Pacem in terris – insikt och hopp för dagens värld

Cancer, Andra Vatikankonciliets inledning, risken för ett världskrig, det första påvliga brevet till alla människor av god vilja, att vara döende – väldigt avgörande händelser ägde rum under de sista månaderna av påven Johannes XXIII:s liv. I september 1962 fick påven veta att han var allvarligt sjuk i cancer och förmodligen endast hade ett år kvar att leva. Månaden därpå inleddes, efter flera års förberedelser, Andra Vatikankonciliet den 11 oktober. Bara några dagar senare bidrog Johannes till att lösa Kubakrisen, kraftmätningen mellan Förenta staterna och Ryssland, som riskerade att övergå i kärnvapenkrig. I april 1963 gav påven ut sin encyklika Pacem in terris. Och den 3 juni dog Johannes XXIII.

Kubakrisen hade intensifierat Johannes fredsiver. Han hoppades att Andra Vatikankonciliets förnyelse skulle bidra till fredsarbetet. Med sina dagar utmätta beslutade han sig för att för världen beskriva sin vision av vägen till fred. Denna artikel vill hedra 50-årsminnet av Pacem in terris genom att lyfta fram viktiga aspekter av Johannes visdomsord, vilka dagens värld fortfarande är i desperat behov av. Johannes skriver ofta i allmänna termer och erkänner att det är upp till medborgarna och deras regeringar att utveckla särskilda handlingssätt, som exempelvis lagar för skatter eller för invandring, som återspeglar denna visdom.

Grundval

Kärnan i Johannes XXIII:s budskap är detta: att skydda och understödja mänskliga rättigheter är en förutsättning för världsfreden. Han utvecklar denna övertygelse i en serie av allt större koncentriska cirklar av mänskliga rättigheter, officiella myndigheter, internationella relationer och det universella gemensamma bästa. Han bygger denna vision på en utvidgad förståelse av den naturliga lagen, det vill säga på den mänskliga personens själva natur. ”Fred på jorden, vilket människor i alla tider längtat så intensivt efter, kan endast varaktigt etableras om den ordning som Gud har lagt ned plikttroget respekteras” (§ 1).

Johannes användande av en filosofisk naturlig lag för att beskriva denna ordning följer de tidigare encyklikorna av Leo XIII, Rerum novarum och Pius XI, Quadragesimo anno och mycket av katolsk moralteologi vid den här tiden. Men hans angreppssätt är mer dynamiskt och inbegriper en kraftigare betoning av tidens tecken. Det utförliga bruket av Skriften för att ge moraliska grundvalar, som kom att bli kännetecknande för Andra Vatikankonciliets förnyelse, återfinns i konciliedokumentet Gaudium et spes, men inte i Pacem in terris. En fördel med att närma sig problemet via den naturliga lagen är dock att det underlättar möjligheten att rikta sig till människor med en annan religion.

Mänskliga rättigheter

Påven Johannes bygger på denna grund genom att tämligen detaljerat redogöra för personens rättigheter och skyldigheter, som härrör ur hennes natur och värdighet. Han konstaterar att dessa rättigheter är ”universella, okränkbara och oförytterliga” (§ 9). Han tillägger utan att utveckla någon teologisk kommentar: ”Om vi betraktar den mänskliga personens värdighet i ljuset av den gudomligt uppenbarade sanningen, kan vi inte annat än värdesätta det vida högre … [människor] är av nåd Guds barn och vänner och arvtagare av evig härlighet” (§ 10). Johannes fortsätter med att fokusera grundläggande rättigheter: rätten till liv och de nödvändiga möjligheterna för en utveckling till ett riktigt liv, som mat, kläder, tak över huvudet, läkarvård och utbildning. Varje människa har också rätt att tillbe Gud i enlighet med sitt samvete och att fritt välja sitt yrke (§ 11–15). Ekonomiska rättigheter inkluderar arbete, en rättvis lön och privat egendom. Andra rättigheter som nämns i Pacem in terris är mötes- och föreningsfriheten, rätten att immigrera och rätten att delta i det offentliga livet och att vara skyddad genom lag (§ 18–27).

Det är betecknande att dessa rättigheter inkluderar lagliga och politiska rättigheter tillsammans med de sociala och ekonomiska som hade betonats i tidigare encyklikor. Påven Johannes XXIII introducerar också förändringar genom att bekräfta demokratin och de individuella rättigheterna pressfrihet, yttrandefrihet och religionsfrihet. Kyrkan hade tidigare fruktat för att sådana rättigheter, som i dag anses som självklara i många samhällen, skulle leda till anarki på grund av brist på respekt för auktoriteter.

