straffångar, tjänstefolk, invandrare etc. Franciskanen Hans Stapels Fazendas da Esperança (Hoppets bondgårdar) är ett föredömligt exempel. Där ges missbrukare ett hem som gör det möjligt för många av dem att bli fria från sitt drogberoende, inte minst tack vare trons stöd och möjligheten att få hjälpa till med arbetet i trädgård och på åkrar.

Allt detta arbete är en del av kyrkans vardag. Lika självklart är det ekonomiska oberoende som de flesta församlingar i Brasilien åtnjuter i allt högre grad. Detta har man uppnått genom att införa dízimo, ett tionde. För de troende är det en självpåtagen plikt att regelmässigt till församlingen donera en summa, vars storlek de själva har bestämt. Bortsett från det goda i att församlingen därmed får möjlighet att bättre planera sin ekonomi, ger tiondet även församlingsmedlemmarna en större medvetenhet om att de har del i ansvaret för kyrkan och den egna församlingen. Ekonomisk transparens i de kyrkliga finanserna är en ytterligare fördel. En präst kan nämligen bara förfoga över och få nya tionden så länge inkomster och utgifter hålls offentliga. En god bieffekt av allt detta är att en hjälporganisation som Adveniat inte längre måste vara lika aktiv på alla platser i Brasilien som för 20 år sedan utan nu kan koncentrera sig på de fattigaste regionerna.

Kyrkan ger inte längre några rubriker

Det kyrkliga livet präglas av och bärs av de talrika sammanslutningarna inom församlingarna: Legio Mariae, rosenkransbrödraskapen, böneapostolatet, bibelcirklar och karismatiska rörelser. Dessa sammanslutningar är mycket mer vanliga inom pastoraten än i baskommuniteterna, vilka vanligtvis uppfattas som ”typiska” för den brasilianska kyrkan. Men även baskommuniteterna hör till kyrkans vardag och de ser dessutom olika ut från stift till stift och från pastorat till pastorat, beroende dels på om de har biskopens respektive kyrkoherdens stöd, dels på om de är förankrade i stiftets pastorala planer. Baskommunitet är därför inget skyddat namn och kan likaväl användas för de ”vanliga” stadsförsamlingarna som för personliga sammanslutningar med ett starkt politiskt intresse. I varje fall är baskommuniteterna inte längre förstasidesstoff. Där de finns är de ingen nymodighet utan en självklarhet.

På det hela taget skapar den brasilianska kyrkan mycket färre löpsedlar än för en generation sedan. Det beror å ena sidan på yttre omständigheter. Den katolska kyrkan har förlorat sitt monopol på etiska frågor. Under militärdiktaturens tid såg sig kyrkan tvingad att (praktiskt taget) ensam höja rösten för frihetens sak – men så är det inte längre. Men å andra sidan beror kyrkans minskade samhälleliga inflytande även på henne själv. Bilden av kyrkan präglas inte längre av starka och övertygande, profetiska gestalter som för 40, 30 och 20 år sedan.

När man i dag frågar efter profetiska personligheter bland de ännu inte pensionerade biskoparna så nämns ofta ett litet antal namn (som även förtjänar att omnämnas), till exempel Luiz Flávio Cappio, biskop av Barra, eller Erwin Kräutler som är biskop av prelaturen Xingu. Det är betecknande att båda är ordensmän. Det är i synnerhet ordensfolket som ständigt har gjort de fattigas sak till sin och det gör ordenskonferensen Conferência dos Religiosos do Brasil ännu i dag. Men ordensfolkets antal, i synnerhet systrarnas, har minskat kraftigt.

En annan sak som minskat påtagligt är den brasilianska teologins inflytande utanför det portugisiska språkområdet. Detta visar sig tydligt med ledning av hur många (eller hur få) brasilianska böcker om teologi som numera översätts till tyska i jämförelse med hur det såg ut på 1970- och 1980-talet eller – för att anlägga ett globalt perspektiv – som redovisas i UNESCO:s Index Translationum för år 2011.

Däremot växer de nya andliga rörelserna och den karismatiska rörelsen inom den katolska kyrkan, Renovação Carismática Católica (RCC). Den senare är ett katolskt svar på pingstkyrkornas expansion. När vissa kyrkliga välgörenhetsföreningar i Tyskland får höra att den församling som de understöder blivit alltmer karismatisk uttrycker de ibland saknad över ”baskommunitetskyrkan”. Men det är ännu för tidigt att dra några slutgiltiga slutsatser. Tills vidare bjuder den katolska kyrkan i Brasilien in oss för att överhuvudtaget lära känna henne. De stundande Världsungdomsdagarna i juli är ett passande tillfälle för att göra just detta. Men det är ingen stor händelse för Brasilien – landet ser snarare fram emot världsmästerskapen i fotboll och OS – men däremot för den katolska kyrkan.

Översättning: Stefan Jarl

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 2/2013.

Michael Huhn är bibliotekarie, arkivarie och hjälporganisationen Adveniats sakkunnige i frågor som rör Brasilien.