Pacem in terris balanserar dessa rättigheter genom att på motsvarande sätt betona skyldigheter. Johannes slår tydligt fast att när en person blir medveten om sina rättigheter, då måste denna person samtidigt bli lika medveten om de skyldigheter som hör samman med dessa rättigheter (§ 44). Så hänger exempelvis rätten till liv ihop med skyldigheten att skydda liv. Påven utvidgar sedan denna balans till individens liv i samhället: till en persons rättighet finns en motsvarande skyldighet för alla andra att respektera denna rättighet. Detta får Johannes att reflektera över människors sociala natur och över ansvaret för att bidra till det gemensamma bästa (alla de samhälleliga villkor som gör det möjligt för människor att på ett mer fullödigt sätt växa som människor, § 58).

Offentliga myndigheter

Redan respekten för människors sociala natur och bidraget till det gemensamma bästa pekar bortom de personliga relationerna på individnivå, till institutioner och regering. Således riktar Johannes sin uppmärksamhet mot förhållandet mellan individer och ett lands offentliga myndigheter. Han börjar med att betona att auktoritet är nödvändigt för ett välordnat och välmående samhälle och att det är viktigt att erkänna att auktoriteten i sig själv kommer från Gud. I detta sammanhang hävdar Johannes att ”själva orsaken till att det finns offentliga myndigheter är förverkligandet av det gemensamma bästa” (§ 54).

Pacem in terris uttrycker särskild omsorg om de fattiga som en av de utmärkande egenskaperna för det gemensamma bästa. Påven Johannes, som själv kom från en fattig familj, noterar att politiska myndigheter, för att främja rätt och rättvisa, ibland måste visa större uppmärksamhet mot dem som har svårt att försvara sina rättigheter (§ 56). Längre fram tillägger han: ”Ty erfarenheten har lärt oss att om inte dessa myndigheter vidtar lämpliga åtgärder med hänsyn till ekonomiska, politiska och kulturella frågor, så tenderar ojämlikheten mellan medborgarna att sprida sig alltmer, i synnerhet i den moderna världen” (§ 63).

Andra utmärkande egenskaper för det gemensamma bästa, och därigenom en del av de statliga myndigheternas ansvar, inkluderar sådana saker som transporter, kommunikationer, vatten, folkhälsa, försäkringar, semester och stöd till religionsutövning (§ 64). Medborgarnas deltagande i det offentliga livet är uppenbart oundgängligt.

Politiska myndigheter måste också anta utmaningen att balansera konkurrerande rättigheter och anspråk. De måste ”samordna de sociala relationerna på ett sådant sätt att utövandet av en persons rättigheter inte hotar de andras i deras utövande av sina rättigheter eller hindrar dem från att fullgöra sina skyldigheter” (§ 62). Välfungerande strukturer och styrelseformer, som tar sig uttryck i respekt för lag och moral tillsammans med ett inkännande urskiljande av omständigheterna, är nödvändiga för att kunna klara denna utmaning. Johannes tillägger att det är omöjligt att exakt ange vilken styrelseform som är den mest lämpliga (§ 67), men han anger några krav, som till exempel en charter över mänskliga rättigheter som en del av landets lagstiftning, en konstitution och ett tydliggörande av regeringens ansvar för att skydda och främja medborgarnas rättigheter och skyldigheter.

Internationella relationer

Påven Johannes XXIII vidgar återigen fokus, nu genom att betrakta relationerna mellan länder. Pacem in terris bekräftar än en gång den naturliga lagen som grundval för vägledning om dessa relationer, här genom att koncentrera sig på sanning, rättvisa, solidaritet och frihet.

När Johannes diskuterar sanning, koncentrerar han sig på sanningen att alla länder genom naturen har samma värde. I en kontext av kolonialism och postkolonial utsugning uppmanar Johannes till ett avskaffande av rasismen. De ekonomiskt välutvecklade länderna får inte försöka att dra fördel av de fattigare länderna. Snarare måste de vara fast beslutna att bidra till ”den gemensamma uppgiften” att arbeta för ”social utveckling” för alla (§ 88).

Rättvisa inbegriper erkännandet av ländernas ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, med motsvarande ömtåliga och uppfordrande balans som råder mellan personer. Johannes upprepar att varje land har rätt att existera och rätt till egna utvecklingsmöjligheter. Av detta följer då att länder är skyldiga att respektera dessa rättigheter i andra länder. Meningsskiljaktigheter får inte lösas med våld utan med förnuftsmässiga undersökningar, diskussioner och försoning (§ 93).

Sanning och rättvisa eftersträvas bäst i solidaritet, det vill säga i ömsesidigt samarbete mellan länder. Pacem in terris räknar upp olika nivåer och områden där det finns erfarenhet av sådant samarbete: ”de ekonomiska, sociala, politiska, utbildningsmässiga, sportsliga och hälsomässiga områdena” (98). Påven slår återigen fast att myndigheterna är till för att skydda det gemensamma bästa i landet och tillägger genast att det gemensamma bästa inte kan separeras från det universellt gemensamma bästa. Han avslutar med att säga att människor ”därför har rätten och skyldigheten att leva i gemenskap med varandra” (§ 100).

Påven Johannes bekräftar på nytt, nu under rubriken ”frihet”, att inget land får förtrycka ett annat land eller ”på otillbörligt sätt lägga sig i dess affärer” (§ 120). Medan ekonomiskt utvecklade länder måste hjälpa dem som befinner sig i en utvecklingsprocess, är varje land i första hand ansvarigt för sin egen ekonomiska och sociala utveckling.

Genom hela avsnittet om internationella relationer nämner Johannes XXIII särskilt angelägna ämnen. Dessa inkluderar ojämlikheten mellan länderna (§ 92 och 122), etniska relationer och motsättningar (§94–97), invandring och flyktingar (§ 102–108), krig och nedrustning (§ 109–119).

I det långa avsnittet om krig kritiserar Johannes vapentillverkningen med de ”ofantliga utlägg av intellektuella och ekonomiska resurser” (§ 109) och den djupa rädsla i många länder som denna resulterar i. Påven kommer fram till att rättvisa och mänsklighet kräver att kapprustningen måste upphöra, att vapenarsenalen borde minskas på ömse håll samtidigt och att kärnvapen borde förbjudas (§ 112). Detta kan endast ske om rädsla ersätts med ömsesidigt förtroende, som är resultatet av allvarlig eftertanke och ärlighet i förhandlingar och troget uppfyllande av åtaganden (§ 113–119). Senare, när han reflekterar över tidens tecken, noterar påven Johannes den moderna krigsmaktens destruktiva makt och beklagar det ofantliga lidande som ett användande av denna skulle orsaka. ”Och just därför är det knappast möjligt att i atomåldern föreställa sig att krig skulle kunna användas som ett instrument för rättvisa” (§ 127).

Det universella gemensamma bästa

I ett anmärkningsvärt stycke, som inleder avsnittet om personers och politiska gemenskapers förhållanden till världssamfundet, beskriver Johannes XXIII skarpsinnigt vad som nu kallas globalisering. Genom att tyda tidens tecken erkänner påven den nya självständighet som tar sig uttryck i kommunikationer, nationella ekonomier och säkerhets- och fredsfrågor (§ 130). Denna verklighet flyttar hans fokus bortom det gemensamma bästa för varje nation till det universella gemensamma bästa, ”det gemensamma bästa för hela den mänskliga familjen” (§ 132).

Men kraven på att skydda och vårda detta universella gemensamma bästa överstiger förmågan hos de existerande offentliga myndigheterna. Således uppmanar Johannes till bildandet av en offentlig myndighet med världsvid makt och möjlighet att förverkliga det universella gemensamma bästa. Han beskriver noga denna myndighet: den måste inrättas i samförstånd och inte påtvingas med våld (§ 138), den måste garantera enskilda människors rättigheter genom eget handlande eller genom att skapa en världsvid miljö i vilken länderna lättare kan ta sitt ansvar (§ 139–141).

Påven Johannes riktar sedan sin uppmärksamhet mot den enda organisation som ligger närmast en sådan världsvid offentlig myndighet: Förenta nationerna. Han sammanfattar FN:s syfte och struktur genom att särskilt bekräfta dess Deklaration om de mänskliga rättigheterna, ett dokument som delar många insikter och övertygelser med Pacem in terris. Men i denna encyklika går Johannes bortom FN genom att även betona skyldigheterna tillsammans med rättigheterna. Avsnittet avslutas med påvens ”enträgna önskan att Förenta nationerna – i sin struktur och i sina medel – må bli ofantligt mer mogen sin storartade och ädla uppgift” (§ 145).

Pastorala förmaningar

Pacem in terris avslutas med realistiska, uppmuntrande och inspirerande ord samt en bön. Johannes uppmuntrar till deltagande i det offentliga livet, erkänner vikten av professionell kompetens, och betonar behovet av religionsundervisning och andliga värden (§ 146–156). Han inser den ”enormt stora uppgift” som alla människor av god vilja står inför (§ 163). Och så avslutar påven Johannes med en bön om att ”den mest efterlängtade freden [ska] blomstra och råda för evigt” bland jordens folk (§ 171).

Femtio år senare

Sedan Pacem in terris publicerades 1963 har världen upplevt både anmärkningsvärda framgångar och förfärande bakslag när det gäller att främja mänskliga rättigheter och fredsarbete. Sovjetunionens fall ledde både till att länder blev fria men också till bittra strider inklusive folkmord. Fredsrörelser och oblodiga revolutioner förkroppsligades i Johannes vision och inspirerade människor från många länder. Demokratin spred sig, men så gjorde även obeskrivligt våld. Terrorism chockade världen och många accepterade tillfälligtvis det preventiva kriget.

Brotten mot mänskliga rättigheter fortsätter utan tidningsrubriker: miljoner slavar, inklusive barn som arbetar i kakaoproduktionen, kvinnor och flickor som arbetar för svältlöner i industrier eller som faller offer för sexhandeln, kaffebönder som drabbas av fördjupad fattigdom orsakad av ett ekonomiskt system som föredrar vinst framför omsorgen om människor. Och ändå har det i alla dessa situationer funnits människor som vågat höja rösten, göra motstånd och organisera sig.

Johannes XXIII:s koncentriska cirklar av rättigheter och skyldigheter erbjuder än i dag visdom och hopp, genom att de talar till ländernas makthavare, samtidigt som de ger god vägledning för vardagliga, men verkliga, sätt att respektera mänskliga rättigheter och på så sätt skapa fred.

Mänskliga rättigheter: Människor kan vara observanta på sina reaktioner inför dem som är annorlunda på grund av klass, kön, etnisk tillhörighet, sexuell läggning eller religion. De kan fråga sig själva om de verkligen respekterar andras mänskliga rättigheter genom att påminna sig att även dessa andra är skapade till Guds avbild. De kan motarbeta fördomar i sitt hjärta, i sin kultur och i sitt samhälle.

Offentliga myndigheter: Utifrån polariseringen inom religion och politik kan medborgare reflektera över hur de kan bidra till försoning och skapandet av det gemensamma bästa. De kan lära sig den enorma skillnaden mellan frihandel och rättvis handel och hur ekonomiska system kan vara skadliga för de fattiga i andra länder, och så ändra sina inköpsvanor. De kan också lägga ner tid och energi på att framföra sina åsikter till politiska, ekonomiska eller religiösa ledare.

Internationella relationer: Samtidigt som politiska och ekonomiska relationer på en så hög nivå ligger för långt bort för de flesta människor, kan individer allvarligt överväga vilken sorts människor som de väljer till att ha internationellt inflytande. Ett mycket lämpligt och ändå tydligt steg är att avgöra om ens röstande bygger på evangeliet eller på ens eget politiska parti. Först kommer naturligtvis frågan om man ska rösta över huvud taget. Man kan också koncentrera sig på en internationell fråga som är kopplad till det lokala området och ta reda på vad kyrkan och andra grupper gör åt det, som till exempel invandring och rättvisemärkta produkter.

Det universella gemensamma bästa: Var och en kan försöka att förstå globaliseringens fördelar och nackdelar genom att lyssna till olika röster, i synnerhet till människor som arbetar för rättvisa i utvecklingsländerna. Var och en kan reflektera över och ifrågasätta negativa reflexartade reaktioner mot sådana röster eller mot Förenta nationerna. Individer kan uttrycka stöd för FN och uppmana ledare att förändra denna organisation i enlighet med påven Johannes vision. Alla kan förena sig med påven Johannes genom att be för världsfreden.

En enskild person kan naturligtvis inte göra allt, men var och en kan göra något. Mänskliga rättigheter och fredsarbete omfattar så många olika frågor. Individer behöver ta upp en fråga, utveckla ett intresse och följa upp det genom att gå med i en grupp eller genom att hjälpa till att utbilda andra. Alla behöver göra någonting genom att komma ihåg den salige Johannes XXIII:s ord: ”Varje troende i denna vår värld måste vara ett ljusknippe, ett centrum för kärleken” (§ 164).

Översättning: Per Lindqvist

Litteratur

Drew Christiansen, S.J.: ”Commentary on Pacem in terris” i Modern Catholic Social Teaching, Kenneth R. Himes, O.F.M., utgivare, Washington, D.C.: Georgetown University Press 2005.

Julie Clawson: Everyday Justice. Downers Grove, Ill.: InterVarsity Press 2009.

Edward P. DeBerri och James E. Hug with Peter J. Henriot och Michael J. Schultheis: Catholic Social Teaching: Our Best Kept Secret, fjärde reviderade och utvidgade utgåvan. Maryknoll, N.Y.: Orbis Books and Center of Concern 2003.

Joseph Gremillion: The Gospel of Peace and Justice. Maryknoll, N.Y.: Orbis Books 1976.

David Hollenbach: Claims in Conflict: Retrieving and Renewing the Catholic Human Rights Tradition. New York: Paulist Press 1979.

David J. O’Brien och Thomas A. Shannon, utg.: Catholic Social Thought: The Documentary Heritage, utvidgad utgåva. Maryknoll, N.Y.: Orbis Books 2010.

Jon Sobrino: Where Is God? Earthquake, Terrorism, Barbarity, and Hope. Maryknoll, N.Y.: Orbis Books 2004.

Kenneth R. Overberg är jesuitpater och professor i teologi vid Xavier University, Cincinnati, USA.